Till helgen drar herrallsvenskan i fotboll igång. Två veckor senare har damallsvenskan seriepremiär. MI:s Lars Nylin har hittat en koppling mellan allsvenskt spel och musik som lite överraskar även en fotbollsnörd. Dess namn är Henrik Rydström.
Fotboll och musik. Kopplingen är utförd nästan till leda. Det senare åtminstone om man inte är någon större entusiast gällande sporten i fråga, det kan även en fotbollsnörd inse. VM-låtar, EM-låtar, riffet i The White Stripes Seven Nations Army vrålad på läktare världen över, Astrid Lindgren-ramsor som ramsor på spanska och tyska läktare, Kenta Gustafssons Just idag är jag stark innan Hammarbys matcher i Allsvenskan. Och så fortsätter det medan bollarna swishar över diverse planer.
Men ibland blir kopplingen ändå fortsatt elektrisk.
När herrlandslaget nyligen famlade i månader efter en ny förbundskapten nämndes Malmö FF:s tränare Henrik Rydström många gånger som kandidat. Själv hävdar han i dag att han aldrig fick frågan, och i så fall hade tackat nej. Men han fanns troligen med högt på listan hos de ansvariga på Svenska Fotbollförbundet.
Hade han fått uppdraget hade båda de svenska landslagen haft dedikerat musikgalna förbundskaptener. Damlandslaget har nämligen i Peter Gerhardsson en coach som tycks älska musik och skivsamlande lika mycket som sin sport. Intervjuer med Gerhardsson tenderar alltid att få med ämnen som Eldkvarn, Thåström eller vilka plattor han just den veckan köpt på Bengans i Göteborg eller Pet Sounds i Stockholm, beroende på var han verkat vid intervjutillfället.
Henrik Rydström är minst lika fixerad vid musik. Innan han förra året hamnade i Malmö fanns han i Kalmar. Först som spelare, sedan som tränare. I båda fallen kombinerade han detta med att skriva musik i lokaltidningen Barometern. Såväl recensioner som tyckarkrönikor. Det blev åtskilliga texter om Kent, Ulf Lundell och andra favoriter. Hans både musikmässiga och stilistiska begåvning upptäcktes av medier som Dagens Nyheter och Aftonbladet, som gjorde honom till gästkrönikör.
I dag nöjer sig Rydström med att använda musiken som metafor. När han tillträdde i Malmö FF svarade han till tidningen Café på frågan om vilken musik han skulle spela vid ett SM-guld:
”Min musiksmak är tyvärr typisk vit, heterosexuell västerländsk man. Det är tråkigt. Musik är ju så kul, jag skulle vilja vara mer karibisk och queer. Men jag är ju en The War On Drugs-kille. Jag är svag för Springsteen från 70-talet också. Låtar där det är en fullständig satsning i varje låt. The Clash också, den typen av musik. Vi har faktiskt pratat i gruppen om det där. Alla artister som jag beundrar har den egenskapen. Jag var och kollade på Håkan Hellström tidigt i Oskarshamn. Det var inte många personer där men han bara exploderade. Det är så jag vill att varje match ska vara. Egentligen varje träning. Under en och en halv timme så är det take no prisoners.”
Jag har alltid varit fascinerad av Rydström. Både som spelare av det mer bulldozer-artade slaget och som coach av det mer tänkande slaget. Inte minst gillade jag honom som vass krönikör. Men aldrig har jag hajat till så nyfiket som när Fotbollskanalen citerar en intervju som den italienska sajten L’ultimo gjort med fotbollsfilosofen Rydström.
I intervjun beskriver Rydström hur han använder citat och metaforer från musik inför MFF-spelarna. Rydström säger att han aldrig använt sig av Svenska Fotbollförbundets vokabulär. Istället vill han skapa en kontext utöver fotbollstaktikens floskler genom att sätta bilder lånade från musiken i huvudet hos MFF-spelarna. Han nämner fraser som Bruce Springsteens ”No retreat, no surrender” och ord ur Coldplays Fix You. Han berättar också hur han vill kunna jämföra sin elva med ett band som exploderar på scenen även när omständigheterna inte alltid är de rätta. Till Fotbollskanalen nämner han hur han som recensent i Barometern kunde bli helt överkörd av ett för honom obekant blues- eller soulband en ”trött torsdagskväll”. ”Så gillar jag också när man spelar, att man går utöver alla existentiella villkor”, fortsätter Rydström.
Det är möjligt att Henrik Rydström pysslar med enkla amatörpsykologiska bilder hämtade från hans kärlek till musiken.
Men jag kan inte låta bli att älska det, patenterad nörd som jag är i båda ämnena.
Jag har för övrigt ingen koll på hur den som faktiskt blev förbundskapten, Jon Dahl Thomasson, förhåller sig till musik.
*
Apropå sport så är Neil Young dedikerad hockeyentusiast, ett arv från pappan som var krönikör i ämnet. Men vinnarna gångna veckan i Youngland fanns inte på en isrink i Toronto. Dom fanns bland vi som älskar hans musik och djupt saknat den på Spotify (utöver några få titlar).
Men nu är katalogen tillbaka på Spotify och folk frågar mig om han gjort det för pengarna. Det tror jag inte alls. Neil Young är knappast i akut behov av de förhållandevis begränsade intäkter han lär dra in från Spotify. Din gissning är lika bra som min, men jag tror faktiskt att han talar sanning när han i ett pressuttalande skriver att när poddaren Joe Rogan, den som skrämde bort Young från Spotify, nu även finns på exempelvis Apple kan Young lika gärna återvända till Spotify. Detta och ett konstnärsego som vill bli lyssnat på den största tjänsten tror jag väger långt mer än inkomsterna.
*
Sportassociationerna är många denna vecka. I skrivande stunt släpps biljetterna till Kites spelning på Avicii Arena i Stockholm i februari 2025. Komplett med konståkare, hockeyspelare och ismaskiner. Jag älskar det.
Lars Nylin
