Efter helgens finalkval i Melodifestivalen har det rasats i media och kommentarsfält om orättvisan i det nya upplägget. MI:s Christel Valsinger minns andra orättvisor i tävlingens moderna historia och hur de tenderar att glömmas bort.
Detta har hänt: Kvalfinalen i Melodifestivalen – tidigare Andra chansen – ägde i år rum direkt efter den femte deltävlingen. Det gav enligt många en fördel till de bidrag som precis hade framförts på scen och väckt tittarnas känslor. För resterande låtar i kvalet hade det passerat minst en vecka sedan framförandet och känslorna för dessa skulle kunna ha svalnat. Att det de facto blev 3:an och 4:an från den sista deltävlingen som gick vidare från kval till final anses ha bevisat den tesen.
Och ja, nog är det rimligt att detta har betydelse och nog är det också troligt att SVT gör om upplägget till nästa år.
Men det är intressant hur sånt som vi anser vara orättvist i Melodifestivalen tenderar att glömmas bort, eller bara accepteras, efter ett tag.
För några år sedan ansågs det orättvist att låtarna som gick till Andra Chansen efter de första deltävlingarna släpptes på Spotify direkt och därmed kunde bli hits under veckorna fram till finalen.
Det avhandlades t ex i krönikor 2016, när Samir & Viktors Bada nakna hann dra ihop 6 miljoner streams före Andra Chansen och mycket riktigt fick en av finalplatserna (i finalen kom de dock sist).
I år hade Unga & Fria med Fröken Snusk samma utgångsläge, med miljoner streams och en förstaplats på svenska singellistan i bagaget till Finalkvalet. Men inte lyftes det som en fördel? Det räckte heller inte denna gång. Suget efter något nytt var kanske för starkt hemma i tv-sofforna?
En annan gammal orättvisa som förpassats till det förgångna rör frågan om jämställdheten bland låtskrivarna.
2015 ansågs den så viktig att det infördes en regel om att minst hälften av bidragen i tävlingen skulle ha minst en kvinna bland upphovspersonerna. 2020 skrotades regeln.
En del ansåg att inkvoteringen av kvinnor var orättvis. Andra tyckte att strukturerna i musikbranschen var orättvisa och att SVT gott kunde jobba med att påverka dem.
I år hade två tredjedelar av de 30 bidragen minst en kvinnlig låtskrivare bland upphovspersonerna, så den tidigare regeln hade ändå varit överflödig. I den form den var skriven.
För statistik går ju att läsa lite som man vill och ser man till det totala antalet musikmakare i tävlingen utgör kvinnorna bara lite drygt en fjärdedel (70 män, 26 kvinnor). Svaret på varför vi inte ser mer om det just nu finns delvis i en krönika av Tali Da Silva i Expressen: ”På kompositörsfronten är Melodifestivalen /…/ så mansdominerad att inte ens min redaktör vill att jag ska skriva om det eftersom det är ’gjort’.”
En annan orättvisa som diskuterades ett tag var också hur olika påkostade numren i Melodifestivalen är, beroende på om artisten har ett skivbolag som kan gå in med extra finansiering till scenografi, kostym, PR mm. Ekonomisk orättvisa verkar alltså också accepterat idag.
Men självklart gör inte två fel ett rätt. Melodifestivalen ska liksom alla tävlingar eftersträva rättvisa förutsättningar.
Detta bara sagt för lite perspektiv och som en påminnelse om hur fort vi ändrar uppfattning om vad rättvisa är.
—
På fredag är det Internationella Kvinnodagen och i musikbranschen uppmärksammas det på olika sätt. Popkollo håller AW tillsammans med The Node (läs mer här), Brooklyn Sound kommer till Debaser i Stockholm med en helt kvinnlig lineup bestående av Cherrie, Bell, Lekaye och Ladieslove och Female Songwriters Day äger rum för femte året i rad. För några veckor sedan skrev jag en krönika om hur viktigt det kontinuerliga arbetet för jämställdhet är, som utförs av olika organisationer och initiativ.
—
Christel Valsinger
