Tre svenska musikdokumentärer högt på biotoppen och mer på gång inom kort. MI:s Lars Nylin tittar på ett fenomen som förhoppningsvis kommit för att stanna.
En fotograf på en förortstidning i Stockholm som ger sig på att porträttera den mest ärkeskånska rockartisten som funnits. En erfaren filmare och Malmöbo som ger sig på att ta ännu ett grepp på en ofta skildrad nationalklenod från Stockholm.
Bakgrunden kan vara oerhört skiftande till att vi just nu har ett antal svenska musikdokumentärer på landets biodukar. Och folk strömmar till med samma iver som recensenterna hyllar.
Somliga går med trasiga skor om Cornelis Vreeswijk, Filmen om Kal P Dal och Ett hjärta är alltid rött om Imperiet är tre aktuella exempel på ett lika intressant som glädja fenomen:
Svenska musikdokumentärer når via filmduken nu även en publik som troligen inte skulle läsa en biografi om den aktuella akten, kanske inte ens se dokumentären om den endast visades på K Special, via en streamingtjänst, eller någon av de andra ytorna där musikdokumentärer vanligtvis brukar synas.
Är detta en ren slump eller talar fenomenet till oss musikälskare?
Är detta ett svar på en allt snabbare och ofta ytligare konsumtion av fakta och bakgrunder kring musiken? Har filmer av detta slag ersatt det behov av fördjupning och närhet som rockmagasin och vissa fall dagspress brukade tillfredsställa? Besökssiffrorna som tagit de nämnda filmerna till biotoppen rimmar märkligt väl med de maximala upplagor som svenska rockmagasin nått genom tiderna.
Eller har filmmakarna och distributörerna helt enkelt till sist insett att suget funnits där ute utan att tillfredsställas?
You’re guess is good as mine. Jag bara jublar över sakernas tillstånd. Och mer är på gång: bara denna månad premiärvisas Som vi har älskat om den säregna folkmusikiner (kan man ens använda den etiketten?) Sara Parkman, respektive A Tiger In Paradise om José Gonzalez. Båda med distribution Folkets Bio om jag uppfattat saken rätt. Senare i år kommer en film om Wilmer X.
De sistnämnda regisseras av Gustav Ågestrand respektive Mikael Cee Karlsson. Därmed har vi ett halvdussin regissörer som på relativt kort tid tagit långfilmslånga musikdokumentärer till duken. Somliga går med trasiga skor är skapad av Magnus Gerteen, som några år tillbaka lite öppnade dörrarna med sin film om Björn Afzelius. Ett hjärta är alltid rött är gjord av Balsam Hellström, en erfaren filmare med bakgrund i samma klimat som skapade Imperiet. Filmen om Carl Ljunggren, Kal P Dal, bortgången 1985, är däremot ett verk av nykomlingar: fotografen Dag Ösgård och dennes samarbetspartner Stefan Källstigen.
Den sistnämnda filmen understryker vilka skiftande vägar som 2024 kan ta en film till bio. Duon Ösgård/Källstigen skulle först göra kortdokumentärer om legendariska svenska rockkonserter. Då stötte dom på historien om Kal P Dal, bekant folkmytologi för åtskilliga i Skåne, mer av kulthistoria för några invigda norr om Hässleholm. Planerna skiftade med ens. Nu skulle det istället bli en dokumentär om Kal P Dal. Och helst lång. Men allt blev hypotetiskt när SVT, Svenska Filminstitutet och andra institutioner var ointresserade. SFI nekade produktionsstöd, troligen i brist på track record hos regissörerna, men kanske också en bild av brist på lyhördhet. Receptet fick bli crowdfunding (något som även Ett hjärta är alltid rött använt). 1000 skåningar bidrog så ivrigt att duon från 2022 och framåt kunde ta kortdokumentären till långfilmsformat inklusive en rad ”talking heads” av sorten som syns i dokumentärer.
Oavsett hur de tre nämnda filmerna gjorts möjliga har dom sedan gemensamt att premiärvisningar och uppföljning gjorts till fenomen i sig. Alla tre har haft spektakulära premiärer som i sig hjälpt till att locka tiotusentals besökare till exempelvis Folkets Hus & Parkers olika dukar runt om i landet. Premiären av Filmen om Kal P Dal drog rekordpublik till Slagthuset i Malmö. Den inför Imperiet-filmen sålde ut Berns i Stockholm, med Imperiet på plats i lokalen. Cornelis-filmen blev med 35 000 biobesökare årets mest sedda dokumentär i Sverige, långt fler än årets prisbelönade dokumentärer.
I min småländska metropol kommer Ett hjärta är alltid rött att senare denna månad visas bättre sent än aldrig med uppvärmning i form av ett lokalt punkband och öppen bar. Så hålls det på, och publiken kommer till biograferna.
Jag är helt lugn inför spekulationen: mer kommer, mycket mer.
Fantastiskt trevligt i en brusets era.
*
Rätt låt vann. Men det där med att grannlandet får förnedra oss även här känns tveksamt. Det räcker med herrskidor och fotboll.
*
Favoriter som vann vid Manifestgalan: Adrian Recordings som årets label, tidningen Fozzie som årets indie.
*
Fantastiskt med ny musik i veckan från Nick Cave. 100% pålitlig leverantör av rockmusikens tätaste känslor sedan Leonard Cohen.
*
Två mycket pricksäkra val av Polarprisjuryn.
Lars Nylin
