I veckan publicerade Spotify sin årliga uppsättning statistik under konceptet Loud & Clear, och precis som alla de tidigare åren möts statistiken med negativa tillrop. Daniel Johansson ger sitt perspektiv.
År 2021 var året då Spotify introducerade konceptet Loud & Clear, ett försök att öka transparensen, men också ett tillfälle för streamingtjänsten att få ”skryta” lite över hur bra det gått under föregående år.
Personligen har jag använt statistiken en hel del under årens lopp, både i undervisning och i artiklar här på MI. Många gånger har jag förvånats över att alla i branschen inte har full koll på den data som presenterats, otaliga gånger har jag fått säga: ”Gå till Loud & Clear, där har du statistiken”.
DagensPS har sammanfattat lite av den kritik som framförts mot Spotify under den senaste tiden, allt från Grammy-nominerade låtskrivare som bojkottade Spotifys Grammy-fest, till artistorganisationen UMAW som kräver att varje ström ska vara värd 1 cent. Och så klart Duettis ”rapport” om värden per ström, som fortsätter citeras, och som jag dissekerat i en tidigare krönika.
I sociala medier har kritiken återigen tagit fart här i veckan, efter publiceringen av Loud & Clear, det är samma visa som tidigare år.
Först, jag orkar inte gå igenom hur streamingekonomin funkar ännu en gång, så jag sammanfattar det med: Alla streamingtjänster betalar lika ”bra”, eller ”dåligt”, de fördelar en lika stor andel av sina intäkter. Alltså, Spotify betalar precis lika ”bra” som Apple Music eller Amazon Music.
Att kampanjen Living Wage for Musicians Act kräver 1 cent per ström avslöjar bara en enda sak tyvärr, de har inte förstått hur streamingekonomin fungerar… För den som blir provocerad av det jag skriver, läs mina tidigare artiklar och rapporter innan ni mailar. Eller läs vad Spotify bland annat skriver i Loud & Clear:
”Spotify, like the other major streaming services, pays royalties to rights holders based on an artist’s share of overall streams across the platform. This is referred to as “streamshare.” For example, in 2024, an artist who accounted for 1 in every 1 million streams on Spotify generated over $10,000 on average. So it’s important to know how streaming numbers stack up on Spotify in 2024 to understand payouts. What might have been a lot of streams even five years ago looks pretty different today. In fact, over 357,000 songs were streamed over a million times in 2024 alone.”
Men det finns ytterligare några perspektiv på den här statistiken som jag tycker är viktiga att framhålla.
En av siffrorna som presenterades var att Spotify betalat ut 4,5 miljarder dollar på ”verksidan” globalt under 2023 och 2024 sammantaget, alltså till låtskrivare, musikförlag, främst genom upphovsrättssällskap som ASCAP, BMI, Stim, GEMA, PRS osv.
Det motsvarar närmare en fjärdedel av den totala utbetalningen till musikens rättighetshavare under dessa två år (som totalt var 19 miljarder dollar).
Under de 15 senaste åren har andelen av de totala intäkterna som tillfaller låtskrivare/förlag ökat från ca 10% till 14-15% på streamingområdet. I USA är den statligt fastställda royaltynivån för närvarande 15,25%.
Så andelen har ökat under årens lopp, samtidigt som Spotify rapporterar kraftigt ökade utbetalningar till musikskaparna, och alla upphovsrättssällskap rapporterar stark tillväxt i utbetalningarna till låtskrivare varje år, liksom till förlagen.
Ändå verkar det nästan som om låtskrivare blir mer och mer högljudda i sin kritik. Vad beror denna märkliga paradox på?
En av orsakerna tror jag är väldigt enkel: Branschen, och framför allt låtskrivandet, har förändrats under de senaste 15 åren.
Helienne Lindvall, ordförande för ECSA, beskriver det rätt bra på LinkedIn när hon diskuterar resultaten från en rapport av MIDiA Research:
”Of that 14%, the songwriter gets 68%, the publisher 17% and the PRO 15%, the report states. But those numbers don’t take into account the fact that most hit songs these days have between 3 and 12 writers splitting that 68% of the 14% of that $.004, and that they have managers and possibly other interested parties earning a percentage of their share. The human brain can’t even comprehend the infinitesimal amount the creators of most songs earn per stream.”
Antalet registrerade låtskrivare per låt har ökat markant under de senare åren, och kan precis som Lindvall skriver, vara riktigt många på ett verk.
