MI:s Lars Nylin om skildringen av musikmogulen som fanns överallt.
Han var musikbolagsbasen som fick en statsmannabegravning direktsänd i rikstelevisionen. Egentligen räcker detta faktum för att sammanfatta vilket unikum Stikkan Anderson skapade på resan från den fattiga uppväxten i Hova i Västergötland till det dystra slutet som ensam och alkoholiserad i gigantiska villa Ekarne på Djurgården i Stockholm.
Håkan Thörn sammanfattar denna osannolika färd i SVT-dokumentären Stikkan. Han gör det rappt och sakligt med lätt touch, men väjer under en knapp timme inte för vare sig Stikkans krockar med sin samtid eller den sorgliga avrundningen.
Stikkan Anderson går att diskutera hur länge som helst. Inte minst går det att ha olika uppfattningar om såvida hans roll för ABBA:s genombrott och storhet överdrivits (knappast) eller om bilden av ABBA/Stikkan vs sin svenska samtid genom åren förstärkts för dramatikens skull (troligen).
Men det går inte att komma runt att ingen musikbolagsperson fått sådan allmängiltig plats i sin era, inte ens Bert Karlsson har varit nära.
Mannen som till sist blev synonym med och av många kallades för ”Branschen” fanns med överallt. Initialt var han folkskoleläraren som radade upp smarta översättningar av utländska hits och växlade vidare till förlaget Sweden Music. Med Hootenanny Singers som katalysator skapade han och dåvarande kollega Bengt Bernhag sedan Polar Music. Ett miniimperium som tio år senare blev ett maxidito med ABBA – och med Görel Hanser som allestädes närvarande högra hand.
Men inte minst hann Stikkan blanda sig i även allt övrigt som skedde på den svenska musikscenen. Hans krockar med musikrörelsen har skildrats åtskilliga gånger. En bra story ska inte kollas, det är nog helt klart att krocken inte alls var så allomfattande som det skildrats genom åren och så även i Stikkan. Bilden av ett av media och rike mer eller mindre negligerat ABBA stämmer helt enkelt inte.
Å andra sidan fanns Anderson även med som obekväm för dåtidens musik exempelvis när han hade idéer om att skaka om ”finmusiken” och bland annat kidnappade geniet Allan Petterssons verk från statsunderstödda Caprice Records. Vi ska inte tala om Stikkans åsikter om kulturstöd.
Jag har vid olika bokresearch haft skäl att penetrera 1970-talets musikscen och bransch. Stikkan Anderson dyker upp i klippen i allehanda möjliga och till synes omöjliga sammanhang. Han var ÖVERALLT.
Det och annat kunde ha fördjupats om Stikkan varit minst två program. Det är det enda jag kan ifrågasätta: det finns så mycket mer att skildra än det Thörn hinner med. Inte minst kring det som hände när ABBA och Anderson gick skilda vägar.
Men här finns mer än tillräckligt för att rejält rekommendera tittning.
PS. Att det ska vara så förbaskat svårt att stava Stikkan Anderson med två k och et s. Även SVT Play lyckades initialt stava fel. DS.
Lars Nylin
