Vi kan ha olika åsikter om hur den offentliga finansieringen av kulturen ska se ut, men grundförutsättningen för diskussionen måste vara en gemensam uppfattning om att kultur får människor att blomstra och samhällen att utvecklas, skriver MI:s Christel Valsinger.
I vilken utsträckning ska kultur finansieras med skattemedel? Frågan är på tapeten varje gång vår gemensamma ekonomi stramas åt, men man kan nog med fog säga att den tidigare svenska modellen skakar lite i sitt fundament just nu.
Den sittande regeringen vill se en ökad andel privat finansiering av kulturen och nu går det undan. Uppskrivningar av tidigare anslag uteblir och kompenserar därmed inte för höjda hyror och andra ökade kostnader för arrangörsföreningar och konserthus. Statsbidraget till studieförbunden har sänkts med 250 miljoner kronor i år och ska sänkas lika mycket till de närmaste två åren. De kraftigt minskade resurserna har snabbt fått konsekvenser. Replokaler och musikhus läggs nu ner över hela Sverige, något som många medier rapporterat om, t ex DN och Sveriges Radio.
I förra veckan lyfte SVT den ekonomiska verkligheten för showcasefestivaler, som Viva Sounds och Live at Heart. Arrangemangen är en mötesplats för alla lager av musikbranschen, såväl föreningsliv och enmansföretag, som anställda på majorbolag och -förlag. Framförallt är de också en möjlighet för satsande artister och grupper att visa upp sig live för bransch och publik och knyta nya kontakter. Men att finansiera det jätteprojekt en årlig showcasefestal är på enbart biljettintäkter, skulle innebära biljettpriser som få är villiga att betala. Bidrag och samarbeten – med t ex studieförbund – är nödvändiga.
I veckan har också Musikerförbundet flaggat för att regeringen sänker de offentliga anslagen för snabbt, innan det finns fungerande alternativ på plats.
Musikbranschen beskrivs ofta som ett ekosystem. Arrangörer är t ex beroende av den infrastruktur som studieförbunden har byggt upp, skivbolagen är beroende av att talang kan odlas genom tillgång till replokaler och möjlighet till spelningar. Dras finansieringen in för det ena påverkas även alla andra led.
Det svåra med att diskutera kulturens framtida finansiering är en allt skarpare skiljelinje mellan de som ser på kultur som tidsfördriv och underhållning och de som ser kulturen som livsnödvändig för människan, en demokratisk rättighet och en del i samhällsutvecklingen.
Var man står är avgörande för hur man anser att statliga medel ska fördelas.
Regeringen kallar inte kultur för förströelse, men den åtstramade kulturpolitiken vittnar ändå om ett skifte i synen på kulturen som något centralt för människans välmående och utveckling. Hållningen verkar dessutom ha sanktionerat en våg av hat mot statligt finansierad kultur. Det frodas i kommentarsfält i anslutning till nyheter om ekonomiska svårigheter för konserthus, teatrar, festivaler mm. Verksamhet som inte bär sig på biljettintäkter är uppenbarligen inte intressant eller viktigt nog och kan lika gärna läggas ner, resonerar kritikerna (fast oftast med fler invektiv).
Men en helt igenom kommersiellt finansierad kultur kan få svårt att ge utrymme för det udda, utmanande, våghalsiga – sådant som åtminstone till en början inte brukar tilltala den stora massan och därmed inte genererar intäkter. Det pionjärerna gör är att bidra till en framåtrörelse i hur vi uttrycker oss, vad vi vill och kommer att skapa framåt.
Det tar tid att etablera nya uttryck. Med en svag gemensam finansiering riskerar vi en “de säkra kortens kultur”. Det kommer att göra även mainstreamkulturen tråkig och stagnerad i förlängningen.
Utan det stöd som kan ge en jämlik tillgång till replokaler, studior, utrustning, handledning och konsertillfällen blir musikutövande dessutom en klassfråga. Det gynnar vare sig musikbranschen eller samhället.
Hur stor del av våra gemensamma finanser som ska gå till kultur måste ständigt diskuteras. Vem som ska få och varför.
Det är den där delen om huruvida kultur är livsnödvändig, som vi skulle behöva vara överens om. Att den hjälper människor och samhällen att fungera. Är vi oense i en så grundläggande fråga riskerar alla samtal om modeller för finansiering att haverera.
—
Läs också: Johansson om AI-kommissionens rapport om avsaknaden av formuleringar om kulturområdet i rapporten Färdplan för Sverige
Christel Valsinger
