Europaparlamentet har med stark majoritet röstat igenom en ny resolution kring streaming. Vet MEP-arna vad de har röstat igenom? Daniel Johansson synar både det positiva och det negativa i resolutionen.
Under de senaste åren har det gått starka strömningar och krav på att streamingekonomin ska bli bättre. I Storbritannien har ett omfattande arbete gjorts på hög politisk nivå för att genomlysa ekonomin, och införandet av DSM-direktivet hade som mål att introducera lagstiftning som skulle stärka upphovspersoners och utövares position på marknaden, göra det möjligt för dem att omförhandla dåliga avtalsvillkor och få en ökad transparens kring vad som händer med deras musik.
Det är mot den bakgrunden man ska se arbetet inom utredningen Cultural diversity and the conditions for authors in the European music streaming market, vars rapport släpptes i slutet av förra året och som nu resulterat i en resolution som röstades igenom i Europaparlamentet med 532 ja-röster, 61 nej-röster och 33 nedlagda röster.
Intentionen bakom resolutionen är mycket god, och den behandlar de flesta av de olika områden som idag kan ses som utmaningar på streamingområdet, men det finns några delar som också är problematiska.
Det positiva är att man tydligt signalerar att det behövs fler praktiska åtgärder för att följa upp den lagstiftning som introducerades i samband med DSM-direktivet, som kanske inte har fått den effekt man önskade, åtminstone inte ännu. Jag återkommer till detta.
Men det finns formuleringar som åtminstone jag reagerar på. I resolutionen står bl a:
”Parlamentet anser att musik också har möjlighet att bidra till unionens mjuka makt. Parlamentet betonar att främjandet av europeiska artister i tredjeländer bör vara ett starkt fokus för unionen. Parlamentet uppmanar i detta avseende kommissionen att utveckla en övergripande europeisk exportstrategi för europeiska musikaliska verk.”
Att musiken alltid har haft politisk makt råder det ingen tvekan om, men jag ställer mig lite frågande till om det är vettigt att EU skulle börja reglera hur streamingexporten till länder utanför EU ska se ut. ”Mjuk makt” är ett begrepp som myntades av Harvardprofessorn Joseph Nye i början av 1990-talet, med betydelsen att förändra någons beslut eller uppnå det man vill genom attraktionskraft snarare än med tvång, militära maktmedel eller ekonomiska påtryckningar.
Så, vad är tanken? Ska mer musik börja marknadsföras runt om i världen som visar Europas förträfflighet? Vad menas egentligen med en ”övergripande europeisk exportstrategi”, ska kommissionen introducera nya statliga exportregelverk som musiken har att förhålla sig till? Vilka artister och vilken musik ”representerar” Europa bäst, ska vi kanske få nya institutionella bedömare som ger branschen tips om vilken slags kultur som ”bidrar till unionens mjuka makt” i en tid med oroligheter och krig?
Visst, det finns delar där EU absolut bör introducera regler som kan förbättra situationen, som t ex att hantera den negativa handelsbalans som existerar mellan USA och Europa på radio-området, där europeiska sällskap betalar till amerikanska skivbolag och artister när deras musik spelas i radio här, samtidigt som USA fortfarande inte har någon funktion så att artister och skivbolag får betalt när musiken spelas i radio där, varken de ”egna” eller utländska.
Men den här resolutionen fokuserar specifikt på streaming, och export i streamingekonomin är något helt annat än traditionell export. I min värld sköts den sortens export bäst av de som jobbar med musiken, inte av politiska agendor.
Resolutionen säger vidare:
”Parlamentet uppmanar kommissionen att på grundval av resultaten överväga möjligheten att införa konkreta åtgärder, såsom kvoter för europeiska musikaliska verk, på musikströmningsplattformar.”
Kvoter alltså. I vilken form? Ska musik som inte kommer från EU inte få finnas på streamingtjänster i medlemsländerna i lika stor utsträckning? Eller är tanken att europeisk musik ska få företräde på spellistor genom någon form av regelverk? Ska urvalet av musik alltså grundas i politiska beslut snarare än vilken musik som kunniga redaktörer väljer ut? Eller ska algoritmerna formas så att en högre andel europeisk musik presenteras för lyssnarna i samband med rekommendationer?
Hade jag varit streamingtjänst hade jag varit lagom nöjd med den här formuleringen. Politiskt styrda urval baserat på kvoter hör inte hemma i en modern global ekonomi, det hör snarare hemma i totalitära stater som försöker styra vilken kultur dess invånare ska utsättas för.
I resolutionen står: ”Europaparlamentet efterlyser åtgärder på unionsnivå för att garantera synligheten och tillgängligheten för europeiska musikaliska verk, med tanke på den överväldigande mängd innehåll som ständigt växer på musikströmningsplattformar och bristen på unionsregler för att reglera dem på ett harmoniserat sätt.”
Här tycker jag man glömmer att streamingplattformarna har vinnlagt sig mycket om att satsa på lokal musik under de senaste åren, vilket också har gett tydliga resultat. Varenda topplista i de europeiska länderna domineras idag ofta av lokal musik, en direkt effekt av att streamingplattformarna aktivt väljer att pusha just lokal musik. Behövs det verkligen politiska ”åtgärder”?
Man kan också fråga sig vad följande formulering innebär:
”Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att bedöma lämpliga sätt att bevara det digitala europeiska musikarvet, samtidigt som man minskar det faktiska beroendet av kommersiella musikströmningsplattformar för att säkerställa tillgången till och tillgängligheten för europeiska musikaliska verk på lång sikt.”
