MI:s Lars Nylin minns universalbegåvningen Georg Riedel, tjecken som satte ton till svenskheten.
Om jag skulle sättas på det hopplösa uppdraget att rama in begreppet svenskhet med maximalt tre låtar vore Visa från Utanmyra, Idas sommarvisa och Sakta vi gå genom stan tre potentiella val. Visst, alla har dom gemensamt namnet Georg Riedel.
Lägg till detta exempelvis Danny’s Dream med Lars Gullin, Jag ger dig min morgon med Fred Åkerström, och åtskillig barnmusik till mer än Astrid Lindgren och vi landar i faktumet att få, om någon så omfamnat Sverige med sin musik.
Georg Riedel, född i tjeckiska Karlovy Vary och med sin familj en tidig krigsflykting, blev på alla sätt ett unikum i svenskt musikliv.
När budskapet kom att Riedel lämnat oss vid 90 uppstod en rungande tystnad inte bara kring hans bas av märket Rubner. Det uppstår hålrum av saknad i ett stort antal genrer: jazz, visa, barnmusik, konstmusik, schlager. Efter starten som basist i 50-talets jazzscen och en första etablering som avantgardistisk tonsättare i början av 60-talet kom det breda genombrottet med hans huvudroll på Jan Johanssons Jazz på svenska. Riedels sparsmakade men så poetiska bas blev lika mycket signum för tidernas bästsäljande svenska jazzalbum som Johanssons tangenter. När Riedel sedan ärvde positionen som Astrid Lindgrens hovkompositör vid Johanssons tragiska bortgång blev han landets mest lyssnade musiker.
Detta utan att den genomsnittlige älskaren av hans musik knappt visste vem han var.
Det lågmälda, att verka och slå utan att ta till åthävor blev sedan Georgs signatur karriären genom. Han gjorde sin egen jazz, han gästade som musiker, han arrangerade – allt med samma sparsmakade genialitet.
2020 var jag med om att välja in honom i Swedish Music Hall of Fame. Jag kan medge att det var flera år senare än det borde ha skett. Ännu en illustration av vad hans lite smygande storhet kunde innebära.
Slutligen: om mitt uppdrag blev det inte mycket enklare att välja ETT exempel på Riedels storhet, utöver det mest kända i hans katalog, blir det detta: arret för oboe i Fred Åkerströms insjungning av den norska visan Natt i en stad.
Svårheten i att göra något synbart enkelt så dubbelbottnat berörande illustreras hudlöst:
Lars Nylin
