Av alla bolag som bidrar med nomineringar vid Grammis är Malmöbaserade dB Productions troligen det som har högst ”nominerings-ratio” i sin utgivning. I år blev det både nominering och vinst för etikettens utgivning med Zilliacuskvartetten – The Zilliacus Quartet: Grieg, Maier, Röntgen – String Quartets” Vi har luskat om hemligheten med bolagets Erik Nilsson.
Rubriken på intervjuerna är 4 Snabba. Men om intervjuobjektet har mycket att säga låter vi dessa prata på. Som Erik Nilsson, som 2005 tog över dB Productions och sedan dess sett en stor kvot av utgivningarna uppmärksammas i bland annat Grammis-sammanhanget. dB har med undantag för 2022 haft album nominerade 11 år i rad i Grammiskategorin Årets Klassiska och fyra av nomineringarna har dessutom lett till vinst: 2017, 2018, 2019 och 2024. Vi tror knappast någon etikett övertrumfar den utdelningen.
Hur ser historien om db productions ut?!
-Jag tog över dB Productions 2005 efter att ha jobbat i bolaget sedan 1999 som produktionsassistent och label manager. På den tiden hade fortfarande dB:s utgivning en stor genrebredd och omfattade – förutom klassisk och nutida konstmusik, även folkmusik, visa, elektroakustisk musik och inte minst jazz. Dragan Buvac, som hade startat bolaget i slutet av 80-talet, hade haft Caprice Records som förebild. Men eftersom jag själv är klassiskt skolad, och jag bedömde bolaget som för litet för att splittra upp sig på så många olika genrer, beslöt jag mig för att renodla verksamheten till i princip uteslutande klassiskt och nutida musik. Något som möjligen sticker ut lite – vad vet jag – är att jag hela tiden har marknadsfört själva labeln dB Productions hårt; den recensent som får en dB-produktion ska genast bli intresserad och tänka ”vad har de nu hittat på?”, oavsett vad det är för musik eller vilka som spelar. ”Expect the unexpected”.
-Filosofin har alltid varit att ett album är ett ”allkonstverk”, hur pretentiöst det än kan låta, där texter och bilder väger nästan lika tungt som musiken. Den digitala eran där strömningen i princip helt tagit över är därför en utmaning, eftersom väldigt få strömningstjänster erbjuder digitala booklets. När man släpper ett album av ”musikarkeologisk” natur (som dB ofta gör), som innehåller aldrig tidigare inspelad musik och berättelser om kompositören och verken som inte går att hitta någon annanstans, förlorar lyssnaren en stor del av upplevelsen genom att endast lyssna på musiken via t ex Spotify, utan tillgång till bakgrundsmaterial. Musik ska naturligtvis vara tillräckligt bra för att kunna stå på egna ben, men det betyder inte att inte text och bild bidrar till helhetsupplevelsen. Något som är viktigt för dB är också att ta ner den klassiska musiken på jorden, och bearbeta fördomarna om konstmusiken som något konstigt och svårtillgängligt. Sådan musik finns naturligtvis också – men så är det inom de flesta genrer. Det finns ju alternativ pop och en del rockmusik, jazz och folkmusik som man inte heller omedelbart tar till sig. Ett sätt att göra musiken mer lättillgänglig är att utforma booklettexter – som jag inte sällan författar själv – på ett chosefritt och lättsamt sätt, utan att det för den sakens skull blir banalt. Möjligen får detta ögonbryn att höjas i länder som t ex Tyskland, där man förväntar sig ett hyperintellektuellt tilltal – men då blir det inte heller särskilt inkluderande, som det heter idag.
Du tycks fokusera en hel del på kvinnliga kompositörer – är det korrekt uppfattat?
-Det stämmer. Eftersom fler män än kvinnor har varit, är, och möjligen kommer fortsätta att vara, verksamma inom musiken, är det såklart inget orimligt antagande att det finns fler kompositioner med hög verkshöjd av manliga upphovspersoner än av kvinnliga. Å andra sidan finns det ändå mer högkvalitativ musik skriven av både levande och döda kvinnliga tonsättare än jag kommer att hinna spela in och ge ut under min livstid. Så varför inte ge kvinnorna upprättelse, eller åtminstone tillämpa ”varannan damernas”? Jag tänker då främst på alla de 1800-talskvinnor som skrev fantastisk musik som aldrig gavs ut, utan hamnade i arkiven, av det enda skälet att den var komponerad av kvinnor. När det gäller nutida kvinnor inom konstmusiken ser det naturligtvis bättre ut, även om nog inte alla i beslutsposition alltid följer en personlig övertygelse, utan mer vänder kappan efter de kulturpolitiska vindarna.
