MI:s Lars Nylin reflekterar över förra veckans nyhet att svenska Pophouse nu har en fond omfattande 13 miljarder att arbeta med.
13 miljarder att spendera på katalogakter. Fyra av dessa redan använda på Kiss, Cyndi Lauper, Swedish House Mafia och Avicii (och kanske även ABBA). Men hela nio kvar för att köpa 4-6 kataloger under de närmaste åren. Nyheten att svenska Pophouse nu är en kraft att räkna med jämfört alla andra investerare i katalog har många intressanta aspekter.
För det första är det givetvis spännande att det blir svenskar och Europa som tar ledningen i ett sammanhang där USA-baserade aktörer hittills dominerat, detta har ju inte minst i dessa dagar många valörer. Något som Johan Lagerlöf från Pophouse, ansvarig för bolagets Fund 1 som den kallas, tydligt påpekade när MI talade med honom förra veckan.
Men bland andra aspekter finns det inte minst den att fenomenet kataloginvestering med Pophouse nu får lite av nytt medialt liv efter att marknadsledande Hipgnosis gick i limbo och sedan såldes till Blackstone.
Hipgnosis, brittiskt-ägt av kanadensaren Merck Mercuriadis, men i princip bara aktiva i USA, blev under flera år ansiktet utåt för katalogköp. Undertecknad fick under några år minst ett dussin förfrågningar från ledande medier om att kommentera Hipgnosis aktiviteter. När dessa ”försvann” blev det helt tyst i mobilen trots att det fanns andra stora aktörer. Som nämnda Hipgnosis-köparen Blackstone. Som nu för övrigt nystartar Hipgnosis under namnet Recognition. Mer om detta i Financial Times här.
Tillbaka till Pophouse. Jag tror faktiskt på bolagets VD Per Sundin när han för Music Business Worldwide – länk här – berättar att Pophouse kommer att arbeta på ett sätt som inte bara placerar katalogverken ”på en hylla”. Mellan raderna tycker Sundin att detta är vad som ofta sker oavsett om det är de nämnda investerarna som köper eller om traditionella skivbolag står bakom. Oavsett om det handlar om avatarer, dokumentärfilmer, eller andra format, vill Pophouse berätta ”stories” om sina akter, det löftet vill jag tro att att de kommer att hålla och att det kommer att smitta av sig på andra.
Lite transparens: Undertecknad har privata intressen i att katalogakter får ett helt annat fokus än i dag. Jag pysslar på olika sätt med fyra-fem ”mogna” akter och det är frustrerande att finnas på en liten marknad när det vare sig finns old school – som traditionella medier – eller new school – som TikTok – att ta hjälp av för att lite lyfta ”mogna” artisters kataloger. Vid dagens slut blir mantrat synkar, och alla vet hur litet det nålsögat är.
Pophouse nya miljarder förändrar inte på något sätt denna begränsning. Sundin & co är tydliga med att man endast kommer att investera i några få akter med global publik och relativt långa historier. Men nyheter som detta inspirerar åtminstone mig att försöka hitta andra grepp anpassade för den pyttelilla inre marknaden. Hitta rimliga sätt till ”storytelling”. Jag tror flera av mina läsare känner igen sig.
Det ska bli oerhört spännande att se var Pophouse siktar in sig. Madonna? Frank Sinatra? Bad Bunny? Bob Marley? Sex Pistols? The Weeknd? Ed Sheeran? Pink Floyd?
Så där håller jag på och gissar.
Är man katalognördig så är man.
*
En annan sorts katalognyhet i veckan: Bruce Springsteen släpper i juni sju hela ”försvunna” album. Jag får erkänna att jag nog kommer att nöja mig med den 20-spårs ”Best of Tracks 2” som kommer att släppas. Men själva nyheten från en positiv USA-symbol som Bruce blev en av veckans ljuspunkter. Biljetter inskaffades genast till Bruce på Olympiastadion i Berlin i juni, ”Ich bin ein Berliner” och allt det där …
*
Vila i frid Clem Burke. Blondies trummis dog i veckan i sviterna av cancer. Hösten 1978 blev Burke den första utländska musiker jag växlade ord med, efter en spelning på Gröna Lund. Sedan dess har jag haft ett gott öga till honom, han blir saknad. Burke blev 70 år.
*
Apropå trummisar: dokumentären Count Me In är en ganska fin skildring av det speciella musikerskrået. Finns nu på SVT Play.
Lars Nylin
