Lördagens final i Melodifestivalen bjuder på det första kvinnligt dominerade startfältet sedan 2009. I 15 år har Mellofinalerna alltså varit manligt dominerade på artistsidan. MI:s Christel Valsinger måste stanna till vid detta märkliga faktum.
2024 var popkvinnornas år på listorna, med Chapell Roan, Sabrina Carpenter och Charli XCX i spetsen. Nu har trendvinden även blåst in över Sverige som får ett kvinnligt dominerat startfält i Melodifestivalsfinalen på lördag. Och detta har alltså inte har hänt sedan 2009. Hur är det möjligt?
Det är ingen överväldigande majoritet av kvinnor på scenen vi pratar om nu på lördag. Fördelningen är sju kvinnliga och fem manliga akter. Under 20-talet har det oftast varit vice versa, med knapp manlig dominans.
På 10-talet däremot bjöds det till killfest titt som tätt. Lågvattenmärket kom 2013, då Louise Hoffsten var den enda kvinnliga finalisten av tio.
På upphovssidan har det i modern tid jobbats stadigt på att utöka andelen kvinnor. Inkvotering av kvinnliga låtskrivare och särskilda mellocamps för tjejer testades under en period och frågan lyftes gång på gång i media.
Det låga antalet kvinnliga musikskapare i Melodifestivalen skiljer sig dock inte från musikbranschen i stort. Bara 21% av svenska låtskrivare är kvinnor enligt en siffra från Stim 2023. Anledningarna till att det ser ut som det gör i branschen är flera och har nämnts förut: män väljer män som samarbetspartners, det kan vara tufft att vara den enda kvinnliga låtskrivaren i rummet/studion, kvinnor underskattar sin förmåga (medan män överskattar sin, allt enligt forskning) mm. Det krävs med andra ord ett långsiktigt strukturellt arbete för att fler kvinnliga låtskrivare ska hålla ut i yrket.
Men att männen så länge dominerat mellofinalerna på artistsidan förvånar mig. Inte för att det är enkelt att vara kvinna och artist, men kvinnorna vinner ju oftare? Sedan 2002 har Melodifestivalen haft 12 kvinnliga vinnare, 10 manliga och en blandad (duon Fame). Är det någonstans vi gillar att skicka fram kvinnor i fronten så är det ju som sångare. Gärna glittrigt och läckert stylade. De uppskattas helt klart av publiken – som inte lika ofta har koll på eller bryr sig om låtskrivarna.
Så varför består den manliga artistdominansen i mellofinalerna? Kanske för att det inte finns så många olika roller för kvinnliga artister att ta där? I Melodifestivalen är kvinnor ofta grymma sångerskor med värdiga nummer. De sjunger från hjärtat om känslor.
Men ingen vill ha tolv värdiga nummer i finalen. För att det ska bli bra underhållning och variation behövs något skojigt, något rockigt, kanske nåt hiphopinfluerat och varför inte något åt t ex latin-hållet Och de numren görs väl oftare av män? Dessa bidrag vinner sällan vilket kan förklara varför kvinnor dominerat vinnarlistan sedan 2002, samtidigt som de normalt är i minoritet i finalen.
Att det blev kvinnlig dominans i årets final kan alltså bero på att kvinnorna tagit plats i fler roller än de traditionella. Scarlet levererar medryckande hårdrock, Maja Ivarsson poserar utan att vara det minsta insmickrande och Dolly Style bjuder på färgstark humor.
Fortfarande verkar vi oftast vilja att kvinnor är vackra och skönsjungande, medan män förutom det kan få vara roliga, knasiga och tuffa. Men det här är ett steg framåt.
—
Låtskrivarfakta: i år har åtta av tolv bidrag i finalen minst en kvinnlig låtskrivare. I flera fall är det den kvinnliga artisten själv som också varit med och skrivit låten. Bland låtskrivarna som inte också tävlar som artister i finalen är 6 kvinnor och 21 män.
I hela festivalen hade 19 av 30 bidrag minst en kvinnlig låtskrivare.
Christel Valsinger
