Två musikaliska långkörare i TV4 har nu dragit igång sina höstsäsonger. “Så mycket bättre”, med premiär den gångna helgen, och 20-årsjubilerande “Idol” som startade redan förra månadsskiftet. MI:s Christel Valsinger funderar över hur formaten fortfarande kan funka.
De gånger jag inte följer en säsong av Idol och Så mycket bättre kan de passera mig ganska obemärkt förbi. Jag ser sällan innehållet delas eller kommenteras någonstans. Låttolkningarna i Så mycket bättre syns i och för sig ofta på topplistorna en längre tid men i fallet Idol är kopplingen mellan topplacering och efterföljande framgång inte alltid självklar så där är det möjligt att missa en säsong utan att känna sig särskilt oupplyst efteråt.
Men de gånger jag tittar – och det är ändå ganska ofta – blir jag alltid engagerad. Båda formaten jobbar så oerhört medvetet med relationen artist-tittare att har man väl börjat ta del av det personliga berättandet i återkommande synkar kan man liksom inte värja sig. Det är mot en relief av med- och motgångshistorier, familjeberättelser och närbilder av händer som torkar tårar eller skakar av nervositet, som båda serierna etablerar den där relationen som idag blivit livsviktig för att ett artisteri ska bära.
Egentligen är det ett förhållande som artisterna själva numera tagit över med hjälp av sina sociala medier, men TV kan nå en publik som algoritmer inte alltid når. Mycket finns alltså fortfarande att hämta för både artister – etablerade och nykläckta – och publik i de gamla formaten.
Så mycket bättre går i år in på sin 15:e säsong och med det har TV4 gjort förändringar i utsändningarna. Den linjära sändningen har flyttats från lördagar till söndagar, samtidigt som avsnittet läggs upp på TV4 play redan på fredagen.
Det har, inte oväntat, gett avtryck i tittarsiffrorna under premiärhelgen. Den linjära premiärsändningen tappade närmare 40 procent av tittarna jämfört med i fjol, skriver Dagens Media. Hur de digitala siffrorna ser ännu inte ut att vara officiellt, men tanken måste förstås vara att SMB kan klara sig gott på Play-tittare. Tråkigt vore det annars. Programmet har ju alltmer blivit en möjlighet för artister som gått under radarn för den stora publiken, att etablera sig. Via förra säsongen kunde t ex Ellen Krauss nå ut i stugorna, efter flera års uppskattning bland musikentusiaster. Kanske gör någon annan samma resa i år? T ex Simon Superti, som är välkänd i vissa kretsar men knappast ett house hold name.
Idol har istället fått ta över rollen som lördagsunderhållning i TV4 och det gamla begreppet fredagsfinaler är därmed skrotat. I år har Idol också slutat med auditionavsnitten på vardagar som lett fram till finalerna. Tanken är att göra det enklare för tittarna att hitta in i programmet. Vad effekten blir på sikt återstår att se men slopad konkurrens från På spåret i SVT på fredagskvällarna skulle kunna ge förbättrade tittarsiffror.
Finalisterna för året är också klara och här finns många talanger att hoppas på: Victoria Grace Larsson, Joel Nordenberg, Lucas Schönefeld och Olivia Oyemade Merenius är bara några. Och nu när jag börjat titta är jag ju fast.
Christel Valsinger
