Folklig underhållning möter experimentell electropop. Way Out West förstår sin publik och slår nytt rekord i antal besökare.
För den som startade sin festivalbana på en geggig camping med begränsad tillgång till rinnande vatten – och liksom omfamnade det som en del av upplevelsen – är köerna till glam-stationer med speglar, en uppsjö hår- och makeup-produkter och assisterande personal, det definitiva tecknet på att populärkultur är något annat än för 32 år sedan.
Sponsring och varumärkesplacering är idag en så självklar del av musiken att den nog inte är noterbar för den som vuxit upp med den. Och för den som besökt WoW de senaste åren är ju det här kampanjinriktade utbudet heller inget nytt.
Men vill man hitta en förklaring till varför festivalen slår nytt rekord med en total publik på 70 000 besökare i år, så är nog sanningen den att det här kringbygget av sponsrade aktiviteter faktiskt inte är ett nödvändigt ont för att få ekonomin att gå ihop – utan en korrekt analys av vad en ganska stor del av publiken uppskattar.
Och att det är samma förståelse för vem biljettköparen är, som ligger till grund för att två så diametralt motsatta artister som Benjamin Ingrosso och Fever Ray kan avlösa varandra på varsin stor scen under lördagskvällen med så lyckat resultat.
Dunderunderhållaren Benji, med vida gester, fyrverkerier och glädjerop, samlar nästan hela Slottskogen i ett energiskt partyset på Flamingoscenen. Det är svängigt och okomplicerat. Publiken jublar när han ler, liksom överraskad av mottagandet.
Karin Dreijers leende är av ett annat slag. När Fever Rays kostymklädda skräckkaraktär äntrar scenen till dånande bas är det med ett leende som förvrids i en grimas. Det hårt dansanta setet trippar hela tiden på gränsen mellan det euforiska och ångestfyllda. Måhända är publiken inte riktigt lika stor här som under Benjamin Ingrossos spelning, men det är i mångt och mycket samma människor som dansat till Give me something som nu studsar till Shiver.
Nu är Benjamin Ingrosso förvisso den enda riktigt folkkära artisten under årets WoW, men bokningarna visar ändå på en tilltro till publikens förmåga att omfamna olika typer av uttryck. Görs det med fingertoppskänsla så kommer publiken. I alla fall vill jag tro att det är därför Way Out West fortsätter att växa som festival.
—–
Favoritspelningar under festivaldagarna blev, utöver den med Fever Ray, de med kanadensiska popcharmörerna Alvvays, ljuvligt skrotiga indiefolkgruppen Big Thief, skönsjungande Serpentwithfeet och norska geniet Susanne Sundfør. Men i hård konkurres med Alvvays hamnar nog ändå PJ Harvey överst på min WoW-topplista. Om och om igen trollbinder hon med sitt säregna kroppspråk och en röst som pendlar mellan det darrigt sköra och det mörkt intensiva.
—–
Göteborgs-Posten, som såklart har den mest omfattande WoW-bevakningen, tar ett kul grepp när de jämför recensenternas betyg med läsarnas. Ofta ger de ett högre betyg än recensenterna: Pulp får t ex en fyra eller femma av 70% av läsarna, till skillnad från recensenten som ger en tvåa. Men i fem fall ger läsarna ett lägre betyg. Oskar Linnros får t ex en etta av 46% av läsarna – möjligen ett led i att hans konsert drog över tiden så att efterföljande Pulp drabbades – medan recensenten ger en fyra. 5000 läsarbetyg har delats ut, skriver tidningen. Samtidigt finns det väl ingen garanti för att de läsare som sätter betyg faktiskt sett konserterna?
—–
Phoenix med underbart intensivt, trummande Thomas Hedlund (Deportees) bjöd på ljuv musik under OS-avslutningen. Det amerikanska övertagandet med Red Hot Chili Peppers och Snoop Dogg på en beach i LA, kändes inte riktigt lika fräsigt, även om Billie Eilish piggade upp. Men sommar-OS 2028 lär med all säkerhet kommat att bjuda på legendariska uppträdanden.
Christel Valsinger
