Istället för att vänta på Tele2 Arena kunde åskådaren ha tagit tåget till Göteborg. Tiden hade gott och väl räckt för att se filmen Oppenheimer. I stället blev det för de flesta en test i väntandets skola – tolv akademiska kvartar – innan Nicki Minaj gick ut på scenen.
Arena-rappens drottning Nicki Minaj stod i förra veckan för något som jag faktiskt trodde var ett avslutat kapitel för globalt turnerande artister. Det dröjde tre timmar – TRE TIMMAR – innan Onika Tanya Maraj-Petty behagade ta sig upp på scenen i Stockholm. Enligt Rix FM var orsaken ren arrogans, Minaj hängde i logen helt enkelt.
Jag var inte där, är även ack så gammal, och blev i soffan rätt upprörd när nyheten om den dryga förseningen flashades ut. Jag var inte ensam om reaktionen, några arga gick ut i media.
Men vi som reagerade var långt ifrån eniga.
Markus Larsson i Aftonbladet skrev exempelvis häpen över kritiken: ”Nicki Minajs harmlösa dårskap är ett svagt eko från förr och faktiskt lite uppfriskande.” Med ”förr” syftas troligen på såväl tiden när sådana som The Rolling Stones eller senare Guns n’Roses alltid dök upp sent, som när just Nicki Minaj var lika sen för tio år sedan. Krönikören tyckte även att man borde veta var man har sin Minaj, det går till så här hos henne.
Marcus menar att det är härligt provokativt att skita i tidtabeller och tidens normer, det är kort sagt ”rock’n’roll” (förlåt genre-lånet, men du förstår vad jag vill åt) att retas lite, strunta lite i, väsnas lite. Som det så sällan görs numera. Det är troligen symtomatiskt att Taylor Swift kom exakt i tid till Friends Arena nyligen. Till och med Stones nöjer sig numera med akademiska kvartar på sin höjd. Talande för en slätstruken tid.
Det där får man tycka. Jag kan också bli nostalgisk över en era när stjärnorna var busigare, mer opålitliga, visst, här kommer det: när de var mer spännande.
Nej, det som förvånar nu är snarast att det ens sker.
År 2024 är fixstjärnors ankomst inget som sker ur år av mörker och tystnad. Fixstjärnor är även de ständigt närvarande 24/7 i de medier som brukade kallas sociala medier men som nu snarast är massmedier. Det enda fixstjärnor möjligen är lite sparsamma med är att närvara i traditionella medier. Det går i förväg dessutom att se konserterna på YouTube. Man går sällan och suktar efter livstecken från fixstjärnor.
Därför var det en skräll när Madonna i slutet av förra året var Minaj-sen till en spelning i Brooklyn. Madonna blev tidsenligt stämd av några åskådare. Därför är det för mig rent spektakulärt att det uppenbarligen skett en rad gånger under Minajs Europa-turné. Oavsett om detta beteende är rock’n’roll eller inte borde det i det rådande klimatet straffas på olika sätt, publiken har numera så mycket annat att välja att spendera tid och pengar på. Vi får se hur det blir i fallet Nicki Minaj.
Om det är Live Nations fel? Definitivt inte. Alla som varit runt fixstjärnor vet att besluten helt ligger hos stjärnan själv. Möjligen att en manager, om denne är på plats, kan hetsa ut sin klient på scenen, men oftast fungerar inte ens det. Vissa fixstjärnor är helt enkelt bildlika monster som inte längre kan tämjas. Och att det är så ingår i spelet, om en artist har ”edge” vill vi till och med att det är så.
Men tre timmar på ett betonggolv? Icke, då har en gräns passerats. Då kan inte ens en SJ-boss längre överväga att fördriva väntetiden i en vagn mot Göteborg.
Jag hade hellre åkt hem och lyssnat på This Is Nicki Minaj på Spotify. Den spellistan med 52 spår är 3:04 lång.
*
1998 ”försvann” Robbie Williams i Cirkus inre efter att förbandet spelat. 2011 gick Rihanna överhuvudtaget inte upp på scenen i Globen. På hemmaplan har Ulf Lundell tillbaka i tiden gjort spelningar som inte spelats. Detta är en gammal skola. Vill vi ha den tillbaka? En sak att diskutera i små grupper.
Lars Nylin
