Förra veckans DN-artiklar kring den svenska moodmusiken på Spotify blev den stora snackisen, även internationellt. Men vad är egentligen problemet? Är det inte kul att svenska musikskapare lyckas? Eller finns det annat bakom kulisserna som gör att Spotify borde ändra sin strategi?
Det blev mycket uppmärksamhet kring Dagens Nyheters artiklar som publicerades i förra veckan kring moodmusik, svenska musikskapare och bolag. Åsikterna går isär, en del är upprörda över det hela, medan andra rycker på axlarna och säger ”kul för dem”.
Det stora problemet, som jag ser det, är hemlighetsmakeriet, från såväl bolagens som Spotifys sida. I min värld är det dessutom helt onödigt, och bygger på en tystnadskultur som egentligen är påhittad.
Den behövs inte.
Det är en sak att artister och låtskrivare verkar under pseudonymer och alias för att man vill ha en större konstnärlig frihet. Det kan vara förståeligt att en del rätt kända musikskapare inte vill skylta med att man också spelar in funktionsmusik.
Det är en helt annan sak att sätta i system att massproducera påhittade artister som ger ut 3-4 låtar var för att försöka dölja ett upplägg där många spellistor egentligen utgörs av musik som kommer från samma bolag och personer.
Hela syftet med en sådan övning är ekonomisk, och inte musikalisk, trots att det hävdas att det just är musikaliska preferenser som ska styra urvalet. Men, har man här ”uppfunnit” en modell som inte alls borde vara hemlig och dunkel, utan snarare en fullständigt naturlig del av hur DSP-er fungerar?
Olika ljud, och olika former av musik, har olika värde. Både ur lyssnarnas perspektiv och ur kreatörernas perspektiv.
Jag har flera utgivningar publicerade på Spotify som är AI-genererade, där varje utgivning har tagit sådär någon timme att göra, från idé till generering till uppladdning med artwork och allt till distributör. Själva ”musikskapandet” har tagit några sekunder, medan administrationen runt omkring är det som har tagit tid. (En del av ett experiment by the way).
Det är inte rimligt att den AI-musiken ska vara värd lika mycket som musik från Veronica Maggio och Universal, Smith & Tell och Playground Music, eller Medina och Warner.
Men det är den idag.
Jag har många gånger tidigare skrivit vad jag tycker om att brus, snarkningar, rinnande vatten, pruttar, cykelpumpar, café-ljud, eller för den delen enkelt framställd musik, ges samma värde som riktig musik från riktiga artister i fördelningen av de månatliga royaltypotterna.
Spotify är på gång med förändringar kring det här, som meddelades i november 2023. Så här skrev Spotify då: ”När det gäller inspelningar av funktionella brusljud kommer vi från och med nästa år att öka spårens minimilängd för behörighet till royalties till två minuter. Funktionella genrer kommer att inkludera vitt brus, naturljud, maskinljud, ljudeffekter, ASMR utan tal och tystnadsinspelningar. Dessutom kommer vi under de kommande månaderna att arbeta tillsammans med licensgivare för att värdera streams av brusljud till en bråkdel av värdet av musikstreams.”
När man ändå är på gång med förändringar, varför inte låta hela den här ”fokus-hubben”, där moodmusik ingår, officiellt vara just mindre värd? Varför inte börja värdera allt som spelas upp i de här funktions-spellistorna på ett annat sätt än i de andra?
Även om utbetalningarna från uppspelningarna i just dessa spellistor skulle vara en bråkdel av det vanliga finns det troligen mängder av kreatörer som gärna får mindre betalt för att finnas med där. Jag pratar egentligen här om två olika saker: 1) Att naturljud, brus, autogenererad AI-musik, generiskt framställd musik i sig självt skulle ha ett mindre värde, och att, 2) Alla strömmar som genereras i just dessa spellistor blir värda mindre.
Till de som säger att det skulle ”devalvera värdet på musik” säger jag att det är precis tvärtom! En devalvering av musiken sker när allt ljud och all musik, och alla former av strömmar, är värda precis lika mycket, när mina knapptryckningar på Suno.ai generar musik som är lika mycket värd som en symfoni eller ett avancerat mästerverk av Meshuggah.
Det är för övrigt lite roligt att söka runt i Stims register och titta på låtlistorna från de här kreatörerna, med tusentals registrerade ”verk”, såväl brus som annat, där en del t om fortfarande har ”.wav” kvar i namnen. Man har inte ens ansträngt sig att ta bort filändelser från de där myriaderna av musikfiler som har genererats, de har helt enkelt fått åka med upp i Stim-registreringen.
Problemet från en DSP-s sida ligger i att man inte tydligt berättar i vilka avdelningar och spellistor på plattformen som sådan lågprismusik prioriteras, och hur man därmed värderar olika former av ljud och musik olika, bakom kulisserna.
