MI:s Lars Nylin har sett SVT-serien Countrylandet Sverige och är ännu en gång imponerad av teamet bakom den.
Cowboyrock från Alfta i Hälsingland. Konceptet kändes extremt märkligt. Likväl satt jag på ett fik i Bollnäs tre mil bort och fick via en Sony Walkman uppspelat en ytterst cowboyrockig låt med trion Dead Scouts och föll pladask för det jag hörde.
Cowboypunk, lite Ennio Morricone och inte minst en rejäl dos country. Året var 1984 och jag reste entusiastiskt hem till redaktionen för rocktidningen jag arbetade för och skrev en artikel om ett band som sade sig älska genren country.
Jag gissar vi är några som tänker till om vårt eget förhållande till country/country & western när vi tittar på den aktuella serien Countrylandet Sverige.
Allt fler kan trovärdigt säga sig vara bekännare av olika former av denna extremt USA-associerande gren av musikträdet. Men vi är nog fler som lite får famla bland minnena och känslorna. I mitt fall en mix av tidig kärlek till countryrock, serverat av Neil Young och Gram Parsons, och det tidiga 80-talets ”cowpunk” – Gun Club och gänget. Men sedan en betydligt mer loj, för att inte säga tidvis rent negativ syn på urvattnad schlagercountry i form av den ursvenska dansbandsscenens uppfattningar om sorten. Någonstans i mitten fanns sedan namn som Alf Robertson och Mats Rådberg, som kändes helt ok, men aldrig gjorde något som fick mig, rocksnubben, att brinna. Det blev mycket lite country i rocktidningen i fråga.
En av flera storheter med de tre avsnitten Countrylandet Sverige på SVT Play är att vi oavsett vilken relation vi haft och har till country får en dos nostalgi, samtidigt som pusselbitarna faller på plats för tillståndet just nu.
Ett tillstånd som i förlängningen av nämnda sorter, och cementerat av missionärer genom åren skiftande från Jill Johnson till Christian Kjellvander, i nuläget bara kan beskrivas som självklart. Klyschan är given: country har kommit för att stanna.
Vi har inte en amerikansk situation där endast country utmanar hiphop som tidsmarkör. Men det är inte långt ifrån. Fenomen som Countryklubben i Stockholm, utsålt med tusentals gäster bara någon på Södermalm ropar yee-haw! , är möjligen lätt övercooola – men de understryker situationen.
Countrylandet Sverige är ännu ett stort arbete av teamet med Håkan Thörn i spetsen som gjort succéer som Det svenska popundret och Hård rock på export. Även denna gång frontat av samme Magnus Broni som gett ett ansikte (och en röst) till begreppet nyfiken på svensk populärmusik.
Men inte minst har Sonic-medarbetarna Pierre Hellqvist och Daniel Josefsson gjort ett hästjobb, sorry, för att hitta moment och detaljer. Detta från decennierna när en i USA uppfunnen men i botten mycket europeisk musik till slut åter gick på export över Atlanten. I detta fall till landet som lite bidragit till countrymusiken genom namn som Carl Sandburg och Joe Hill. Att serien mest handlar om Sverige gör att den även blir en intressant bild av landet som är mer USA-influerat än de flesta. Ännu en pärla i gränslandet mellan populärkultur och allmängiltig fin dokumentär.
Alla fascinerande detaljer och arkivklipp är den starkaste komponenten i Countrylandet Sverige. Men möjligen är detta också seriens belastning. Någon gång sneglar jag mot klockan och känner mig generation TikTok. En rastlös tanke blir att två timmar kanske hade räckt om det krympts lite på intervjuer med exempelvis Bert Karlsson, Rednex och Ina Lundström.
Å andra sidan hade det då försvunnit ett antal inslag som jag definitivt hade saknat om de redigerats bort. Precis som jag nu saknar inslag om Owe Thörnqvist (dennes På festplatsen är för mig mer svensk protocountry än seriens hörnsten Cacka Israelsson). För att inte tala om nämnda Dead Scouts, där sångaren Per Persson gick vidare och blev den som för undertecknad är den mest genuint blågula ”countryrösten” av dem alla, citationstecken avsiktliga.
Oavsett: att jag sitter vid skärmen och saknar saker understryker mer än något annat vad den här genren ändå betytt för mig. Vad jag än trodde över en kopp kaffe i countrylandet Hälsingland för 40 år sedan.
*
Han är en mycket god vän så det kändes inte lämpligt ta upp honom i krönikan. Men här i en understreckare kan jag inte låta bli att puffa för seriens Bert Karlsson-kombatant Lars Bygdén. Missa absolut inte dennes nya singel Lägg ner vapnen, det bästa han gjort.
Lars Nylin