Det är naturligtvis positivt och nödvändigt att ha metoder för att samla upp och bevara det digitala musikarvet, men det får inte ske på bekostnad av de intäkter som genereras via kommersiella plattformar. Om en minskning av det ”faktiska beroendet” av streamingtjänster är ett uttryckligt mål, blir det viktigt att definiera vad som menas med ”tillgång” och ”tillgänglighet”. Statliga funktioner för att gör musikarvet ”tillgängligt” kan rimligen inte börja konkurrera med de intäkter som artister och musikskapare får genom de kommersiella alternativen.
Så, jag kan tycka att det finns några politiska formuleringar i resolutionen som lämnar en del att önska, samtidigt som det också finns mycket som ligger helt rätt i tiden.
Detta gäller inte minst för ”rättvisa” ersättningar. Resolutionen trycker tydligt på att ”fördigitala” nivåer bör anpassas till mer moderna ersättningsnivåer. Vad som avses här, även om det inte skrivs ut ordagrannt, är självklart hur avtalen mellan artister och skivbolag utformades innan streamingen slog igenom, i jämförelse med hur de utformas nu för tiden.
Här är många överens, det är fel att artister sitter fast i avtal som fortfarande ger dem sådär 10-15 procent av intäkterna från streamingtjänster, på musik som kanske gavs ut för 2-3 decennier sedan. Om inte branschen själv klarar av att lösa den orättvisan, behövs det kanske ny tvingande lagstiftning.
Men samtidigt, så länge man inte tydligt definierar vad man faktiskt menar med ”rättvisa”, eller för vem, blir det mest fluffiga uttryck. I resolutionen skriver man:
”Upphovsmän och utövande konstnärer erkänns eller avlönas ofta inte på ett sätt som avspeglar den verkliga omfattningen av deras bidrag, vilket leder till att en majoritet av upphovsmännen får mycket låga intäkter från musikströmningsmarknaden och ofta innebär att de inte kan upprätthålla sin yrkeskarriär, vilket skapar en betydande obalans över tid som behöver åtgärdas”.
Oberoende av vilka nya regler som eventuellt kommer införas, kommer en majoritet alltid få mycket låga intäkter från streaming. Av det enkla skälet att vem som helst idag kan bli musikskapare eller artist. Det finns över 10 miljoner ”artister” på Spotify, det är orimligt att tänka sig en ekonomi där en majoritet av dessa skulle kunna försörja sig på sin musik.
Det är lika dumt som att säga att alla som använder Instagram är ”influencers” och därmed bör vara berättigade till en ersättning som gör att de kan upprätthålla en ”yrkeskarriär”. Här tror jag att det råder en del okunskap bland politiker om hur hela musikområdet har förändrats under de senaste åren. Att släppa musik och bli en ”artist” eller ”upphovsperson” är idag inte något unikt, det är i stort sett lika enkelt och vanligt som att lägga upp en bild på Facebook eller en video på TikTok.
Det finns en definitionsproblematik. Är man ”utövande konstnär” bara för att man släpper musik på Spotify? Är man ”upphovsperson” bara för att man har några låttitlar registrerade hos Stim? Vart går gränsen?
Med de låga trösklarna som streamingen skapat har vi nu miljoner människor som släpper musik med stora drömmar om strömmar. Och mängder av ”artister” ser därmed sig själva som ”orättvist” behandlade; Här har det lagts ned tid på att släppa musik och lägga upp videos på TikTok och YouTube, på marknadsföring i sociala medier, och ändå får jag bara några hundringar från min distributör.
Till resolutionens starka fördel måste ändå nämnas att man uppdrar till kommissionen och rådet att fokusera på några av de områden där det faktiskt är orättvist, på riktigt:
– Artister som sitter fast i äldre avtal som ger dem en alldeles för låg andel av streamingutbetalningarna, som tidigare nämnts,
– Ärliga skivbolag som jobbar enligt spelets regler men som förlorar intäkter till sådana bolag som har specialdealar i utbyte mot exklusiv exponering genom t ex spellistor, som få känner till på grund av bristande transparens,
– Sessionsmusiker som inte får någonting överhuvudtaget i royalty från streamingtjänsterna,
– En förbättrad hantering av metadata kring musiken, så att alla rättighetshavare får korrekt betalt och krediteras på plattformarna, uttryckligen genom en utökad användning av fler metadataformat,
– Fördelningsmodeller som ger en viss sorts musik och genrer ekonomiska fördelar jämfört med annan musik, ett slags diskriminering av musik som ofta är längre i tid och som inte huvudsakligen lyssnas på av högkonsumenter,
– Streamingfusk och manipulation som ”stjäl” pengar från royaltypotterna, på bekostnad av ärliga professionella aktörer,
– Payolasystem som syftar till att sänka utbetalningarna till kreatörer i utbyte mot att få större exponering.
I det stora hela belyser resolutionen alltså många av de utmaningar som behöver lösas, paragraferna kring AI och musik är också viktiga och signalerar att EU tar upphovsrätten och en etisk användning av AI på allvar.
När parlamentet nu översänder den godkända resolutionen till kommissionen och rådet, och förhandlingar och överläggningar ska inledas som så småningom kan leda fram till ett nytt direktiv och ny lagstiftning, kan man hoppas att mindre krut kommer att läggas på fluffiga politiska utspel om europeisk musik som någon form av slagträ i storpolitiken, att förslag om kvoter och överstatliga exportstrategier rinner ut i sanden, och att mer krut läggs på praktiska åtgärder som tydligt hanterar de områden där det faktiskt råder en riktig orättvisa.
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
