MI:s Lars Nylin fascineras av fenomenet Ant Wan men hinner också med ett brödrafenomen från Manchester …
Antwan Afram bor och har växt upp i Råby i västra Västerås, helt intill vägen norrut mot Surahammar, Fagersta och Bergslagen. För en utomstående äldre man som undertecknad är detta geografi som mest associerar till hockeyallsvenskan förr i tiden. För den som däremot följer svensk hiphop på 2020-talet är det närmast helig mark. I en framtid möjligen motsvarigheter till Ebba Gröns Rågsved i södra Stockholm eller Kents Hagnestahill i Eskilstuna.
Åtminstone känns det så hösten 2024. Ant Wans album Wanderland gick omedelbart i topp av albumlistan denna vecka. Releasedagen rusade alla tolv låtar in på Spotifys svenska topp-50-lista. I Lover har 26-åringen fått ännu en topp 10 även på Sverigetopplistan. Han har ingen sensationell streaming, men han når alla sina fans som i ett blixtnedslag.
Framförallt: hans framträdande på Tele2 Arena i Stockholm 12 oktober sålde ut på några timmar, 40 000. Vad man än tycker om Ant Wan och svensk hip är det sanslösa siffror. I ett vagt tankeexperiment med intresse per genrecapita framstår suget kring Oasis som smått marginellt.
Som Johanna Beckman hos arrangören FKP Scorpio summerade det i ett pressmeddelande: ”Varken vi eller biljettleverantören har tidigare varit med om att biljetterna till Tele2 Arena har sålt så här fort. Först Hovet, sen Avicii Arena och nu Tele2 Arena. Ant Wan säljer ut allt han gör. Han är nummer ett, ett fenomen”.
Att försöka fatta fenomenet för en icke invigd är omöjligt. Som det alltid varit när uppenbara kultartister når stora siffror. I detta fall rent häpnadsväckande sådana, jag kan inte minnas någon svensk motsvarighet. Det för utomstående mäktiga och märkliga suget kring exempelvis syntduon Kite eller death metal-akten Watain blir milda vindpustar om man gör en (onödig) jämförelse.
Det som kan slås fast är att Ant Wan – utöver i genren begåvat material – varit extremt skicklig på vi-mot-dom-prylen. Initialt jag-mot-dom, senare med utsålda Avicii och nu Tele2 en vi-mot-musiketablissemanget-historia som ytterligare stärker hans fanbas.
2022 förklarade han i en rant på Instagram att: ”Grammis och P3 kan köra upp sina priser i röven”. Han var då rasande över att ha fått bara en Grammisnominering. Senare tog han mot dubbla P3 Guld-priser. Vid det laget såg hans fans det som att han redan vunnit matchen mot etablissemanget.
Media har svårt att behandla svensk hiphop, Ant Wan har problem med att hantera svensk media. Det blir en krock som i stort sett bara gynnar honom. Det blir allt svårare att hålla sig utanför det etablerade när algoritmerna är så mycket starkare än recensenter eller vad som numera definierar etablissemangets syn på musik. Ant Wan grejar hittills detta.
Aftonbladets begåvade skribent Emil Arvidson skrev häromveckan:
”Ant Wans unika kontakt med generationer av svenska hiphoplyssnare beror på att han alltid grävt i sig själv. Men också på att han aldrig väjt för att ta sig själv på extremt stort allvar. Eller för att visa stora, dramatiska känslor i en genre som ofta kan stelna i tomt, hårt poserande. Ant Wan är del av en liten och exklusiv grupp rappare vars texter man faktiskt lyssnar på. Någon som får oss att haja till vid varje vändning. Som får oss att rygga för allt mörker och le åt ljus och humor.”
Arvidson sätter fingret på en central punkt i Ant Wans storhet just nu: suget efter bra svensk hop är gigantiskt. Även i min lilla by på landet är det svensk hiphop jag hör genom bilrutorna, genren är den enda gemensamma nämnaren för skiftande ungdomsgruppper.
Men utbudet är sällan mer än habilt, sällan mer än autotonade suddiga karbonkopior av amerikanska förebilder. Där levererar Ant Wan bredast och kanske bäst i klassen. Han står för identifikation, trots – och tack vare – sin ofta egocentriska profil. En recensent formulerade det: ”Ant Wan har alltid varit paranoid och självupptagen och därför också älskad.”
En möjlig referens, Yung Lean, har skildrats i en dokumentärfilm. Det har ryktats om en om Ant Wan. Jag skulle gärna bli en av de första tittarna. Ant Wan 2024 är ett fenomen som djupt fascinerar.
*
Nu har jag i snart en vecka överösts på Facebook med mer eller mindre subtila sågningar av Oasis, det är hög tid att bidra till den frivilliga eller ofrivilliga hypen. Jag var inget större fan då och har inga planer på att se Gallaghers & co nu. Men dom har minst 4-5 patenterade rockklassiker i förrådet. Gillar man sorten är det minst dussinet fullt. Inte många rockband efter 70-talet har nått detta. Sågningar som ”rockhistoriens mest överskattade” faller för mig ytterst platt. Dessutom var/är dom kul att läsa om. It’s only Manc’n’roll but i like it.
*
Men om någon bjuder på resa och biljett till en Manchesterspelning nekar jag inte direkt ihjäl mig.
*
Espresso med Sabrina Carpenter är min sommarhit vad än Spotifylistor (be)visar.
*
Årets album: Nick Cave Wild God. Enorma stämningar, enormt sorgligt, enormt vackert. Nick Cave bara fortsätter den enorma (visst) albumsvit han inledde med Push The Sky Away. Eller om detta kort sagt ska ses som ännu en topp i en evigt hög formkurva i 40 år. Wild God är konkretare och mer lättåtkomlig än de senaste albumen, men minst lika hårdslående och stundtals så orkestrerat storslagen att min favoritfloskel ”episkt” inte förslår. Nick Cave gör som vid all stor konst: han gör det mest privata, som i hans fall att begrava två barn, allmängiltigt och hudknottrande berörande. Han står idag ut totalt i den fullvuxna populärmusiken. Tur att jag inte var bjuden till förhandslyssningen förra veckan, vuxna gubben hade troligen storgråtit och fått skämmas.
*
Stort album: David Gilmour Luck And Strange. Precis som fans av dom flesta andra 60/70-talsakter får vi som anser Pink Floyd vara den största gåvan till rockmusiken ha stort tålamod. Det är 45 år sedan det kom patenterade mästerverk från lägret (halva The Wall) och soloalbumen från herrarna Roger Waters och Gilmour har som bäst varit rimliga Floyd-surrogat. Men Gilmours nya kan mycket väl vara en topp i sammanhanget. Nästan tio år efter hans senaste egna album kommer här en kollektion som till 100 % litar på Gilmours uppenbara storhet: den sorts bluesproggiga solon som gjort honom till min gitarrhjälte #1, i möten med jazzigt elpiano, och den där avvaktande sångstilen som är Gilmour helt egen. Efter tre genomlyssningar går det att slå fast att även här finns ett nytt mästerverk, avslutande Floydaktiga Scattered, men jag har på känn att mycket annat på plattan kommer att bli evigt i Gilmours verk och jag satsar initialt på fyra stjärnor. Inte minst älskar jag de små utflykterna i folkmusik.
Lars Nylin
Foto Louise Swärdshammar
