MI:s Lars Nylin om ännu en kulturdebatt med (M)-politikern Sophia Jarl i fokus. Denna gång är det musikern Sara Parkman som gett sig in replikskiften.
När jag stod där i hällregnet över Fredriksskans i Kalmar visste jag att det var mer än musiken som flödade ut från scenen som gjorde att jag älskade Lars Winnerbäck mer än på många år.
Det handlade inte om den ståtliga LED-grafiken som agerade inramning. Det handlade inte heller om att han haft det goda omdömet att bjuda in fantastiska Amanda Bergman och lika fantastiska David Ritschard till sin sommarturné. Nej, det som angenämt skavde och förhöjde i bakhuvudet medan jag viftade armar till Själ och hjärta var saker Winnerbäck gjorde förra året.
När han klev på i den uppmärksammade kulturdebatt som då uppstod i Norrköping var det med så pricksäkra inlägg att jag än i dag undrar över hur jag någonsin kunnat ifrågasätta om Lars Winnerbäck har en agenda bortom de melankoliska reflektionerna.
Det angenäma minnet av premiären i Kalmar tidigare i sommar poppade åter upp när folkmusikern Sara Parkman i Expressen nyligen gav sig in i en debatt med exakt samma politiker som Winnerbäck siktade in sig på, kommunfullmäktiges ordförande i Norrköping, (M)-politikern Sophia Jarl.
Jarl hade varit på spelmansstämma i Hälsingland och tog sedan chansen att ställa folkmusik mot konstmusik enligt tesen att folkmusik är i grunden ideell – och därmed god i ögonen på en marknadsliberal politiker – medan konstmusiken behöver – och inte minst kräver – bidrag för att existera. Jobbiga saker.
Det var som om förra årets debatt – och definitivt inte Winnerbäcks debattinlägg – ändrat en enda millimeter i Jarls reflexmässiga syn på kultur som en belastning.
I det läget klev Parkman in med en rad reflektioner på Expressens debattsida minst lika skarpsynta som Winnerbäcks.
Inte minst understryker Parkman hur kulturens själva grund är ett långsiktigt ekosystem av insatser från statliga, regionala och kommunala skattemedel, ideella krafter, utbildningar, studieförbund, föreningar och så småningom, när det börjar hända saker, kommersiella krafter.
Visst, det finns populärkultur som går runt detta, jag tänker bland annat på den sorts musik som enligt Daniel Ek görs mer eller mindre gratis hemma på kammaren. Men det är ju inte det denna debatt handlat om. Den har handlat om de stora visionerna kring politik. De som i dag i stort sett saknas. Kultur är något kostsamt som det kostar sura skattepengar att finansiera. Det är uppfattningen över nästan hela det politiska sammanhanget, det gäller långt ifrån bara Tidö-partierna.
Det är ganska talande att när det i debatten idkas nostalgi över spännande kulturpolitik nämns namnet Bengt Göransson. Socialdemokraten Göransson avgick som kulturminister 1991. Vår nuvarande var åtta år då.
Bristerna på det här fältet blir än mer uppenbara när effekterna nu börjar märkas av att stöden till studieförbunden dragits ned rejält.
I väntan på förändringar, jag vill tro att dessa kommer, får jag luta mig ljuspunkter som Sara Parkman och Lars Winnerbäck.
Följ debatten här:
Sara Parkmans första inlägg:
https://www.expressen.se/kultur/moderaterna-forstar-inte-hur-musiklivet-fungerar/
Sophia Jarls replik:
https://www.expressen.se/kultur/ide/politiker-maste-stalla-grupper-mot-varandra/
Sara Parkmans slutreplik:
https://www.expressen.se/kultur/moderat-kulturpolitik-dalahastar-fran-kina/
Fotnot: Att som jag kalla genreakrobaten Sara Parkman för folkmusiker är för övrigt så tveksamt att det i sig ger en bild av det märkliga i att ställa genrer mot varandra.
Lars Nylin
