MI:s Lars Nylin hyllar en musikikon som få känner till men som under sex decennier påverkat populärmusiken på ett antal vis – John Cale, som vid 82 är aktuell med ett nytt starkt album.
Det finns åtskilliga märkvärdiga karriärer i populärmusiken. Och så finns det John Cale.
Vid 82 fyllda och fortfarande i högsta grad aktiv är denne Wales-födde Los Angeles-bo mest avgörande bidrag tillfällen där han främst indirekt påverkat populärmusikens historieskrivning. Det finns inte många som gjort så påtagliga avtryck och ändå förblivit så pass okänd.
Det är ytterst talande att den låt associerad till honom som överlägset flest hört inte ens är hans egen. Det handlar om Leonard Cohens Hallelujah, en initialt obskyr 80-talslåt med Cohen själv, som hittades av Jeff Buckley och transformerades till en nutidens populäraste covers. Den som inte sjungit Hallelujah, ibland Decembernatt på svenska, har troligen aldrig sjungit i en teater, i en kyrka, eller i karaokebar.
Den som transformerade Cohens udda låt (hans dåvarande skivbolag ville inte ens ge ut den) till en klassiker var Cale. Han skalade ner den versstinna popgospeln till ett kortare format som först hördes på Cohen-tributplattan I’m Your Man och sedan i filmen Shrek. Varpå Buckley upptäckte den och spelade in det på sitt enda studioalbum, Grace.
Att det på soundtracket till Shrek sedan användes Rufus Wainwrights version istället för Cales säger också det en hel del om en stilbildare, som frivilligt och ofrivilligt förblivit lite i bakgrunden under en 60-årig karriär. Mycket mer om den här historien går att hitta i dokumentärfilmen Hallelujah: Leonard Cohen, A Journey, A Song.
Men det är inte Hallelujah det syftas på när det här talas om avgörande påverkan på populärmusiken, primärt rockmusiken. Det bidraget gav Cale redan på 1960-talet som medlem i The Velvet Underground.
Det brukar sägas att det är en annan kultfigur, Brian Eno, som står bakom citatet: ”Inte många lyssnade på The Velvet Underground, men alla som gjorde det startade ett band.” Fixstjärnan i Velvet var Lou Reed. Men symbiosen mellan Reeds släpiga melodiska rockpoesi och Cales avantgardistiska tänk – han kom från konstmusiken, skulle bli ”seriös” musiker var det menat – var det som gjorde New York-gruppen till en av de största enstaka influenskällor som populärmusiken fött.
Titta bara på recensionssajten AllMusic.com. Under fliken ”Followed By” hittar man exempel på akter som AllMusic anser har influerats av en viss akt. Listan under Velvet är evighetslång och innehåller alla stora namn i genrer som glam, kraut, punk, nya vågen, electro, drone, synt. Från David Bowie och Kraftwerk till Sex Pistols till Nirvana och vidare in i nutid och namn som Cigarettes After Sex. Jag påstår att svenska fenomen som Thåström eller Kent knappast hade kommit att existera utan The Velvet Underground, utan Cales förmåga att ta rockmusik in i psykets skuggor.
I dagarna släppte John Cale sitt 18:e soloalbum. Det vore att ljuga att påstå att han alltid varit lika relevant som under dagarna med Velvet – eller när han förädlade Hallelujah (för övrigt utan att ha fått officiell credit för det). Men under sex decennier har han ändå regelbundet levererat storverk. Som 70-talets vackra Paris 1919 eller råa Fear, 80-talets kammarpop på Music For A New Society, eller återföreningen med Lou Reed på Andy Warhol-hyllningen Songs For Drella. Han har också hunnit med att som producenter sjösätta karriärer med namn som Patti Smith och Iggy Pop.
Men inte minst har han varit ihärdigare än de flesta i rockmusiken. Han som kändes som en mogen man redan på 1970-talet har bara fortsatt, till synes utan att åldras, utan att någonsin tveka inför de hinder som hindrat andra.
Redan under skivbranschens stålbad runt år 2000 blev det allt ovanligare med långa skivkarriärer. Pandemin blev ett hårt slag inte minst mot ”mogna” artister, åtskilliga gav efter detta upp att göra album, Spotify-ekonomin är inte anpassad för dessa.
Men inte Cale. Han har blivit kreativare än någonsin. Någon kan droppa namn som Ian Hunter, Mick Jagger, Paul McCartney eller Willie Nelson. För mig är det självklara valet av den mest kreativa rockartisten över 80 alltid självklart just Cale. Av mer än 80 (!) låtar som han spelat in efter pandemin har knappt hälften nu dykt upp på först albumet Mercy (2023) och nu POPtical Illusion. Och John Cale håller inte bara på. Han utvecklas, experimenterar, tar nya vägar, stångas mot synliga och osynliga makter.
De musikaliska associationerna på de nya albumen är kanske inte science fiction. Men POPtical Illusion skäms inte för några jämförelser med cutting edge alternativ-musik från de senaste decennierna. Till skillnad från den stundtals dystra Mercy har POPtical Illusion också inslag av tongue-in-cheek-humor i rakt nedstigande led från det brittiska sammanhang han en gång kom ur.
POPtical Illusion avrundas dock smått sakralt. Med den pianodrivna There Will Be No River. Det är en underskön låt från livets höst som anländer mitt i högsommaren 2024. Den sortens kammarpop som han gör där skulle jag gärna höra mer av.
För att John Cale har ytterligare i sig när han går mot 90 blir mycket uppenbart efter detta. Tack för ännu en högtidsstund, herr John Davies Cale.
*
Just när jag trodde att serien Eric (Netflix) skulle bli årets topp i användande av musik har jag upptäckt The Boys på Prime. Lika effektivt grotesk som denna superhjälteserie är i sin satir över USA lika väl vald är musiken. The Boys är inne på fjärde säsongen och jag instämmer snabbt i allt vanligare åsikter att den är en kandidat till topp 10 av serier i streamingeran.
*
Katrin Zytomierska borde googla ordet rådgivare.
*
Ett helt briljant nytt svenskt album: Amanda Bergmans Your Hand Forever Checking On My Fever. Grammis-juryn kan redan nu bocka av ett självklart inslag i halvdussinet kategorier.
Lars Nylin