-Bara så det inte blir något missförstånd – jag arbetar naturligtvis med både manliga och kvinnliga tonsättare, och den röda tråden är, och har alltid varit, att det måste vara bra musik som berör mig, och som jag själv vill höra högkvalitativa inspelningar av. När jag t ex först kom i kontakt med Amanda Maiers musik (vars stråkkvartett f ö finns med på Årets Klassiska) tog det typ sju sekunder för mig att bestämma att jag måste ge ut allt hon har skrivit. Jag tror att hon ler i sin himmel nu, och det är något av det som jag är mest stolt över. Men det är viktigt att understryka att jag aldrig skulle ge ut något enbart för att det har en kvinnlig upphovsperson – det finns inte på kartan.
Vem är du själv, spelar du fortsatt piano?
-Ja, de eviga frågorna – vem är jag…? Åretruntbadare, sportfiskare, fritidsodlare, tvåbarnsfar, kriminalroman-sucker… Yrkesmässigt har jag en ganska brokig bakgrund, och kanske är det därför jag passar till att driva ett enmansbolag där man måste kunna lite om allt. Jag är inte världens främsta fotograf. Jag är inte världens bästa ljudtekniker. Jag är kanske inte heller världens bästa producent, även om en del artister verkar tycka det, och jag är nog inte heller någon blivande August-pristagare. Men när man slår ihop allt detta till en helhet, antar jag att det blir en ganska kraftfull kombination, och även en förutsättning för att man ska få något som liknar ekonomi i verksamheten. Om man ska köpa in alla tjänster så måste man ha extremt bra extern finansiering när man jobbar inom en så smal genre som konstmusik. Jag tror också att artisterna uppskattar att jag är med hela vägen från mikrofon till färdigt album.
-Det stämmer att jag har en bakgrund som pianist. Dock gick jag teknisk linje på gymnasiet, eftersom man ju skulle ha ”en riktig utbildning”. Pianot släppte jag dock inte, utan åkte ner till Paris som 23-åring och började studera på Ecole Normale de Musique/Alfred Cortot. Jag skulle bli världsberömd konsertpianist. Så blev det dock inte. Paris var ingenting för unga, drömmande romantiker, därför blev det snart franskstudier i stället. Såsom nybliven frankofil, läste jag sedan franska på Lunds Universitet, parallellt med att jag började skriva egen pianomusik. Lagom tills jag tog min fil kand i franska gav jag en egenproducerad konsert med mina egna pianostycken. Det gav mersmak, och snart hade jag fått ihop material till en skiva. Det blev dB Productions, på den tiden alltså lett av Dragan Buvac, som gav ut den 1997 – och på den vägen är det. Dragan förstod snabbt att jag hade både öga och öra för musikproduktion, och tog mig under sina vingar. Efter att ha slitit några år som frilansande pianist/kompositör började jag fotografera och göra skivomslag åt dB, sedan lärde Dragan mig det jag behövde för att själv kunna spela in och producera musik. Idag spelar jag mest piano med mina barn, men så sent som i mars i år framförde jag faktiskt inför publik ett pianostycke av Amanda Maier i samband med ett föredrag jag höll om henne. Vad jag förstod var det väldigt uppskattat. Så helt och hållet har jag inte stängt locket.
Vad har db på gång härnäst?
-I år har vi släppt två spännande album. Ett med fransk-svenska harpisten Delphine Constantin-Reznik som spelar harpkvartetter av den kufiske, tjeckisk-östgötske 1800-talstonsättaren Anton Edvard Pratté (en bortglömd man denna gång!), och ett annat där pianisten Peter Friis Johansson och medmusiker spelar fantastisk kammarmusik av den förbisedde tonsättaren Bo Linde (1933-1970). Men den fetaste releasen i år blir ett album med Göteborgsoperan/Patrik Ringborg och några av Sveriges absolut främsta operasångare, som släpps i oktober i samband med GO:s jubileum. Albumet är en provkarta över okända svenska sånger och operaarior av både manliga och kvinnliga klassiska tonsättare. Jag inledde ett långsiktigt samarbete med GO förra året, och album nr 2 spelas in i juni.
-En annan spännande release till hösten är gitarristen Mårten Falks The History of the Russian Guitar Vol. 2. Vol 1 toppade faktiskt dB:s digitala försäljning för 2023, så något måste vi ha gjort rätt. Den avslutande Vol. 3 spelar vi in i höst. Redan i nästa vecka spelar jag dock in med Cecilia Zillliacus igen, denna gång i Köpenhamn. Det blir kvartetter för violin, flöjt, cello och piano – dansk 1930-40-talsmusik. Det är en fröjd att jobba med Cecilia – det finns liksom inga begränsningar för vad hon kan göra i studion! I övrigt har jag påbörjat ett projekt, som jag tagit initiativ till, med sopranen Sabina Bisholt och harpisten Delphine Constantin-Reznik – det ser jag mycket fram emot!
Fotnot: dB Productions distribueras av Naxos.
Lars Nylin