Jag skriver ”DSP”, eftersom det finns andra DSP-er som använder sig av samma upplägg, direktavtal med leverantörer som dumpar priserna i utbyte mot placering i spellistor, som t ex Amazon Music. Och det här är inga gissningar, jag har själv en skriftlig kopia på det exakta upplägget från svenska bolag där f.d. studenter till mig blivit erbjudna att massproducera musik för 800 kr stycket, samt 10% i royalty. Detta så sent som år 2022.
För DSP-er har lågprismusik självklart helt och hållet en företagsekonomisk relevans. När Spotify startade många av de här funktionsspellistorna för några år sedan ville de troligen snabbt få in billig musik, eftersom man redan visste att funktionsmusiken och deras egna spellistor på området skulle generera enormt många strömmar.
Några smarta svenska bolag såg möjligheten (eller blev tillfrågade) och anlitade musikskapare som kunde kräkas ur sig låtar en masse, inte sällan med hjälp av studenter vid landets musikhögskolor som för några tusenlappar satt och spelade in piano-covers tills fingrarna blödde. De här bolagen har haft en fin resa sedan dess.
Troligen var det här viktigare för Spotify för några år sedan, jämfört med vad det är idag, nu när Spotify har effektiviserat sin verksamhet och äntligen börjar nå åtminstone break even.
Men ärligt talat förstår jag inte mystiken, framför allt från Spotifys sida?
Spotify har all rätt i världen att sluta precis vilka avtal de vill. Om de bestämmer sig för att skriva direktavtal med ett bolag och bara ge dem en bråkdel av intäkterna jämfört med ”normalpris”, har de full rätt att göra det.
Det är de dubbla budskapen som är det farliga. Det är när man utger något för att vara något som det inte är, som det uppstår problem.
När majoriteten av spelarna på fotbollsplanen (för att återknyta till Daniel Eks jämförelse mellan idrott och musik nyligen) tror att de spelar utifrån samma regler som alla andra, men domaren redan har gjort upp med några få av spelarna att just de kommer få fördelar.
När man säger att alla har samma chans att komma in på alla spellistor, och när man säger att huvudfokus är att gynna artisterna och att urval sker på musikaliska grunder, när det i själva verket handlar om smarta företagsekonomiska strategier för att hålla nere kostnaderna.
Spotify önskar kanske just nu att DN:s avslöjande ska rinna ut i sanden, precis som alla andra liknande reportage under de senaste åren har gjort. Men det kommer komma tillbaka, om och om igen, så länge man inte ändrar strategi och faktiskt introducerar diversifierad prissättning av olika former av ljud och musik öppet på plattformen.
Det är ju en bra idé! Varför mörka en bra idé?
Jag anser att strömmar som genereras genom den stora mängden omåttligt populära funktions-spellistor som finns på plattformen, helt enkelt inte ska ha samma värde som strömmar som t ex genereras organiskt genom att användare söker på artister, låtar eller album och lyssnar direkt, eller lägger till dem i egna spellistor. På liknande sätt som Deezer har halverat värdet på strömmar som genereras genom algoritmiska spellistor.
Användarna av de här funktions-spellistorna bryr sig inte ett jota över hur mycket de som står bakom funktionsmusiken får betalt, de vill bara få sina barn att somna, ha ett bra soundtrack till yoga-stunden eller somna till meditativa pianoslingor som fortsätter rulla hela natten.
En affärsmodell som bygger på hysch-hysch och hemlighetsmakeri är inte hållbar. Det är däremot en affärsmodell som är tydlig och öppen, som sänker kostnaderna för en viss sorts ljud och musik, samtidigt som det ger möjlighet för alla att veta precis vad som gäller, där man inte behöver pitcha sin musik i tron att domaren följer regelboken när hen egentligen har en egen hemlig variant i bakfickan.
Så, istället för att se avslöjanden likt DN:s som något störande, tycker jag att Spotify, och även branschen i stort, ska se det som en möjlighet till att utveckla en modell där olika ljud och generiskt skapad funktionsmusik faktiskt ÄR mindre värd ekonomiskt när de används i funktions-spellistor. Det råder ingen tvekan om att spellistorna har en viktig plats i människors liv, och därmed skapar en streamingvolym som får stor påverkan på royaltypotterna, som i sin tur skapar incitament för DSP-er att deala till sig billigare priser bakom kulisserna.
En sådan förändring skulle kunna förbättra Spotifys ekonomi, det skulle kunna skapa en större royaltypott för all musik som inte används i funktions-spellistor, det skulle ta bort stigmat kring den här sortens musik, folk skulle inte bli ”uthängda”, och alla som på ena eller andra sättet varit involverade fram tills nu skulle inte behöva slänga på luren så fort någon ringer.
Ur ett annat perspektiv vore det också smakfullt om vita män inte behövde låtsas vara av nationaliteter och kön som genom historien haft svårt att nå fram med sin musik, och därmed skapa en falsk känsla av jämställdhet och jämlikhet samtidigt som man själv håvar in pengarna.
Kanske kommer de förändringar som Spotify nu gör i sin fördelningsmodell utvecklas åt det här hållet. Man kan hoppas, jag tror ingen mår bra av att hålla på med onödigt hemlighetsmakeri.
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
