MI har läst Hur och när bluesen kom till Sverige av Leif Gäverth, en bok om bluesmusikens olika avtryck .
Vad är bluesmusik? Författaren och genreentusiasten Leif Gäverth ställer sig den frågan flera gånger i denna praktfulla summering av genrens avtryck i Sverige genom åren. Lyckligtvis för en som kikar in lite från läktaren svarar Gäverth på frågan genom att vidga perspektivet. Kärnan i berättelsen är den renodlat afroamerikanska genre som hade sin storhetstid några årtionden från det andra världskriget. Och som på 60- och 70-talen inte bara skapade genrens egna världsstjärnor utan också i hög grad påverkade pop och rock. Det finns ju knappt en smärtande popballad som inte har en gnutta blues i sig. När vi talar moderna metal-genrer har de som bekant den ”vita” bluesvågen under det sena 60-talet att tacka för allt.
Det sistnämnda tar Hur och när blues kom till Sverige bara upp mellan raderna. Däremot är den ett idogt praktverk på 320 sidor om allt det andra som hände från att begreppet blues överhuvudtaget blev bekant här hemma och så småningom vidgades, till dagsläget, ofta tynande men fortsatt entusiastiskt.
I boken beskrivs de första utgivningarna, influerande besök av tidiga stilbildare, men här finns även prydliga miniporträtt över genrens svenska publikbreddare: Slim Notini, Peps Persson, Rolf Wikström, Sven Zetterberg och andra.
I stora delar handlar det om intressanta miniessäer om skilda aspekter på genrens roll i Sverige. I andra blir det mer sammanfattande, ”branschnischat” om man vill, med nedslag kring exempelvis distribution, bluesmedia (tidningen Jefferson är den eviga hörnstenen) och spelställen.
Det sistnämnda blir – utöver just de nämnda namnen – en del av boken där den även tar grepp som inbegriper andra genrer.
Bluesklubbarna har ju i många fall även varit ledande svenska rockditon. Detsamma gäller för den omfattande texten om Sonet Records med avknoppningar. Den nyligen bortgångne Dag Häggqvist blev utöver sin enorma vurm för blues (med subgenrer) även en centralgestalt i svensk musikindustri i gemen. Att en bluesentusiast kunde nå den positionen säger för övrigt en del om vilket genomslag blues hade på 1960- och 70-talen.
För den invigde är detta ett absolut måste. Något att minutuöst plöja rakt genom från pärm till pärm. Vi som mer kikar över axeln kunde önska lite mer av tydliga ingångar till de olika kapitlen. Det kunde rentav ha varit nyttigt med ingresser a la tidningsmagasin för att redan vid första ögonkast förstå vad ett visst kapitel handlar om.
Ett uppenbart minus är att det inte finns något register. Även detta säkert mest intressant för en som primärt vill ögna vad som står om ens egna favoriter, men det skulle underlättat även för den som är fixerad vid delar av det gigantiska släktträdet blues. Det ska dock sägas att det finns en gedigen innehållsförteckning och ett avslut med en generös källförteckning.
Som helhet är det ett imponerande kärleksbrev till en genre och om man vill en perfekt sidläsning till den nyss utgivna motsvarigheten om jazz, Jazz i Sverige – De första hundra åren av Jan Bruér.
Inte minst är det allra sista kapitlet intressant. Gäverth siar där om framtiden för genren utifrån att bluestidningen Jefferson redan 1969 proklamerade ”blues är död”.
Så blev det definitivt inte den gången och även om Gäfverth klarögt inser att den nu är en renodlad nischgenre är han försiktigt optimistisk. Även när han är som mest dyster resonerar han: ”bluesen har då blivit en historisk parantes, som dock lyckligtvis är den mest dokumenterade ”folkmusik” som finns.”
Rekommenderad läsning, helt klart.
Boken finns i de flesta nätbutiker.
Lars Nylin
