Sommartider – filmen om Gyllene Tider – är en svensk sommarsuccé på bio. MI:s Christel Valsinger minns hur gruppen en gång fick hennes pophjärta att slå. Och plågan det medförde.
Jag är nio år när jag ser Gyllene Tider spela live framför en skrikande publik i ett program på SVT 1981. Kanske var det Parkliv, Lasse Hallströms film som följer bandets gig i folkparkerna i Mjölby och Vägasked och livet backstage? Jag minns inte, var för liten för att greppa vad jag såg, men jag kommer ihåg den nästintill förintande känslan av att vara på helt fel plats i livet och tiden, alldeles för långt ifrån händelserna centrum. Hur det svider i bröstet av längtan till att vara en del av det där pulserande som utspelar sig på och bakom scenen och att det är en stor sorg att bara vara 9 år och behöva packa skolväskan istället för turnébussen.
Det är en känsla som ska återkomma flera gånger under min uppväxt, innan jag är gammal nog att börja gå på konsert eller får ihop egna låtar (som är lyssningsbara).
Jag gissar att det varit en liknande känsla som fått Per Gessle – och många andra popstjärnor – att driva på för att skapa sig en popkarriär. Just Gessle har jag dessutom uppfattat som en extremt målinriktad person med sikte på topplistorna, även om det inte riktigt framstå så i Sommartider, sommarens svenska filmsuccé i regi av Per Simonsson. Här är han (spelad av Valdemar Wahlbeck) snarast lite blyg och drabbad av scenskräck. Men vad som är sant är ju inte riktigt viktigt i den här filmen, som till skillnad från många andra titlar i den våg av musikfilmer som sköljt över oss i år, inte är dokumentär. Simonsson har tagit sig en hel del friheter för att skapa en relaterbar och mysig historia om Halmstadsbandet som blev ett av Sveriges största.
Det är smart. Bandhistorier är i verkligheten ofta fyllda av detaljer som förvisso är viktiga för bandets utveckling och karriär, men ointressanta för den breda publiken och dessutom smått omöjliga att skildra på ett engagerande sätt i det begränsade format som en film är.
Kanske var Gyllene Tiders första år inte heller så dramaturgiskt spännande? Alla älskar en underdoghistoria och det stämmer säkert att gruppen fick stå ut med en del spott och spe för att de spelade pop och inte bidrog till den politiska svenska musikscenen. Men det är talande att Simonsson, som han berättar i Expressen, fick göra den dåvarande chefen för svenska EMI (Rolf Nygren) till en hårdare och surare typ på film än han i verkligheten var, för att skapa drama. När gruppen kommer till Stockholm för att spela in sin första skiva behövs ett motstånd för att vi ska ”känna för dem”, konstaterar han i Expressens intervju. Och det gör man ju. Alla i bandet känns älskvärda – inte minst Mats Persson (spelad av Ville Löfgren), som gör en glad varje gång han är i bild.
Förra veckan var Sommartider tvåa på Filmtoppen och enda svenska film på topp 10. Den här veckan har den halkat ner till plats fyra, men att en svensk film om musik dragit publiken till biograferna mitt i semestern och fått ett hyggligt, till och med ganska fint, mottagande av filmkritikerna, kan inte ses som annat än succé.
Gyllene Tider var bara ett av många band och artister som fick mitt hjärta att bulta tidigt på 80-talet och jag kan inte ha ägt så många inspelningar för jag vet att jag cyklade till min kompis Petra för att få lyssna på Puls, som släpptes 1982. Men att låtarna sitter fast förankrade i mitt inre visar det faktum att varje välbekant farfisa-slinga i filmen påminner om den där svedan i bröstet på mitt 9-åriga jag.
—–
Den som vill ta del av mindre soliga musikberättelser kan vända sig till K-specialtemat Dokumentärer om musikens skuggsida som finns på SVT Play. I temat ingår filmer om Stones-musan Anita Pallenberg, Little Richards, TLC och Pete Doherty från The Libertines.
—–
Senare i livet, i slutet av 80-talet, kom Nationalteatern att snurra frekvent på skivtallriken i mitt tonårsrum. Greatest Hits-skivan med klassiker som Kolla kolla, Livet är en fest och Barn av vår tid gav bränsle till de nyväckta rebellkänslorna. Läs Lars Nylins runa över Ulf Dageby som gick bort i mitten av juli, här.
—–
Nu är MI alltså tillbaka som vanligt efter tre veckors sommaruppehåll! Skicka era nyhetstips till info@musikindustrin.se. Med detta följer också en liten påminnelse om att MI i första hand bevakar den del av musikbranschen som är kopplad till skivbolag och musikförlag
Christel Valsinger
