Varför fortsätter vi att tävla i musik när vi är i princip ense om att det inte går? MI:s Christel Valsinger letar anledningar och petar lite i den gamla konflikten jury vs publik.
Det är en gammal “sanning” att det inte går att tävla i musik. Förklaringen är, ungefär, att eftersom upplevelsen av musik – liksom av annan konst – är personlig, går det inte att rättvist kora en vinnare. Det går inte att vetenskapligt mäta vilken låt eller artist som är bäst, bara vilken som är mest populär och popularitet kan vara ett resultat av t ex en lyckad PR-kampanj som gick att genomföra tack vare finansiella muskler. Så “bäst” och “mest populär” är olika saker, även om de såklart kan sammanfalla.
Ändå tävlar vi i musik hela tiden och har gjort länge. Talangtävlingar har funnits sedan åtminstone 1900-talets mitt då de var ett populärt inslag i svenska folkparker. Sedan flyttade de in i tv-rutan och så småningom ut på sociala medier.
Sedan slutet av 50-talet har vi Melodifestivalen och ESC, som vi just nu upplever efterspelet av, men parallellt har också musiktävlingar som P4 Nästa, Livekarusellen, Imagine, Funkisfestivalen, Denniz Pop Awards och en lång rad lokala arrangemang växt fram.
Dessutom är prisgalor som Grammis och Musikförläggarnas Pris också ett slags tävlingar – och på topplistor som Sverigetopplistan, Svensktoppen och andra radiolistor, Spotify etc koras ettor hela tiden, baserat på popularitet.
Trots att det inte går att tävla i musik så gör vi det ändå. Musiktävlingar är nämligen ett fantastiskt verktyg för att vaska fram ny talang och för att uppmärksamma och marknadsföra musik. Samtidigt som möjligheten att göra sig sedd och hörd i det dagliga musikbruset blivit allt svårare, ger tävlingar rubriker, content och engagemang. Möjligheten att rösta och mobilisera andra att göra detsamma är guld värd. När superfans strömmar låtar av sina idoler dygnet runt är det också ett sätt att rösta. Man hjälper fram sin artist till topplisteplaceringar och prisnomineringar.
Musiktävlingar bidrar dessutom till historieskrivningen. Söker du information om vad som hände ett visst årtal kommer du bland annan fakta stöta på vem som vann Melodifestivalen det året och vem som fick en Grammis för årets album. Vinsterna blir till hållpunkter i en kaotisk värld, skulle man kunna säga för att vara lite filosofisk.
Det finns alltså goda anledningar till att vi fortsätter att tävla i musik, men problemet består. Hur värderar man musik? Vems omdöme är viktigast?
Medan topplistor mäter popularitet vill tävlingar ofta lyfta in fler aspekter. Det kan t ex handla om verkshöjd eller graden av nyskapande. Genom att tillsätta en jury försöker man vidga blicken så att artister och verk som kanske inte haft samma möjlighet till exponering- som t ex de med de tidigare nämnda finansiella musklerna – inte blir bortglömda.
På jurymedlemmarna ställs krav på kunskap och erfarenhet och gruppens sammansättning ska ofta spegla lyssnarnas, med en bredd vad gäller ålder, kön, etnicitet och genrepreferens. Jurys sammanträder i timmar och lyssnar, diskuterar och vänder och vrider på olika argument för hur poäng eller röster bör fördelas. Ändå är “skrota juryn” den givna reaktionen på den årligt återkommande besvikelsen för fans som gått miste om segern i ESC, eller sett sin favoritartist bli utan pris på en gala.
När Sverige vann ESC förra året var det Finland som hade fått flest röster av tittarna. Det väckte bittra känslor och följdes av hårda ord i kommentarsfälten på sociala medier.
I år är det inte framförallt det faktum att tittarnas etta – Kroatien – bara blev tvåa som väckt mest debatt, utan att tittarnas tvåa, Israel, fick låga poäng av jurygrupperna. Röstningen anses av många ha påverkats av Israels pågående krig i Gaza. Blev ESC 2024 en “skev opinionsundersökning om kriget i Gaza”, som Hanna Fahl var inne på i DN?
Inte blev det enklare att tävla i musik i alla fall.
—
Cha Cha Cha med Käärijä har idag ca 136 miljoner strömmar på Spotify. Loreens Tattoo har 496 miljoner.
—
Christel Valsinger
