MI:s Lars Nylin anser att Armand ”Mondo” Duplantis grejar sin singeldebut Bop utan minsta darr på ribban, och att den står matchen mot det mesta av svensk sportpop.
En försiktig akustisk gitarr, ett tassande afrobeat med massor av bas, och så kommer sången in, sjungen lätt neo-souligt av … Armand ”Mondo” Duplantis!
Första reaktionen blir en av lätt häpenhet. Soundet har skapats av myriader akter i en era ofta fokuserad på coolt, TikTok-vänligt och inte mins Spotify topp 50. Men detta är för Guds skull världens bästa stavhoppare genom tiderna, ur svenskt perspektiv en av de bästa friidrottarna genom tiderna. Då blir Bop på sitt försiktiga sätt smått sensationell.
Omdömet blir omedelbart: ingen svensk idrottsstjärna har någonsin gjort något som låter så pass bra och tidsenligt och ”på riktigt”. Visst, producenterna Emil Berg och Rasmus Wahlgren har säkert bidragit rejält, och autotonen klarar minst sju meter – men ändå. Detta är minst tre plus i betyg även jämfört hur det låter på listorna.
”Mondo” når en ny nivå i en gammal god svensk tradition som på sistone legat ganska lågt: låtar med sportstjärnor som på gott och ont fått för sig att specialkunskaperna i idrott även motiverar att gå in i en studio för att leka artist.
Just uttrycket ”på riktigt” är sällan kompatibelt med denna sub-genre i blågul musik. I 99% av fallen har det blivit kitsch, snabbt hoprafsade skojigheter kopplat till höjdpunkter i det man kanske oftast borde ha stannat vid, sporten.
Mest ”på riktigt” hittills kanske satsningarna från tennisstjärnan Mats Wilander och alpindrottningen Pernilla Wiberg varit – både märkligt nog 1991. Men där går det lätt att ta till floskeln upp som en sol och ner som ett självmål.
Det relativt ambitiösa gjorde att det på ett helt annat sätt jämfördes med de akter som vigt hela liv åt musiken. Och den jämförelsen överlevde de två inte särskilt länge. Då har den f d allsvenska fotbollsspelaren Kevin Walker lyckats betydligt bättre. Ted Gärdestad ska möjligen också nämnas, han var trots allt Sverige-topp i tennis några år innan han blev artist.
Aftonbladets Håkan Steen söker sig i sin (ganska positiva) recension tillbaka till sub-genrens genombrott för att hitta titlar som står upp för titelmatcher mot Bop. Inte alls fel tänkt. Trots att vi då talar i båda fall om kärleksfull kitsch.
1952 fick bandyspelaren Gösta ”Snoddas” Nordgren ett makalöst genomslag både som sångare och allmän folkhjälte med låten Flottarkärlek. Den sålde 300.000 och blev den dittills största skivhiten alla kategorier. ”Snoddas” var regerande svensk mästare med sitt Bollnäs, inte Mondo-nivåer direkt, men han var definitivt en tidens stjärna i sin sport.
Samma kunde sägas om ”Cacka” Israelsson – för övrigt central i den just nu aktuella SVT-serien Countrylandet Sverige – som hade varit OS-sjua i längdhopp när han 1954 gav ut Gamle svarten och blev en jack-of-all-trades i underhållning.
Precis som Steen pekar 70 år bakåt i tiden för att hitta värdiga referenser till ”Mondo” gör jag det. Merparten som hänt senare har vare sig haft verkshöjd eller framgångar nog för att bli självklara nya milstolpar.
Möjligen har några aspirerat på att göra bästa/sämsta kitsch: Lennart ”Nacka” Skoglund, Ricky Bruch, Alpina landslaget med Stenmark, Tre Kronor, Frank Andersson, Pia Sundhage, Friends in Need (med Björn Borg och Tomas Brolin), Malin Baryard och så många andra att den ljuvliga kitschklubben och webbtidningen Sunkit kunnat stapla inslag i ämnet under snart tre decennier.
Nej, här och nu försvarar Mondo omedelbart sin position som bäst-i-klassen även i detta gebit.
Frågan är hur länge det håller, låten är ytterst lätt-tuggad. Streamingstatistiskt har det inte rivstartat, 71 000 följare och 114 000 streams på Spotify.
Detta under tiden som svenska skidåkare kört VM och Vasalopp med framgång.
Månne finns några framtida releaseambitioner att hitta där? Svenska damlandslaget i stafett låter som några som kunde få till det. Det skulle redan ohört övertrumfa Friends In Need.
Inte mig emot, detta är ett ofta roligt fenomen och har Zlatan fått en guldskiva så är ju allt möjligt.
Lars Nylin
