MI ANALYS: De svenska indiebolagen (del 5)

I serien analysartiklar kring den svenska musikbranschen har vi nu kommit fram till de svenska indiebolagen. De hade en god omsättningstillväxt under åren 2013–2022, men tillväxten har sett mycket olika ut inom olika delar av den ”oberoende” sektorn. 

MI genomför i en serie artiklar analyser av olika områden och fenomen i den svenska musikbranschen. Här är de tidigare artiklarna i serien:

Del 1: De svenska musikbolagen
Del 2: De svenska livebolagen
Del 3: De svenska musikförlagen
Del 4: De svenska musiktechbolagen

Innan vi ger oss in på själva analysen av de svenska indiebolagen kan det vara bra med en liten genomgång av definitioner. Detta eftersom indiesektorn är rätt spretig och det finns många olika sorters verksamheter som ingår.

Först skulle man kunna särskilja mellan begreppen musikindustri, musikbransch, och musikliv. De tre begreppen kan definieras på följande sätt, utifrån t ex de definitioner som den svenska forskningsorganisationen Mirac utgår från:

Musikindustrin kan sägas innehålla alla verksamheter och aktörer som utgår från en tydlig ekonomisk logik, inklusive en hög grad av kommersialism och professionalism. Vanligtvis brukar man sedan dela in musikindustrin i tre olika delar, live, inspelad musik, och rättigheter. Ofta talar man här om ”kärnan”, de aktörer som skapar, ger ut, framför och möjliggör en kommersiell musikekonomi, artisterna, musikskaparna, musikbolagen, musikförlagen, livebolagen etc. En industri definieras, om än lite krasst med tanke på att vi pratar om kultur, t ex av Ekonomifakta som ”den del av näringslivet som tillverkar varor och tar fram råvaror och förädlar dem.”

Musikbranschen skulle kunna sägas innehålla allt det som finns i musikindustrin, men adderar också verksamheter och aktörer som har en mer blandad ekonomisk logik, också med kommersiella och professionella inslag. Här skulle man kunna säga att aktörer som delvis är beroende av offentliga ekonomiska stöd kan ingå, som t ex musikcentrum, länsmusiken, symfoniorkestrar, musikföreningar som arrangerar konserter, men man skulle också kunna inkludera ”stödfunktioner” till musikindustrin, som musikaffärer, musikjurister, musiktech, managers, marknadsföringsbyråer, redovisningsbyråer och många andra aktörer. Musikbranschen kan med en sådan definition sägas vara bredare än musikindustrin.

Det samlade musiklivet skulle i sin tur kunna sägas innehålla allt det tidigare beskrivna, men adderar också alla verksamheter och aktörer som har en svagare ekonomisk logik och som i högre grad utgörs av ideell verksamhet och amatörism. Man kan här också särskilja mellan det organiserade musiklivet, och det privata musiklivet, men det här är inte rätt plats för en uttömmande diskussion kring detta, syftet är enbart att presentera en kontext som gör indiesektorn lättare att förstå.

Den svenska indiesektorn består nämligen av aktörer som ingår i alla de här tre kategorierna.

Det finns gott om DIY-amatörer som ger ut musik på streamingtjänster, eller som spelar musik live på en mer ideell basis, men som inte har några förhoppningar om att kunna försörja sig på sin musik, de är självklart en viktig del av musiklivet. Det finns en hel del aktörer vars huvudsakliga verksamhet inte handlar om att ge ut musik, men som ändå gör det i en sådan grad att de bör ses som en del av musikbranschen. Och det finns indiebolag som tydligt ingår i musikindustrin.

I denna analys fokuserar vi på sådana bolag som kan sägas ingå i just musikindustrin, som är tydligt professionella och vars ekonomi huvudsakligen bygger på utgivning av inspelad musik.

Analysen fokuserar på aktiebolag, eftersom övriga verksamhetstyper, som t ex enskilda firmor och handelsbolag, inte har en lika offentlig redovisning och därför är svåra att följa upp ekonomiskt över tid. Det finns t ex en uppsjö enskilda firmor som ger ut musik, även ganska erkända och legendariska labels som har gett ut musik med rätt stora artister utgår från enskilda firmor, men eftersom det inte finns några offentliga årsredovisningar med detaljerad omsättning utesluter vi dem.

Så, vad innebär egentligen indie-begreppet?

Traditionellt har definitionen av independent varit alla de aktörer som ger ut musik och som inte är ”beroende” av någon av de multinationella s.k. majorbolagen. För ett par årtionden sedan talade man ofta om att det fanns fem sådana majors, idag handlar det om tre: Universal Music Group, Sony Music Entertainment och Warner Music Group (se mer kring dessa bolag i del 1 av serien).

