MI:s Lars Nylin gläds åt att månadens melodi är poetiska mogna män med gitarrer. Men är också rädd att en genre sjunger på sista versen.
Min vän T är svårt frustrerad över var hans genre tagit vägen i det moderna svenska musikklimatet. Denna vecka blev på många sätt en ljusning vid horisonten. Eller om veckan innebar början på slutet.
Häng med på en svajig spaning kring svensk populärmusik som egentligen bara har en exakt sanning i sig: ”mogen” svensk rock på svenska har hamnat i total radioskugga.
Men först tillbaka till polare T.
Han och hans band pysslar med rockpoesi av en sort som skapades på 1970-talet, regerade totalt i några decennier, för att sedan gå i limbo cirka när branschen hade sitt stålbad i början av 00-talet.
Vi talar om lätt bredbent, oftast gitarrbaserad rock-melankoli född ur Dylan och Springsteen gjord blågul av Ulf Lundell med sällskap på 70-talet och uppföljd av alla från Eldkvarn och Staffan Hellstrand till Lars Winnerbäck och Tomas Andersson Wij, namn som de senare har också delvis uppdaterat sorten.
T är bara precis 40+, men har under en snart 20-årig karriär i det lokalt undanskymda allt mer uppgiven sett hur sorten gått från ifrågasatt till att påstås vara stendöd. Bara häromveckan sa T till mej: ”Det är ingen idé att syssla med detta längre, spelställen och media har bestämt att ingen vill ha detta.”
Men vad så kallade gatekeepers än tycker har de senaste veckorna visat upp ett genrelik som ger ifrån sig åtskilliga livstecken. Åtminstone så om vi lite vidgar genren till alla former av rock utförd av bleka svenska män 40/50+ (ja i vissa fall är dom faktiskt folkpensionärer).
Först sålde Bob Hund ut Zinkensdamm i Stockholm med bandets avskedskonsert nästa höst. 18.000, swish!
Det följdes av ett skivsläpp från Thåström som mer än någonsin under en solokarriär på elva album placerade honom på recensenternas piedestal. Köerna till signeringar omfamnade hela kvarter. Vad jag hör blir den kommande Sverigeturnén en Joakim-gata av utsålda hus.
Exakt samma morgon – slumpen är sanslös – kom nyheten att Kent återkommer för tre spelningar. Biljetterna är inte släppta, men allt talar för att Stockholmsarenan som då heter 3Arena blir utsåld tre gånger om i mars – 100.000, swosh!
Före och efter detta finns nedslag som Lars Winnerbäcks fina sommarturné, i sällskap av bland andra en David Ritschard som i sig visar att gubbrocken existerar. Namn som The Tarantula Walz och H Self (Henric Hammarbäck) har gett ut album som kommer att tillhöra årets mest hyllade när facit skrivs. Terra är ett av landets hetaste unga band och nominerade till Musikförläggarnas pris. Toni Holgersson har nyss kommit med första nya musiken på åratal. Love Antell från Florence Valentin är tillbaka på scenen. Håkan Hellström med en radda utsålda Ullevi nästa år. passar rimligt in i bilden.
Och inte minst: tecken talar för att Avantgardets strax aktuella album på alla sätt kommer att visa att olika kombinationer av explosiv frank svensk rockpoesi och elektriska gitarrer har ett liv även 2024.
Men detta öppnar med all säkerhet inga dörrar för akter som T, om vi återvänder till honom. När gatekeepers väl bestämt sig brukar det bli så. Frågan är väl om det 2025 ens kommer att finnas tidningsrecensioner att hoppas på som lite räddning för mogen poesirock som inte appellerar till vare sig topp 50 på Spotify eller ishallar.
En hel del talar för är att det vi beskådar snarare är avskedet för en sort som sådan som undertecknad sett som fundament i 50 år.
Jag och T brukar filosofera en hel del om det går att göra något åt saken. Det leder sällan fram till något ens vi själva tror på.
Men just dessa veckor smyger känslan att vi ännu ett slag borde kunna tvinga gatekeepers till deras egen lycka.
Suget efter sorten är ju så uppenbart i oktober 2024.
*
Lämpligt nog har några spännande möten mellan det som trendar desto mer, svensk hiphop, och svensk poesitradition kommit i samma period som berörs ovan. Först i form av H Selfs eminenta cover av Yasins Rap är ingen konst, sedan i faktumet att nämnde Yasin lånar från Cornelis i listettan Cecilia Lind. Simon Superti kompletterar greppet i Så mycket bättre.
*
Var tog brudarna vägen kan man självklart fråga sig? Delsvar: sorten har tyvärr sällan frontats av kvinnor. Vi har sällan haft några Sanne Salomonsens här uppe och än mindre nu. Men i gränslandet finns ändå namn som Melissa Horn och Annika Norlin. Även dessa, och några till, bidrar till en känsla hos romantiker att nämnda gatekeepers borde ta sig en funderare veckor som dessa.
*
Och apropå brudar. 2025 fyller Kjell Höglund 80 år. Med anledning av det ger sig briljanta Ellen Sundberg och Ellinor Brolin tillsammans med att band ut på en stor turné. Sundberg som under året sålde ut Kulturhuset i Stockholm. Ännu ett tecken från gränslandet till vad krönikan handlar om.
*
Svaret på veckans vanligaste fråga: gillar jag att Kent är tillbaka om än tillfälligt? Svar: Dom blev som dom andra, men jag älskar det.
*
Grattis SOM 50 år – mer om detta nästa vecka!
*
Till sist några ord om Thåströms Somliga av oss. Thåström musikvandring fortsätter där med hans hittills vackraste mest hypnotiska samling sånger, briljant medskrivet, producerat, arrat och spelat av Niklas Hellberg. Inledande Magiskt oändligt är en topp i en lång karriär, Det årets kallaste kväll bildar en sublim avrundning med citat av Wild Is The Wind. Däremellan hetsar det till en enda gång, i Norrut/Söderut, annars en jämn vacker kurva tecknad med stråkar och Thåströms så unika poesi.
Thåström är egentligen för unik för att blandas in i krönikans koncept. Men här och nu ger han ett nyttigt bidrag.
Lars Nylin