Mello-vinnaren Bara Bada Bastu har 6 låtskrivare, liksom On and On and On, medan Revolution och Voice of the Silent har 4 vardera, bara som exempel.
Låtskrivarcamps gör ofta att det blir många involverade i varje låt, och även om splittarna naturligtvis ska formas utefter betydelsen/omfattningen av låtskrivarens bidrag till slutprodukten, går det inte att komma ifrån att intäkterna från streaming sällan blir speciellt stora.
Bara ett snabbt räkne-exempel: 6 förlagda låtskrivare som delar lika på intäkterna från en låt som har 1 miljon strömmar under en månad på Spotify i Sverige, kommer troligen bara få lite över en tusenlapp var från Stim.
Men, är det verkligen Spotifys fel?
Jag återkommer till det.
I min studie från 2023, där jag analyserade alla svenska artister som haft över 1 miljon strömmar på Spotify sedan start, blev det så oerhört tydligt vad receptet för framgång egentligen är. Samtidigt som statistiken avslöjade vilken sorts artister, musik, och framför allt ”setup”, som nästan alltid är dömd att misslyckas, ekonomiskt alltså, för artisten eller låtskrivaren.
Här är, mycket grovt, ett recept för framgång, utifrån ett artist/låtskrivarperspektiv:
– Var soloartist,
– Var ensam låtskrivare, eller som mest två,
– Ha fans som lyssnar över genomsnittet, alltså genererar mer strömmar per månad än den genomsnittliga användaren (på grund av pro rata-modellen, streamshare),
– Ha låtar som är kortare än genomsnittet (genererar potentiellt större volym),
– Sjung på engelska, inte på svenska (om du inte sysslar med lokal hiphop eller epadunk), go global,
– Äg 100% av rättigheterna, eller åtminstone 100% på verksidan och kanske 50% licensdeal på mastersidan, (alternativt, deala till dig ett monsterförskott som du kan leva på i tio år)
– Var MYCKET aktiv på sociala medier, närmast en influencer, med fanatiska fans,
– Satsa direkt på marknader med en hög andel som betalar för streaming, som har ”dyra” abonnemang (UK, USA till exempel, men också Danmark, där ett Premiumabonnemang kostar 109 DKK, dvs motsvarande över 160 SEK) = större royaltypotter.
Utifrån ovan ”recept” är det inte konstigt att det är närmast tröstlöst för ett metalband med sex medlemmar som har fans i Polen och Tyskland som är lite äldre, eller för den delen för låtskrivare som huvudsakligen skriver musik på svenska till popartister, och som främst har lilla Skandinavien som upptagsområde. Klassiskt och jazz ska vi inte prata om (förutom moodjazz av fejkartister då).
Det är också artister som använder sig av ovan recept som framstår i statistiken. Många av de här artisterna och låtskrivarna är helt okända, inte bara för den bredare allmänheten, utan även för den ”etablerade” branschen. Det är en helt ny generation artister som har vuxit fram under bara de senaste 5 åren, och som mycket tydligt konkurrerar ut mer etablerade musikskapare och artister.
Ett par dagar innan releasen av Loud & Clear var press, media och influencers inbjudna till en digital genomgång av statistiken. Det som slog mig när jag tittade igenom listan av medverkande, var hur många närvarande influencers och youtubers (som jag inte hade en aning om…), som genererar riktigt bra med strömmar på Spotify. Deras fanbubblor på några tiotusental eller hundratusental följare är fullt tillräckligt för att de ska kunna försörja sig gott på verksamheten.
För någon som äger alla rättigheter på båda sidor, distribuerar själv, är en äkta DIY, är 1 miljon strömmar på Spotify värda sådär ca 40 0000 – 45 000 kronor, och inte en tusenlapp som i det tidigare exemplet till låtskrivarna.
För mig är det uppenbart, och det här är också något som Liz Pelly framhåller i sin bok Mood Machine, streamingmodellen gynnar en viss sorts artister, en viss sorts musik, en viss slags ”setup”.
Så bakom siffran att det under 2024 var 71 200 artister vars musik genererade över 100 000 kronor (10 000 dollar) i utbetalning från Spotify, gömmer sig det som är den egentliga orsaken bakom att så många låtskrivare och artister klagar, en stor andel av dem har en setup som gör att majoriteten av utbetalningarna går någon annanstans.
Jag vet att en del kommer reagera: ”Men det är ju så vi skapar musik nu för tiden, vi är ofta många som ska dela på kakan”.