Men även här finns det olika sätt att se på det. Flera av de digitala distributörer som indies använder sig av ägs idag av majors, som t ex The Orchard (Sony), ADA (Warner) och Ingrooves (Universal). Warner var nyligen på tapeten eftersom man lagt bud på franska Believe, som bl a äger Tunecore, men har tagit beslutet att inte gå vidare med den affären.

I den här analysen bortser vi helt från vilken distributör det enskilda indiebolaget använder sig av. Det är som sagt en definitionsfråga om ett bolag som t ex använder sig av The Orchard faktiskt är ”beroende” av ett majorbolag, men eftersom vi i huvudsak vill titta på bolagens intäkter över tid spelar det egentligen ingen roll om de använder sig av en oberoende eller majorägd distributör.

Precis som i tidigare analyser utgår vi från årsredovisningarna för år 2022 som bas, eftersom årsredovisningarna för år 2023 ännu inte lämnats in, och har sedan sammanställt samtliga bolags omsättningar för hela perioden 2013–2022.

Underlaget har till viss del baserats på en genomgång av alla de 340 medlemmarna i Svenska Oberoende Musikproducenter (SOM), som är branschorganisationen för den svenska indiebranschen, med hjälp av Mats Hammerman och Eva Karman Reinhold, men också genom manuella sökningar på SNI-kod 59.2, Ljudinspelning och fonogramutgivning.

Flera artister driver egna oberoende musikbolag, som t ex Zara Larsson med Sommer House Records och Robyn med Konichiwa Records. Vi inkluderar inte DIY-sektorn i den här analysen, utan fokuserar på indiebolag som ger ut ”andra” artister än sig själv. De svenska artister som driver egna DIY-bolag är värda en helt egen analys, som möjligen blir en artikel senare i år.

Detta ska alltså inte ses som en komplett redovisning av den samlade indiesektorns ekonomi, utan en beskrivning av de 40 största svenska indiebolagens ekonomiska utveckling under åren 2013–2022.

En brasklapp är på sin plats, det kan finnas bolag som saknas i den här sammanställningen.

Syftet är dock att försöka påvisa utvecklingen över tid, och de 40 bolag som ingår bör vara ett tillräckligt underlag för detta. En del av bolagen har också annan form av verksamhet inkluderad, men vi har försökt att fokusera på de bolag som huvudsakligen ger ut musik. Och precis som i tidigare analyser i den här serien har en del av bolagen brutet verksamhetsår, medan andra har kalenderår.

Vi börjar med en topplista över de 40 indiebolag som hade störst omsättning år 2022:

En del av bolagen har bildats under tidsperioden, som t ex Pinguettes Recordings som är en del av Pophouse-koncernen och som startade 2019, 1631 Recordings som startade 2018, Almost Religious som startade 2016 och Jubel som startade 2015.

Bolagen Firefly Entertainment, Queenstreet Content, Overtone Studios, Audiowell, Catfarm Music, Lady of the Lake och Savastino Music & Art (Chillmi) är kanske framför allt kända för att skapa content för funktionsspellistor på streamingtjänster. Dessa bolags intäkter utgör en mycket stor andel av de totala intäkterna för dessa 40 indiebolag, tillsammans med Epidemic Sound utgör de 74 procent av den totala omsättningen (1,9 miljarder kronor).

Tittar vi på den samlade utvecklingen för åren 2013–2022, ser det ut på följande sätt:

Eftersom utvecklingen för de tidigare nämnda ”mood- och funktionsbolagen” har en mycket stor påverkan på den samlade omsättningen för de 40 bolagen kan det finnas ett värde i att exkludera dem och titta på den totala intäktsutvecklingen för de övriga indiebolagen, de som av många kanske betraktas som mer ”traditionella” labels:

Vi ser att även här har utvecklingen sett mycket bra ut, med en tillväxt på ca 250 procent från år 2013 till år 2022. Huruvida den ackumulerade nedgången för dessa bolag under år 2020 beror på pandemin eller inte är svårt att säga, den kan främst härledas till minskade intäkter under det året för bolagen Artist Company Ten, Bad Taste Records och Pinguettes Recordings.

Det föregående diagrammet kan jämföras med de tre majorbolagens utveckling under samma tidsperiod:

De tre majorbolagen hade som jämförelse en tillväxt om 97 procent mellan åren 2013-2022. Man skulle alltså kunna säga att de svenska indiebolagen sammantaget haft en bättre utveckling än vad majorbolagen haft, men det gäller så klart inte för alla bolag.

