50-årsjubileet för Abbas vinst i ESC i helgen har uppmärksammats ordentligt i Sverige, där SVT gått i bräschen med livesänd hyllningsgala och ny dokumentärserie. Det följer på över två år av nyhetsrapportering om avatarshow och albumcomeback. Riskerar vi en Abba-fatigue?
Thank You For the Music-videon där svenska artister hyllar gruppen i ett We are the World-liknande upplägg. En dokumentär om hur samma video kom till. Livesänd hyllningsgala på Cirkus. Nyproducerad dokumentärserie i samarbete med andra europeiska tv-stationer. Artiklar och radioinslag. Firande i Stockholm med singalongkonsert i Kungsträdgården, toner av Waterloo i vaktparaden på slottet och informationsskyltar runt om i staden som Abbas betydelse för musiken och Stockholm.
Och innan allt detta har det rapporterats om avatarshowen Abba Voyage, det oväntade comebackalbumet Voyage och om Abbas framgångar på TikTok i minst ett par år. Ja det är nästan som om vi i efterhand vill kompensera för det omtalat svala intresset för Abba i Sverige på 70-talet.
Så det vore konstigt om inte en viss trötthet skulle kunna börja bre ut sig nu. Den har börjat synas i svensk media. Saga Cavallin (DN) och Tone Schunnesson (Aftonbladet) har lyft kritiska perspektiv på sistone.
Men själv har jag inte tröttnat och jag funderar på varför.
Jag var för liten för att vara vaken och kunna se ESC-vinsten med Waterloo 1974 men har som många andra 70-talister haft Abba som mina första idoler, mimat med hopprep och spelat vinyler med kladdiga fingrar. Under deras aktiva år var jag fortsatt för ung för att se dem live eller för att hänga med i nyhetsrapporteringen om allt runtomkring: politiken och skilsmässor.
Kanske är det därför det magiska skimret består, över 40 år senare? Det och det faktum att så många av låtarna fortsatt glider förbi alla mina musikkritiska filter och går rakt på känslocentrat. Jag står helt försvarslös inför vemodet i melodin i Summernight City och stegringen i Dancing Queens refräng.
På samma sätt blir jag som förhäxad av gammalt filmat material, som i nya Sagan om Abba på SVT. Det är något med mötet mellan det magiska i musiken och det så vardagligt vanliga i hur gruppmedlemmarna framstår
(Det är också slående hur ovant det numera är att se inzoomningar som visar porer, sneda tandrader och vad vi idag känner till som ”osmickrande vinklar” – bara ytterligare ett lager att älska.)
Däremot har jag sällan nån glädje av nytolkningar av deras material, med Erasures cover-EP som ett undantag och glada fantolkningar på digitala plattformar ett annat. Det blir lätt lite för respektfullt, värdigt, tillrättalagt.
Men på galan från Cirkus fanns ändå flera fina stunder. Seinabo Sey med kör kunde fått fortsätta länge till när baskaggen började pumpa i Lay All Your Love On Me. Albin Lee Medau och Isabella Lundgren satte egen färg på låtar som The Winner Takes It All och Thank You For the Music.
Älskade också att se alla kvinnor i min egen ålder i publiken med uppsträckta armar som sjöng med i varje rad. Haha, vi fick rätt, vi som mimade med hopprepen! Musiken är tidlös.
—–
Samma vecka som Waterloo-vinsten jubilerar offentliggörs Pophouse’ köp av Kiss låtkatalog och varumärke. Eller ”Abba köper upp Kiss – den såg man inte komma 1977” som Hansi Friberg, branschbekant bokare och manager, skrev på Facebook. Intressant hur min barndoms band fortsätter att hålla ett grepp om populärkulturen.
—–
För övrigt, undrar om resan till att bli avatar kommer att bli kortare i framtiden? Om den här nya förpackningen av musik är så framgångsrik, varför vänta tills den fysiska turnékarriären är över? Än så länge är ju tekniken väldigt dyr, men kanske är BTS och Beyonce digitala scenartister redan inom ett decennium?
—–
Väldigt roligt att A&R:s, bokare, managers, förläggare etc nu får stå i rampljuset för en stund i och med MMF Awards. Grattis alla till välförtjänta nomineringar! Nästa år (för det blir väl fler?) ser vi förhoppningsvis fler kvinnor bland de nominerade. För riktigt såhär snedfördelad är ju inte musikbranschen i verkligheten, även om den har en bit kvar till en jämställd representation.
Christel Valsinger