Men är det streamingtjänsternas fel att branschen har förändrat sitt sätt att jobba på?
Streamingekonomin är en procentuell fördelningsekonomi, det går liksom inte att fördela mer pengar än vad man har, och ju fler som ska dela på kakan, desto fler kommer också bli missnöjda.
Bara som ett exempel, sedan år 2009 har antalet registrerade artister och musiker hos SAMI ökat med över 140%, och antalet anslutna till Stim har ökat med ca 75%. Samtidigt har befolkningstillväxten i Sverige varit 13%.
SAMI fördelar som ni vet inte några pengar från streaming, och både SAMI och Stim har säkert blivit bättre på att ragga anslutna, men det ger ändå en indikation på utvecklingen. Även om intäkterna har ökat, är det helt enkelt många fler som tävlar om pengarna.
Efter att ha hållit på med den här sortens analyser i över tio år, och undersökt hundratals artister, har jag fortfarande inte hittat någon direkt ”oegentlighet” från någon streamingtjänst vad det gäller utbetalningarna (förutom Tidal i samband med skandalen för några år sedan).
Allt har i stort sett alltid gått att förklara med vad som händer med pengarna ”efter” att de betalats ut, setupen, hur många som är inblandade, mellanhänder, splittar, hanteringen av rättigheter osv. Eller att artisten inte förstått hur mycket konsumtion som krävs i jämförelse med alla andra artister.
Det kan dock mycket väl vara så att en större andel av intäkterna borde gå till låtskrivarna, än de nuvarande 14-15% av de totala intäkterna, som gäller på alla plattformar.
En känd person i branschen, som jobbat med några av Sveriges allra största musikskapare i över 20 år, skrev till mig för ett tag sen att det är närmast provocerande att streamingtjänsterna ”får” dubbelt så mycket som det som betalas ut till de som skapat musiken.
Ja, kanske är det dags att dra igång lite tuffare förhandlingar, inte bara mot Spotify, utan mot alla plattformar?
Kanske är en mer rimlig fördelning snarare typ 25% till låtskrivarna, 53% till masterägarna, och 22% till plattformarna? Visst, det kostar helt klart en del att driva en streamingtjänst, men med AI är det fullt möjligt att anta en ganska snabb effektivisering framöver.
Är det till och med så att sådana nivåer ska lagstiftas om, eller åtminstone fastställas på en mycket högre internationell nivå? Det skulle självklart i så fall gälla alla DSP-er.
Jag vet inte, men samtidigt tycker jag det är viktigt att hålla isär olika saker. Den kritik som framförs mot framför allt Spotify när statistik som Loud & Clear släpps, handlar nästan alltid om att just Spotify skulle betala ”sämre” än de andra DSP-erna. Så är det alltså inte.
Är det något man i så fall ska kritisera, så är det hur stor andel av intäkterna som går till musikskapare, från alla DSP-er. Men det är sällan den sortens mer nyanserade kritik syns.
Om det är något jag saknar i årets Loud & Clear så är det en analys eller beskrivning av hur tröskeln på 1 000 strömmar som infördes för ett år sedan påverkat talen. Det hade varit intressant att åtminstone se någon liten analys.
Det lilla verktyget som man publicerat längst ner här, som gör det möjligt att jämföra en låts eller artists antal strömmar med alla andra på plattformen, är användbart för att sprida kunskap. Den visar till exempel att (inklusive år 2024) är det 53 miljoner låtar som nått 1 000 strömmar under hela sin livstid, alltså inte ens hälften av alla som ligger online.
21 miljoner låtar har nått 10 000 strömmar under sin livstid, 6 miljoner låtar har nått 100 000 strömmar, och 1,4 miljoner låtar har haft mer än en miljon strömmar.
Den här sortens jämförande statistik är viktig, eftersom den sätter konsumtionen i ett korrekt perspektiv (åtminstone någorlunda som det är nu, om ett år kommer det se annorlunda ut). Det är först när man ser ”vad som krävs”, i konkurrensen med alla andra, som man kan säga något.
Årets Loud & Clear var intressant, jag hade gärna haft lite mer djupdykande statistik på vissa områden, gärna många fler exempel på artister som tillhör det nya ”skrået” av DIY influencer/streamingartister, och en analys av hur förändringarna i fördelningsmodellen påverkat utbetalningarna.
Men det kanske kommer nästa år.
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
