Vinylskivans revansch har skapat rubriker i 15 år. Senast ironiskt nog om en konkurs. MI:s Lars Nylin om ett fascinerande fenomen i musikindustrins underströmmar.
Ständigt rubriker om fortsatt ökning av vinylförsäljningen, följt av att journalister skildrar ”vinylens återkomst” med samma storögda entusiasm som när fenomenet inleddes för 15 år sedan. Men också rubriker om att landets ledande presseri, det enda större, trots fulla orderböcker försatts i konkurs, något som knappast underlättar när leveranstider ofta varit den gordiska knuten i sammanhanget.
Världen vinyl är ständigt händelserik och fascinerande. Det går inte en vecka utan att jag höjer på ögonbrynen över saker som sägs kring ämnet. Det kan vara fakta om fabulösa summor på Discogs eller lika sanslösa priser för vissa nyutgivningar.
Eller att det tycks vara ett faktum att kanske hälften av det som säljs därefter aldrig lyssnas på. Vinylskivan har i sin andra och tredje andning blivit lika mycket en fetisch som en ljudbärare. Att produkten vinyl går stick i stäv med upplysta tankar om hållbarhet och miljötänk finns knappt på agendan.
Till sist bestämde jag mig för att gräva lite i ämnet. Detta trots att undertecknad personligen både testat och så smått gett upp vinylen, för att sedan återvända till behändiga spellistor och i viss mån CD. Det där att byta sida stup i kvarten kändes lika ålderdomligt omständligt som uttrycket stup i kvarten. Och då har jag inte ens nått till att diskutera saken med kreditkortet.
Men andra har desto mer av kärlek till fenomenet som på allvar anlände svenska trakter i mitten av 1950-talet och som fram till CD-skivans verkliga genombrott runt 1990 var skivbranschens dynamo. Dessa jublar nu över att återkomsten, inledd någon gång i slutet av 00-talet efter lågvattenmärket år 2006, bara tycks fortsätta. Med fler och fler nya titlar, men också med följden att rikets varje vinylprång snart har genomsökts av samlare och ägare av begagnadebutiker.
De senare har gett mig kommentarer som skiftat från allmänna hurrarop till märkliga detaljer om skivor som innehållit samma låt två gånger, men där ingen noterat det under ett år – åter det där med att vinylen ofta inte ens lyssnas på, den är mer av merch eller konstverk.
Vinyl och dess återkomst är en marginell företeelse i det stora perspektivet av dagens musikindustri. Men likväl en högst intressant spegling av det som kallas ”den långa svansen”. Det finns olika sätt att omfamna musik, detta är ett som är högst färgstarkt och innehåller båda trevliga och märkliga detaljer.
Dessutom går det ju inte att komma runt att ett LP-omslag rent grafiskt utklassar alla andra paketeringar i musikhistorien.
Hör gärna av dig om du har reflektioner på ämnet. Mailadressen är lars@musikindustrin.se.
*
STREAMINGTIPSET. The Greatest Night in Pop [Netflix]. Vad man än 2024 tycker om låten och fenomenet We Are The World är detta rekommenderad tittning för alla som är det minsta intresserad av populärmusikens historia. Redan att få uppleva den fantastiske Lionel Richie, motorn i tillblivelsen, är värt att satsa 90 minuter. Men därutöver passerar en skrälldus av fascinerande detaljer från den sanslöst korta förberedelsetiden och därefter natten 1985 när låten spelades in med sitt unika galleri av artister – från Michael Jackson, Stevie Wonder och Diana Ross till Bob Dylan och Bruce Springsteen. Jag satt där med ett fånigt leende och njöt av varje sekund.
Lars Nylin
