Spotify har just rapporterat sitt bästa kvartal någonsin, och grundarna plockar ut några miljarder. Samtidigt svämmar sociala medier över av kritiska, närmast hatiska röster, som menar att musiken har ”gått sönder”. Daniel Johansson frågar sig: Vad stämmer egentligen?
2024 kommer med mycket stor sannolikhet bli det första året som Spotify genererar en vinst, eller som man själv uttryckte det i meddelandet jag fick från dem i onsdags: ”Spotify närmar sig ett helt år med lönsamhet – med fortsatt tillväxt av användare och premiumanvändare i tredje kvartalet.”
Det är imponerande siffror:
– Månatliga aktiva användare ökade med 11% jämfört med föregående år och uppgick till 640 miljoner.
– Antalet premiumanvändare ökade med 12% jämfört med föregående år och uppgick till 252 miljoner.
– De totala intäkterna ökade med 19% jämfört med föregående år och uppgick till 4 miljarder euro.
– Rekordhög bruttomarginal som ökade med 473 baspunkter jämfört med föregående år till 31,1%. Bruttovinsten översteg 1 miljard euro för andra kvartalet i rad. Rörelseresultatet förbättrades till 454 miljoner euro – det högsta för ett kvartal.
Mycket pengar blir det, och grundarna passar på att casha ut lite genom att sälja av några aktier: Martin Lorentzon kan köpa julklappar för nya fräscha 4 miljarder kronor, medan Daniel Ek gav sig själv en liten mindre julklapp på 400 miljoner.
Och ni har alla sett det i era flöden, precis som vid publicerandet av varje kvartalsrapport och årsredovisning under de senaste åren höjs tongångarna mot Spotify och hela streamingekonomin, med Daniel Ek som det främsta föremålet för frustrationen.
Även etablerade aktörer och organisationer i branschen är kritiska mot hur hela streamingekonomin fungerar, med kampanjer som #FixStreaming och #BrokenRecord, och i en del länder, som till exempel Storbritannien och Frankrike, sällar sig politiker och lagstiftare till klagosången:
Streamingekonomin är ”trasig”, något måste göras.
Det jag dock nästan alltid saknar är statistik och data, bevis och förklaringar på exakt VAD som är trasigt, och VAD som måste fixas.
Allt som oftast bygger påståenden kanske mer på ad hoc data insamlad från den närmaste omgivningen, de nätverk man själv sitter på, vilka flöden man blir utsatt för, hörsägen av typen ”i min omgivning finns det ingen som kan försörja sig på streaming”, snarare än makrostatistiska bevis för att situationen idag är sämre än vad den var innan streamingen.
För det är väl trots allt det som är den viktiga jämförelsen?
Hur många kan försörja sig på musiken idag jämfört med för 15 år sedan? Är det fler, färre, eller lika många?
Även om till exempel undersökningar som den vi publicerade i juni visar att majoriteten av artister i Europa är kraftigt missnöjda över sina streamingintäkter, säger det ingenting om hur det ser ut i jämförelse med innan streamingen. I den undersökningen är det endast 5% av ca 9 500 artister inom EU, som 2024 explicit uttrycker att de är nöjda med utbetalningarna från streaming (med stora variationer mellan länderna).
Samtidigt har antalet artister och låtskrivare fullständigt exploderat.
Spotify redovisar varje år för hur många artisters kataloger som genererat mer än 10 000 dollar i utbetalning under året, och det har ökat markant, från 23 400 år 2017 till 66 000 år 2023.
Jag är oerhört spänd på att se statistiken för 2024, när Loud & Clear släpps (troligen någon gång i mars 2025). Spotifys förändring tidigare i år, introduktionen av en tröskel på 1 000 strömmar per låt och 12 månader, som är tänkt att flytta pengar från ”amatörerna” till ”riktiga” artister, borde rimligtvis ha gjort att antalet ökat en del.
Det som också hade varit mycket intressant att lägga till i analysen är åldersdistributionen och genredistributionen bland dessa 66 000 artister.
Min hypotes är att artister som har byggt upp sin karriär efter 2010 inte tenderar att vara lika missnöjda som artister och låtskrivare som har ”tvingats” konvertera sina karriärer till dagens verklighet med TikTok, sociala medier, spellistor och Discovery Mode.
Så här, Spotify är främst en plattform för ny och ung musik, unga artister och låtskrivare, som byggt upp sina karriärer i den nya mediala verkligheten, snarare än i den gamla. Med ”ung” menar jag här under ca 40 år, med musik som är gångbar i samtiden.
En hel del av dessa artister och låtskrivare är oerhört framgångsrika, streamingekonomin verkar ha tagit det Alan Krueger kallar för ”superstar-ekonomin” i sin bok Rockonomics från 2019 (läsvärd) till nya höjder.
Låt mig ge ett exempel:
Den 16 augusti 2024 släpptes låten Die With A Smile, med Bruno Mars och Lady Gaga. Ingen kan ha undgått den, det är en fantastisk låt, som har genererat närmare 1 miljard strömmar på Spotify, på tre månader.
Låten har skrapat ihop fler strömmar på Spotify under 3 månader än vad alla svenska artister förutom ca 50 stycken har gjort, under hela sina karriärer, samtliga releaser inkluderade.
Sådär 95% procent av alla svenska artister och band som försöker försörja sig på sin musik, har alltså inte lyckats komma upp till den nivå som en ensam låt kan nå under 3 månader, under hela sina karriärer, eller omvänt, 5% har lyckats.
