”I’m Tim” fokuserar inte på om någon ska bära skulden för Tim Bergling död – och i så fall vem. Dokumentären vill snarare skildra personen och musikskaparen bakom artistnamnet Avicii. Men filmen fungerar ändå som en påminnelse om att inte pressa kreatörer till framgång.
I vår har det gått sju år sedan Tim Bergling avslutade sitt liv i Muscat, Oman. Det känns overkligt länge. Kanske för att han på så många sätt fortfarande är med oss. Genom musiken, som fortsätter att strömmas (35 miljoner lyssnare i månaden säger hans Spotify-sida just nu), genom Avicii foundation, utställningen Avicii Experience, en biografi, en fotobok och flera minneskonserter i Avicii Arena.
Och så nu, i dokumentären I’m Tim, som hade premiär på nyårsdagen och just nu ligger etta på Netflix svenska filmlista. Den Guldbaggenominerade filmen är gjord av Henrik Burman, musikjournalist och TV-producent, som regidebuterade med Yung Lean – In my Head 2020.
Dokumentärens titel är Tim Berglings eget svar på frågan “Who are you?” och antyder att filmen vill fokusera på människan Tim, snarare än superstjärnan Avicii. Eller i alla fall sära på de två.
Vi får se barndomsbilder och höra Tims pappa Klas Bergling, kompisen Filip Åkesson (Philgood) – som han först skapar musik med – och den senare vännen Jessie Waits, som blev som en storebror att anförtro sig åt,
Bland branschföreträdarna hörs hans manager Ash Pornouri, Universal Musics dåvarande VD Per Sundin och Johnny Tennander, VD Sony Music Publishing, där Tims musik är förlagd. Även artister som Chris Martin, Aloe Blacc, Dan Tyminski och David Guetta – alla samarbetspartners vid olika tillfällen – är intervjuade.
Men det är Tims röst som för filmen framåt, genom tidigare gjorda intervjuer som Henrik Burman fått tillgång till via arkiv.
I en intervju med Billboard berättar Burman att han lyssnat på timmar av intervjuer där Tim själv också reflekterat över vad som behöver komma fram om det “någon gång görs en dokumentär om honom”. Att ”de dåliga sakerna” måste inkluderas.
Vi får följa framgångsresan med Levels. Framväxten av det som kom att bli en ny gren av EDM-genren, dvs mötet mellan country och dansmusik. Historien om Miami Ultra, dansmusikfestialen där Avicii premiärspelade låtarna på albumet True ihop med countrymusiker, och chockvågorna det sände genom EDM-communityt, är som en Hollywoodfilm. Från publikens burop till omfamning några månader senare.
Men vi får också höra Tim själv berätta om sitt mående.
”Jag märkte hur stel jag var utan alkohol, att ett par drinkar innan gjorde så jag kunde njuta av giget.”
”Jag var mycket lyckligare innan jag blev berömd än efter”.
”Jag ville vara personen som stod på scenen och gillade det. Sen gillade jag inte ens att göra musik. Jag vet inte hur jag ska fixa det här.”
Han berättar om att sitta på möten och inte komma undan statistik om visningar och kommentarer. Att få höra att en låt måste engagera lyssnaren inom fem sekunder. Kring det senare är Per Sundin är självkritisk. Säger att Tim “ville göra konst” men att han själv var fokuserad på topplistorna. “Jag hör ju själv – det låter ju för jävligt.”
Musikbranschens stundtals omänskliga villkor är närvarande i Tims utsagor, men filmen försöker inte peka ut någon person eller enskild händelse som skyldig till det som slutade i suicid.
Och det gör nästan mer ont när man ser och hör hur mycket som verkar göras rätt. Interventioner. Att han slutar turnera. Tränar. Blir ren. Går i terapi.
2018 är ett nytt album påbörjat. Tim vill skapa musik utan krav och förväntningar.
Han verkar glad, säger de han arbetar med. Och ändå. Det är så förkrossande sorgligt.
Det är fint att dokumentären fokuserar så mycket på musiken. Att se låtarna få liv i studion, samarbetet mellan Tim Berglings melodibegåvning och skickliga musiker och sångare. Trots det oundvikliga mörkret är det inspirerande.
Men filmen är också en fortsatt påminnelse om att kreatörer inte ska behandlas som maskiner. Och att särskild försiktighet måste gälla med unga personer, som kanske inte lärt sig sina egna gränser och därför har svårt att säga nej i tid.
Christel Valsinger
