Tala om att ha många liv. Den floskeln blir mycket användbar när Robyns Dancing On My Own fyller 15 år och ännu en gång har hamnat i fokus. MI:s Lars Nylin om ett tidlöst låtfenomen.
I höstas fick vi som ser Dancing On My Own som en av de stora poplåtarna genom tiderna kämpa hårt när en jury valde den till etta i P3:s omröstning P300.
Horder av tyckare ansåg det både löjeväckande och historierevisionistiskt att placera en svensk syntdänga från 2010 över 50 år av popgenialitet från Beatles, diverse soullegender, och annat.
Det hjälpte den gången inte mycket att ta till klyschor som ”en hit är en hit är en hit” eller att peka på nya referenser i en ny era. Idiotförklaringarna var ändå mer eller mindre tydliga. Att nämna att Max Martin sätter den i topp, eller att The Guardian kallat den för ”bästa låten från de senaste 20 åren” var nästintill kontraproduktivt, det ansågs vara åsikter från tyckare som ställt det självklara på huvudet, det ”självklara” är då att tidernas låt definitivt inte kan hämtas från modern tid.
Men just som den sortens tyckare möjligen andats ut och återvänt till retromuséet slår nu Dancing On My Own till igen. När den blir ett huvudnummer i aktuella filmen Babygirl, en sorts samtida Basic Instinct, radar de globala hyllningarna återigen upp sig.
Det tjuvstartade redan när filmen, med Nicole Kidman och Harris Dickinson i huvudrollerna, hade USA-premiär i slutet av förra året, följt av att Robyn i februari gjorde låten – gästad av David Byrne från Talking Heads – när TV-klassikern Saturday Night Live fyllde 50.
Nu när Babygirl finns att strömma – i Sverige först på SF Anytime – tar det fart på allvar. Nämnda The Guardian hade i förra veckan en lång featureartikel där diverse experter, men också Robyns co-writer Patrik Berger och mixare Niklas Flyckt, analyserar låten som först fanns på albumet Body Talk Pt 1 i april 2010. Självaste Grammy öser i dagarna på ännu mer, med en detaljrik genomgång både av låten och dess genomslag sedan den släpptes.
https://www.grammy.com/news/robyn-dancing-on-my-own-impact-legacy
Nota bene släpptes singeln utan större globalt genomslag den gången. I Sverige blev den visserligen i juni 2010 etta på Sverigetopplistan efter att han premiärspelats i TV4:s Sommarkrysset. Men i USA blev den inte topp 40 och i England fick team Robyn nöja sig med plats 8.
Men explosionen pyrde redan den sommaren för låten som först var tänkt att bli akustisk, och först med Bergers entré förvandlades till den syntintensiva ”sad banger” i 118 BPM som inspirerats av verk från t ex Donna Summer, Sylvester och Ultravox. På hösten 2010 började den bli haussad på allvar och vid årets slut valde exempelvis just The Guardian den till årets låt.
Sedan dess har den ständigt vuxit hjälpt på traven av en rad effektiva synkar: inte minst i serien Girls, men också i exempelvis Gossip Girl och Orange Is The New Black, alla med tittare över hela världen. Det skadade inte heller när kanadensaren Calum Scott gjorde en cover som blev lika stor originalet, eller när Vitamin String Quartet gjorde en stark instrumentalversion till serien Bridgerton.
I samtliga fall har låten spelat rollen att fånga känslan när ens älskade dansar iväg i natten med någon annan. Men bortom förmågan att fånga en stämning, bortom Robyns karisma och intressanta karriärval från 00-talet och framåt: detta hade inte hänt om inte Dancing On My Own varit en stor poplåt. En av de största någonsin.
Det är nästan så att jag blir förvånad när jag noterar att den ”bara” streamat 370 miljoner på Spotify. Men faktumet att den inte är den miljardlåt den känns som skvallrar kanske om en annan hemlighet med den: trots sitt raka format har den lite av mysterium och edge över sig. Något magiskt. Det bidrar till att göra den än mer tidlös. Jag tror de skeptiska får arbeta hårt även framöver.
*
Apropå förebilder för Dancing On My Own så fyllde producentgeniet Giorgio Moroder 85 år i veckan som gick. Han är fascinerande verksam, han behöver nog knappast dansa ensam. Grattis i efterskott.
Lars Nylin