I våras gjorde jag en liten update på statistiken över svenska artister på Spotify, sedan dess har ytterligare några svenska artister passerat 1 miljard strömmar ackumulerat under hela sin karriär, Bladee, Little Sis Nora, Yasin, Benjamin Ingrosso och Miss Li, har nu också över en miljard strömmar. Jubël och Victor Leksell kommer passera gränsen inom några dagar eller veckor, och Lars Winnerbäck är också på gång.
Om några dagar kommer Die With A Smile kanske bli den låt som snabbast når en miljard strömmar någonsin på Spotify, att jämföra med Seven med Jung Kook feat. Latto som nådde en miljard på 108 dagar, Miley Cyrus Flowers, som nådde en miljard på 112 dagar, Espresso med Sabrina Carpenter: 117 dagar, Stay med The Kid Laroi och Justin Bieber: 118 dagar, liksom As It Was med Harry Styles.
Det är alldeles uppenbart att det finns enormt mycket pengar att göra i streamingekonomin, många artister och låtskrivare genererar förmögenheter från Spotify, så, vad stämmer egentligen, lever vi i en ny guldålder för musiken tack vare streamingen, eller har musiken ”gått sönder”?
Jag tror båda är sanna, och det är det som är problemet.
Allt fler tjänar allt mer pengar från streaming, samtidigt som allt fler tjänar allt mindre. Och det är de senare som låter högst.
För några veckor sedan såg ni säkert rubrikerna när det avslöjades att antalet dollarmiljonärer (dvs 10 miljoner kronor eller mer i tillgångar) ökat kraftigt i Sverige, och uppgår nu till 575 000, eller cirka 5% av befolkningen. De där 5 procenten återkommer hela tiden, kanske något att undersöka vidare…
Det kan jämföras med 467 000 år 2022. Utvecklingen diskuterades i bland annat Ekonomibyrån, i avsnittet Miljonärerna drar ifrån. Och har du inte sett dokumentären Skuldfeber på SVT Play, gör det.
Det kan jämföras med för 15 år sedan, år 2009, då det var 48 000 i Sverige, eller år 2015 då det var 103 000. Utvecklingen på bostadsmarknaden har självklart bidragit starkt till den här utvecklingen, men vi ser det överallt runt om i världen, allt fler blir allt rikare. År 2009 var 10 miljoner i världen dollarmiljonärer, år 2023 var det 23 miljoner.
Samtidigt har andelen med låg ekonomisk standard i Sverige (det som kallas relativ fattigdom, en disponibel inkomst under 60% av medianinkomsten) ökat med någon procentenhet under de senaste femton åren, och är nu ca 15% av befolkningen, det vill säga 1,5 miljoner människor.
Andelen svenskar i absolut fattigdom (när hushållets inkomster inte räcker till för att sörja för mat, boende och andra grundläggande behov) har samtidigt minskat, från ca 5,6% till 4,6%.
Globalt ser det ännu bättre ut, år 2009 levde 1,3 miljarder människor i absolut fattigdom, det hade sjunkit till 700 miljoner människor år 2023 (Världsbanken), trots pandemin och hög inflation.
En liknande utveckling ser vi inte riktigt inom streamingekonomin. Men det saknas fortfarande data. Även om det nu finns många undersökningar som bekräftar att en överväldigande majoritet av artister och låtskrivare inte kan försörja sig på streamingintäkter, saknar jag de övergripande jämförelserna med hur det såg ut innan streamingekonomin.
Såg situationen verkligen bättre ut tidigare? Jag är tveksam.
Samtidigt, situationen hade kunnat se avsevärt ännu mycket bättre ut för många, om fördelningsmodellerna inte varit designade för att främst gynna en liten andel vinnare (musiken som sport), utan istället var designade för att gynna så många som möjligt.
Någonstans landar jag ändå i att streamingekonomin på något sätt är ett symptom för hur hela världsekonomin har utvecklats under de senaste årtiondena, det går inte att se det som ett isolerat fenomen. Vinnarna vs förlorarna.
Daniel Ek kommenterar kvartalsrapporten:
– Vi har aldrig varit i en starkare position och det är tack vare en enastående insats från vårt team. Jag är oerhört stolt över hur vi har levererat och för de framsteg vi har gjort. Vi har kommit dit vi siktade – om inte lite längre – och befinner oss på en stadig väg mot våra långsiktiga mål. Denna outtröttliga strävan efter innovation i kombination med vårt fokus på tillväxt gör att vi kan leverera den främsta användarupplevelsen i branschen, samtidigt som vi stärker de kärnvärden som gör Spotify unikt. Jag ser verkligen fram emot allt vi har framför oss.
Samtidigt som det är på sin plats med ett grattis, bra jobbat, kan jag inte låta bli att förundras över hur enormt svårt det verkar vara att någonstans inkludera alla de hundratusentals individer som skapat den kritiska massa av innehåll som ligger till grund för där man nu är. Jag saknar pratminuset:
– Vi vill samtidigt tacka alla er musikskapare, artister och kreatörer som fortsätter samarbeta med oss, och som gör vår plattform möjlig. Utan er hade Spotify aldrig kunnat växa så mycket som vi gjort, och vi ser fram emot att få fortsätta utveckla upplevelsen tillsammans med er. Tack!
Hur svårt kan det vara…
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