Många av bolagen längre ned på listan står relativt stadigt intäktsmässigt över tid, och en del har t om minskat i omsättning under tidsperioden. Precis som inom alla områden av musikindustrin är förutsättningarna mycket olika för olika former av aktörer, och en del indiebolag har uppenbart inte kunnat dra nytta av övergången till streaming på ett lika tydligt sätt som andra bolag.

Att enbart nöja sig med att säga att den svenska indiesektorn ”går bra” är långt ifrån hela sanningen. För att kunna göra en komplett genomlysning av hela sektorn krävs dock ett ännu större analysarbete, som det inte finns utrymme för i just den här artikeln, men det är ändå viktigt att ta med sig att ju längre ned på listan man kommer syns generellt en mindre tillväxt.

Något ska också sägas om de bolag som har sett den absolut största tillväxten under de här åren, de vi här kallar mood- och funktionsbolagen.

Tillväxten mellan åren 2013–2022 har varit smått otroliga 8 640 procent, och det är framför allt år 2018 som tillväxten skjuter fart. Utifrån ett internationellt perspektiv skulle det vara intressant att jämföra just detta musikområde med andra länders uppbyggnad av indiesektorn. Det är troligt att Sverige sticker ut markant, med en så stor del av sektorn knuten till mood- och funktionsmusik.

Men, det går inte som tåget för alla.

Omsättningen för bolaget Savastino Music & Art, dvs Chillmi, visar t ex en kraftig uppgång i intäkterna under den period när bolagets musik hade en större exponering på Spotify, men en kraftig minskning under de senaste åren, i takt med att Chillmi’s musik inte fått samma exponering.

Med tanke på de nyligen publicerade artiklarna av Dagens Nyheter syns det vara fullständigt logiskt att dessa svenska bolag får en så stor betydelse för den totala omsättningen, och ska möjligen ses i ljuset av hur relationen med Spotify ser ut. Spotify skriver följande i den offentliga informationen kring alla sina egna spellistor:

”In some cases, commercial considerations may influence our recommendations, but listener satisfaction is our priority and we only ever recommend content we think you’ll want to hear.”

Frågan om ”commercial considerations” lär fortsätta debatteras, och det är utanför ramarna för den här analysen att gå djupare in på detta, men faktum kvarstår, dessa nya svenska indiebolag står för en mycket stor andel av den inspelade musikens intäkter. Man skulle nästan kunna säga att vi har sett en helt ny indiesektor växa fram under de senaste åren.

Vad det gäller övriga svenska indiebolag är det Playground Music Scandinavia AB som är den ledande aktören. Även för Playground har utvecklingen sett bra ut, med en tillväxt om 99 procent 2013–2022:

Ytterligare bolag som kan nämnas är Sound Pollution med en tillväxt om 95% under tioårsperioden, och Ninetone med en tillväxt om 96%.

Sammanfattningsvis, detta urval av indiebolag, såväl moodbolag som övriga labels, har generellt sett en god tillväxt under åren 2013–2022. Att indiesektorn växer i Sverige rimmar väl med hur utvecklingen har sett ut globalt under de senaste åren. Till detta ska läggas hela DIY-sektorn, som vi alltså inte inkluderar i denna analys, men troligen återkommer till senare i år.

I den här analysen har vi alltså inte inkluderat alla de bolag som drivs i formen enskild firma eller handelsbolag, där vi finner en stor andel av den ”mylla” av musikutgivning som sker i indie-sektorn. SOM’s medlemsstock skulle kunna sägas vara den del i musikindustrin där mycket av framtagandet av ”råvaran” sker, hur krasst det än låter.

Labels som A West Side Fabrication, Adrian Recordings, Birdnest Records, Bolero Records, Comedia, Crying Bob Records, Dead Frog Records, Heptown Records, Startracks, Start Klart, Hybris, K-werks, Silence Records, Versity Music, Labrador Records, Massproduktion, Smuggler Music, NONS Records, Novoton,  och många, många fler har alltså inte ingått i den här analysen, eftersom många av dem inte drivs i formen av aktiebolag, eller inte hade tillräckligt stor omsättning för att hamna topp 40 under år 2022. Men de bör absolut nämnas eftersom de både har haft, och har, en viktig roll.

Med detta tar vi en paus i analysserien. Om du som har läst de här artiklarna vill att vi ska göra en djupare analys av något annat område eller fenomen i musikbranschen, kontakta oss gärna.

Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se

—–

Artiklar i serien:

Del 1: De svenska musikbolagen
Del 2: De svenska livebolagen
Del 3: De svenska musikförlagen
Del 4: De svenska musiktechbolagen
Del 5: De svenska indiebolagen