MI:s Lars Nylin har sett SVT-dokumentären Det svenska schlagerkriget.
Populärmusik och politik. Måste det höra ihop? Inte alls, tycker mängder. Självklart, tycker vi andra. Precis som i sport må musik vara något som i teorin kunde exkluderas. Men så länge musik används som del av det globala maktspelet är det oundvikligt.
Sällan har det varit så aktuellt som just nu. Känslan inför Eurovision Song Contest i Malmö är den av en rejäl fasa. Men det har hänt förr i Sverige, Det skildras nu begåvat i en aktuell SVT-dokumentär.
Det svenska schlagerkriget av Oskar Anesten och Ulf Karlén har en titel som kanske är aningen övermåtta med tanke på just laddningen inför årets ESC. Men där och då var krig en metafor som fungerade.
Stridslinjerna uppstod efter ABBA:s ESC-vinst i Brighton 1974. Med Sverige som arrangör grasserade i Sverige en debatt som blev så hätsk att fredsförhandlingar knappast var tänkbara. Om någon någonsin vann är lika oklart.
På ena sidan en musikrörelse vid sin topp av energi och inflytande. På den andra den lätta folkliga underhållningen med Stikkan Anderson som odiskutabel general.
När ämnet tagits upp i modern tid blir det ofta utan historiska perspektiv. Det är lätt att förlöjliga musikrörelsen: naiva tomtar i näbbstövlar och glada skjortor, alltid en fiol inom räckhåll. Det är lika lätt att lyfta fram den andra sidan: den förblir synonym med ABBA, monstruösa framgångar, och inte minst ett modernt Sverige i skapande. De förstnämnda blir ofta större losers än de förtjänar.
Det svenska schlagerkriget undviker i stort att falla i den fällan. Det ges perspektiv av en tidsanda som gör att man bör vara bokstavstroende antiprogg för att inte förstå det minsta av musikrörelsens kritik den gången. Röster som Tjia Torpe och Bernt Andersson ger sin sida av saken och undertecknad – ung och neutral vid tiden – kan fatta vad dom menade.
Inte minst ger Det svenska schlagerkriget en för mig relativt okänd berättelse om hur eventet drogs genom TV-huset i en tid när ettan och tvåan hade ett litet minikrig i sig. I det ämnet finns också programmets intressantaste karaktärer, i synnerhet den evigt älskvärda sändningsvärdinnan Karin Falck, i dag 92.
Apropå för undertecknad okänt finns i programmet även en möjlig källa för mer grävande: stämmer det att SVT aktivt såg till så att Björn Skifs och Bengt Palmers mästerliga pärla Michelangelo inte vann?
Kanske inte en helt otänkbar konspirationsteori eftersom alla redan då kunde ana att vinst för den låten hade inneburit en uppenbar risk för en ny festival på svenska mark.
Något de ansvariga var lika osugna på den gången som dagens ansvariga möjligen är i detta nu.
Rekommenderad tittning.
*
”Alternativfestivalen” som musikrörelsen arrangerade parallellt med Eurovision Song Contest i Älvsjömässan har också ett löjets skimmer över sig. Det är bara Nynningen och Sillstryparn (Ulf Dageby) i Doin’ The omoralisk schlagerfestival som gått till historien utöver skildringar av ett iskallt tält vid Storängsbotten i Stockholm. Men faktum att det bjöds en hel del bra akter: Nationalteatern, Nynningen, Kebnekaise, Turid, engelsmannen Kevin Coyne, Lars Gullin, John Holm, Hoola Bandoola Band, Samla Mammas Manna, med flera. Jag hade gärna varit där.
Lars Nylin
