MI:s Lars Nylin ställer sig frågor om popgåtan Schweiz.
Helgens vanligaste fråga: ”Måste musik verkligen stämplas politiskt?” Helgens vanligaste svar: ”Jag röstade på Israel för att jag avskyr när musik stämplas politiskt”
I denna märkliga situation var det troligen perfekt att Schweiz vann i lördags. Man kan diskutera om Schweiz verkligen är så neutralt som varumärket antyder. Landet gick exempelvis med i sanktionerna mot Ryssland och har klart närmat sig NATO. Men av alla deltagande länder är alplandet troligen ändå det inom Eurovision Song Contest som är minst bundet av geopolitiska nätverk. Så där kunde vi lite andas ut framför TV-rutan. Jag vill dessutom tro att Nemo vunnit oavsett världsläget. Gillar låten skarpt, älskar videon.
Men om vi ivrigt skippar allt av kontroverser och söker svaret på en helt annan fråga skulle den kunna formuleras:
Hur var detta med en schweizisk seger ens möjligt?
Ost, choklad, klockor, skidåkning…Det går att fortsätta så i många rader innan man når till frasen: ”stark exportvänlig popmusik” när vi behandlar exportlandet Schweiz.
När jag febrilt googlar om teorier varför landet varit så påtagligt usla i den konsten hittar jag att vissa ivrare av schweizisk popmusik nämner Robert Palmer och Tina Turner som exportakter från landet. De bodde visserligen där i perioder, men så krampaktiga försök att därmed göra dem till hedersmedborgare säger en del.
I nästa andetag tas till exempel som att Keith Richards och David Bowie ofta besökt landet av ”hälsoskäl”. Mer intrikata hävdar att gruppen Young Gods influerade nämnde Bowie. Men kanske populärast: Céline Dion vann på 80-talet en Eurovision Song Contest representerande landet.
Detta läser jag medan frasen: “We all came out to Montreux/On the Lake Geneva shoreline/To make records with a mobile, yeah” ur Deep Purples Smoke On The Water ringer i mitt huvud.
Faktum finns i fyra akter: Krokus, Yello, Gotthard och DJ Bobo.
Någonstans där slutar de påtagliga exportframgångarna. DJ Bobo, därtill knappast landet stoltaste stund, toppade Sverigetopplistan med Somebody Dance With Me 1992. Hårdrockarna Krokus och Gotthard har legat topp 50 några gånger på albumlistan. Detsamma för Yello, som dessutom 1997 nådde topp 50 på singellistan ihop med svenskan Stina Nordenstam.
Orsakerna till detta påtagligt magra?
Samma googlande ger ett huvudspår: att landet har fyra språk/kulturer gör att ingen marknad är stor nog att etablera sig nog för att därtill gå på export. Adrian Sieber i, sångare i Lovebugs, landets representant i ESC 2009, sa häromåret i en intervju om varför så lite går på export: ”Vi schweizare är troligen inte födda excentriker nog”. Han menade att schweizare är en trygg sort. Intressant reflektion, men man kan ju knappats säga att allt från Sverige som går på export alltid utförs av akter associerade till ordet excentriker och vildhjärnor. Nej, det håller inte helt ut. Detta är och förblir märkligt.
I väntan på att vi ser hur det nu går för den älskvärde Nemo nöjer jag mig med att efter ivrigt sökande ändå hittat ett par artister som står sig alla jämförelser. Och som även gått på export, primärt till tyskspråkiga Europa.
Stefanie Heinzmann är en musik- och tv-personlighet som gör lättflygande soulfärgad pop och som bäst nått drygt 60 miljoner på Spotify respektive 600 000 lyssnare. Men personliga favorit är dock Sophie Hunger, som med bas i Berlin korsar de flesta genrer. Detta är bra och exportvänligt på allvar. Mycket riktigt innehåller hennes cv framträdanden på Glastonbury och inspelning i Abbey Road med den coola engelska producenten Dan Carey. Kolla gärna hennes album Halluzinationen från 2020.
Är jag för elak? Förtjänar jag en smält Toblerone i plytet? Dementera i så fall gärna med exempel på spännande musik från Schweiz via info@musikindustrin.se
Lars Nylin
