Svenska artister syns återigen vid stödgalor, ibland tydligt ”politiska” sådana. MI:s Lars Nylin tittar på ett fenomen som stundtals sker under olika sorters hot.
Beskedet om Kris Kristoffersons bortgång var sorgligt, men väntat, mästaren var ändå 88 år. Låtskrivaren Kristofferson kommer att saknas för alltid, men för egen del kommer jag att sakna personen Kristofferson minst lika mycket.
Kris Kristofferson var en av sorten som genom hela karriären visade kurage, stod upp för saker. Den bild jag postade som hyllning på sociala medier vid dödsbudet blev därför en tillsammans med Sinead O’Connor vid hyllningen 1992 av 30 år med Bob Dylan som skivartist. O’Connor buades den gången ut av ett enigt auditorium sedan hon strax innan rivit sönder en bild av påven som en protest mot undansopade sexbrott i den katolska kyrkan. Kristofferson, master of ceremony den kvällen, stannade vid O’Connors sida under tumultet, han sa till henne: ”Don’t let them bastards get you down.”
Jag älskar det kuraget från artister, det har i långa perioder varit sparsmakat med sådant i musiken de senaste decennierna.
Kurage och politiska ställningstaganden behöver inte höra ihop. Vissa tycker nog att det inte ska höra ihop. Själv tror jag att det är svårt att sära de två och blir glad när det nu kommer ett antal ljuspunkter. Det är inte särskilt kontroversiellt, lyckligtvis, att ha problem med Donald Trump. Likväl är det i USA ett så pass infekterat ämne att jag stilla applåderar när alla sorters artister, senast bl a ABBA, säger ifrån att beblandas med Trumps populism.
Möjligen smyger något liknande åter fram här hemma. I landet där musikrörelsen en gång på 1970-talet högst påverkade – och ärligt talat stundtals även obstruerade branschens utveckling – innehöll 1980-talet därefter rader av stödgalor och annan dedikation. Sedan blev det ganska tyst, ibland knäpptyst. I ett alltmer polariserat politiskt klimat, och med sociala medier som en ständigt närvarande brandfackla om man tar ”fel” ståndpunkt, har de flesta legat lågt.
Men nu finns en känsla av att engagemanget åter växer. Att det kommit en insikt om att engagemang inte är synonymt med partipolitik. Återigen det där om allmän kurage.
I våras Palestinagalan i Stockholm med artister som Olof Dreijer och Sara Parkman, senare Stockholm Aid, där artister som Miriam Bryant, Thomas Stenström och Eric Saade spelade för att samla in pengar till krigs- och hungerdrabbade barn. I september samlade Amnestygalan Bring the noise namn som Lena Philipsson, Ane Brun, José Gonzalez och många andra i Cirkus i huvudstaden. Strax kommer därtill vårt mest rättframma etablerade rockband, Avantgardet, med nytt album. För att bara nämna ett samtida exempel på akt utanför hiphopen som skildrar en verklighet, det kommer återigen allt fler.
I en intressant krönikeartikel av Sara Martinsson i Dagens Nyheter säger en av värdarna vid den sistnämnda galan, Anna Charlotta Gunnarsson:
– Jag hoppas att det är en trend som börjar nu att musiker tar ställning mer. Det var ett sådant sug i lokalen. Jag tycker att det märktes att folk längtat efter något som det vi fick vara med om den kvällen. Det finns en otrolig kraft i att säga ifrån och tycka saker. Något riktigt värdefullt i att som artist våga berätta vem man är.
Frågan är dock var gränserna går. Inte minst har ett antal oroande tecken kommit kopplat till Sveriges Television. När Eric Saade i maj ställde sig på scenen vid Eurovision Song Contest med en Palestinasjal runt handleden kom skarp kritik från SVT och EBU. ”Jag ville bara vara inkluderande och bära något som är äkta för mig – men EBU verkar tycka att min etnicitet är kontroversiell”, sa Saade den gången till just SVT.
I förra veckan hindrades Markus Svensson i gruppen The Tarantula Waltz av en programledare i SVT:s Morgonstudion från att komma med åsikter om SD och Tidöregeringen. Svensson har varit ytterst tydlig med var han står politiskt, hans ställningstaganden är grunden till hans nya album Till hälften människa. Man kan fråga sig varför SVT i det läget ens bjuder in honom om han inte får tala om fokuset i sin aktuella musik. Om det är av rädsla för olika former av repressalier, public service är ju under hot, är det mer än oroande, det är rent skrämmande.
Men värst är självklart sociala medier. Jag har ett antal i grunden Israelvänliga, i flera fall judiska artister i min närhet som inte vågat ta ståndpunkt i Gazafrågan och därför exempelvis tackade nej till den nämnda Palestinagalan. Så heta blir eldkastarna från allehanda trollfabriker. Som oftast finns i Ryssland eller har ryska kopplingar. Som bara är ute efter att så splittring i väst. Det är milt uttryckt en bisarr verklighet där ute.
Progglegendaren Tomas Forssell i gruppen Nynningen har egna erfarenheter som han nämner i DN-artikeln:
– Vi var med på en stödgala för Gazas barn på Pustervik i Göteborg. Då fick vi en jäkla massa skit på Facebook. Jag började luska i vilka det var som skrivit, och märkte rätt snabbt att de där profilerna bara hade ett namn men ingen historik. Så det finns ju en trollverksamhet som dyker upp när man tar ställning i dag.
All respekt för den som inte orkar stå emot detta. Men härifrån kommer desto hårdare applåder för de som faktiskt orkar kliva fram i rampljuset med sina åsikter. Det känns som hög tid.
Lars Nylin
