När EM-fotbollen närmar sig finalspel blåser MI:s Lars Nylin halvtidspaus för musikens 2024. Allra sist i listningen kommer titelhållaren efter 45 min…f’låt, efter sex månader.
Stundtals har det känts som om första halvåret 2024 endast handlat om AI, megastjärnor som påverkar Solnas och världens BNP, respektive Spotifys interna och externa eskapader. Men där finns givetvis massor att hitta även för en ironiker. Här kommer ett försök att summera 2024 i perspektiv av det som ändå drog mig och de flesta till musikindustrin, musiken.
Första halvårets 3 bästa album:
Amanda Bergman Your Hand Forever Checking On My Fever
Första soloalbumet på åtta år från Amason-sångerskan. Det atmosfäriska och de pockande gitatterna känns igen från gruppen. Men här finns också några nedtonade låtar och sorg som texttema som går i lite annan riktning. Känns so en guldgruva för en kommande Grammisjury. Favoritlåt: Wild Geese Wild Love.
Beth Gibbons Lives Outgrown
Smått orientaliskt och smått americana från Portishead-sångerskan. Singeln Reaching Out är närmast Portishead, i övrigt är det betydligt luftigare. Precis som i fallet Bergman texter om saknad, ännu mer så från dene 59-åring.
Adrianne Lenker Bright Future
Jag gick in i denna albumlistning med tron att åtminstone en av Beyoncé eller Billie Eilish var självklara. Men hur ska jag kunna gå runt denna sköra folkrock från Big Thief-sångerskan? Omöjligt. Det fick bli ännu ett slags sidoprojekt från stark sångerskja i spännande grupper. Hoppas att det ursäktas.
Första halvårets 5 bästa singlar:
Billie Eilish Birds Of A Feather
Eilish starka album Hit Me Hard And Soft fick representeras här istället. Lunch är måhända coolare men jag älskar denna mer melodiösa, löst jammande Eilish.
Tarantula Waltz Till hälften människa, till hälften moderat
Fantastisk titeln om man kommer in på den från ett visst håll. En lysande rockraket oavsett, briljant gästspel av Markus Krunegård.
Sabrina Carpenter Espresso
Jag trodde länge att denna lättsvepande sommardisco var given som etta på Sverigetopplistan. Vi får se vad som sker under listans semester.
Nick Cave & The Bad Seeds Wild God
Oj, en sådan stark försmak från höstens album. Cave står kvar på toppen av manlig old school dramarock. Albumet kommer 30 augusti.
Beyoncé Texas Hold ’Em
MI kör alltid versalgemena skrivningar av titlar. Men när Beyoncé går country är det så kaxigt att jag gör ett undantag: TEXAS HOLD ’EM!
Första halvårets bästa konsert:
Christian Kjellvander, Söderport, Kalmar
Trots alla megakonserter, trots sublima koncept som Norrbottensorgien på Slaktkyrkan i Stockholm i maj (Mattias Alkberg, Zacke, Petter Alatalo), trost sommarens första festivaler. Det som lockade mig mest under första halvåret blev också bäst. Att Kjellvander är vår mest eklektiske singer/songwriter visste jag innan. Men att han är en gitarrist bortom alla spelregler var mindre klart för mig innan denna kväll på en intim musikpub i Småland. Det är ingen slump att Thåström tagit in honom till senvinterns arenaturné.
Första halvårets bästa musikläsning (tidning):
Aftonbladet. Exakt. Jag höjer gärna en lans för att AB fortsatt satsar på välskrivna poptexter av namn som Håkan Steen och Markus Larsson. Annars blir det för egen del förbaskat mycket nostalgi numera, i form av olika Facebook-grupper på temat: ”I dag för 49 år sedan repade Iron Maiden för första gången”…Infotainment är sköna pauser i det brutala bruset.
Första halvårets bästa musikläsning (bok):
Britney Spears The Woman In Me (pocket)
Fjolårets biografi finns nu i pocketformat och jag har läst en bok som är skarpladdad, skakande och skönt osentimental.
Första halvårets bästa musiksättning av TV-serie:
Eric (Netflix). Denna ljuvliga miniserie om en komplicerad fars jakt på sin son utspelar sig 1985 och inte minst valet av musik är utsökt. Serien inleds och avslutas med 10cc:s I’m Not In Love. Satt i detta sammanhang blir Manchestergruppen ännu bättre än dom möjligen förtjänar. Kolla låtlistan här: https://screenrant.com/netflix-eric-soundtrack-guide/
Första halvårets bästa scoremusik:
Ripley (Netflix) – Jeff Russo
Serien i sig är ett mästerverk i svartvitt och den lyfts ytterligare av Jeff Russos musik. Gitarristen Russo är flitigt prisbelönt för otaliga mästerstycken i scoremusik – kanske mest känd för serien Fargo – men här överträffar han på ett mjukt sätt sig själv.
Första halvårets bästa musikdokumentär:
Ett hjärta är alltid rött
Filmen om Imperiet inledde ett halvår med rader av starka svenska musikdokumentärer och ”biopics” och för mig toppar den hittills. Det är möjliigt att man bör ha varit med vid tiden för att fullt ut uppskatta skildringen av det mest 80-talistiska svenska bandet. Men för en som är hemmablind är detta ett briljant arbete av regissör Balsam Hellström.
Första halvårets bästa alla kategorier:
Bill Ryder-Jones Iechyd Da
Ett helt ljuvligt album. Nära, smygande, delikat. Jag gör det lätt för mig och stjäl ur The Guardians recension: ”Overwhelmingly lovely, with classy hooks and rousing choruses. Ryder-Jones’s closely mic-ed voice is fragile, delicate, even on the edge of croaky, giving the impression he’s sharing intimacies directly with the listener”. Exakt så är det.
Lars Nylin
