Hur privat får en årskrönika i MI bli? Mycket, vilket strax ska visa sig när Lars Nylin går loss. Spänn fast säkerhetsbältena, instäm, sucka, scrolla. Valet är fritt. Här kör vi.
2023 blev året när jag gav upp. Nej, inte på det viset. Trots att det frestade på att bli 65 år och börja plocka ut pension. Numera är ett av livets glädjeämnen att bli tagen för ej pensionär på det lokala lunchhaket.
Nej, fullt så personliga ska vi inte bli här.
Det handlar heller inte om det stålgrå mörkret över Gaza, Ukraina eller för den delen svenska utanförskapstorg. Nej, här håller vi oss till musikbransch, detta fält blev grått nog för att denne tyckare till sist skulle ta ett steg tillbaka.
Med en lysande efterträdare i Christel Valsinger bestämde jag att 15 år som chefredaktör för denna strålande webbtidning var nog. Tack för äran och nöjet, och allt det där.
Gnistan hade falnat i många år, undertecknad hade också i flera rundor försökt övertala Christel att ta över. Nu föll pusselbitarna på plats och jag kunde sätta mig i baksätet och muttra över sakernas blyertsgrå tillstånd.
Två nyckelbokstäver i sammanhanget är A och I.
Tech har tagit allt större plats sedan jag 2008 fick det stolta uppdraget chefredaktör för Musikindustrin.se. Men med det uppenbara och breda genombrottet för AI under 2023 läser jag personligen in att tech nu ofta råder över musikens innehåll. Och då tröttnade jag slutgiltigt.
Men vänta, vänta, ge inte upp mig helt. Jag inser självklart att teknik varit en del av musiken sedan skapelsen av musik. Från tekniken att skapa en flöjt ur en säljkvist fram till syntar och program för att förenkla inspelningar. Om AI underlättar ska det givetvis användas även i musikprocessen. Det är ofrånkomligt.
Det som för mig är fasan med fascinationen för AI kokar ner till att så många häpnar över att det går att ”göra egna bra låtar”. Även MI:s briljanta guru Daniel Johansson har hyllat detta.
Varför då, reagerar jag? Varför göra en sak för att det går?
För denne dinosaurie är det heligt att intressant musik kommer ur erfarenheterna i en människas vindlande hjärngångar. Och hjärta. Och i vissa genrer skrev. Detta att tekniken skapar musik är bortom mitt intresse. För att inte bli ännu mer långrandig i ämnet AI låter jag detta bli summeringen över min uppgivenhet nummer ett under 2023.
Den andra handlar om albumet. Det vill säga albumformatets slutliga placering i skuggan.
Visst, albumet har bara haft en storhetstid på maximalt 75 år. Inte ens det om man startar albumets dominans vid bebop, Sinatra och Beatles. Men för mig är albumet själva grundbulten. 36 minuter på en LP, mer – ibland på tok för mycket mer – på en CD.
På ett album fångas, likt i en roman, en kreatörs alla skepnader. Den fantastiska singeln är synonym med klimax i en stark roman eller film. Men utan omgivningen, helheten, vägen dit, inte samma sak. Resonerar jag.
Med Spotify och spellistor började synen på albumet grumlas ut. När singeln åter blev helig – som den som bekant var under populärmusikens första 50 år – började mitt sug efter att höra ny musik att svalna. 2023 blev året när jag ytterst sällan hörde ett helt album. Samtidigt som jag föll pladask för extremt få nya låtar. Frontlineverk på min årslista kan räknas på händernas lillfingrar.
Redan där skäl att kravla sig över till baksätet.
Att albumet kommit i skymundan exponerar också en rad frågetecken, enligt mig, i såväl streamingtjänsterna som skivbolagens sätt att arbeta.
Frontline är heligt och ska vara. Ny talang och nya releaser equals såväl kreativitet som intäkter. Det är på Spotify topp 50 som tillväxten syns. Det är förhoppningsvis där som, framtiden finns.
Men ordet förhoppningsvis ska i denna krönika ses omgiven av flammande orosmoln. Denna ATP-taggare ser mycket lite av framtid på Spotify Topp 50. Hur många gånger tänker jag: ”Oj, det där är framtidens ABBA!”.
Svaret är nära på aldrig.
Det gör att jag provoceras väldigt när tyckare anser att det är farligt och bakåtsträvande att, som undertecknad, önska att streamingtjänster och (major)bolag måste blir långt bättre i att vårda och expandera djup katalog.
Det heter att sådant blir bromsklossar för nya releaser, nya generationer.
Min reaktion blir: vad är så farligt i det? Livskraftig musik har överlevt förr och kommer att göra det igen. Gör bättre musik, helst utan AI. Det är receptet. Den djupa katalogen, som ni underprioriterar, finns ju ändå där och tickar på.
Föga överraskande är årets nya musik för mig sådan som hämtar kraft ur DÅ och ändå lyckas vara NU. Kollega Christel var inne på bokstaven B i sin årskrönika. Jag hamnar också lätt där.
Boygenius är en sublim trio, som visar det klassiska i att tre beståndsdelar kan samverka till en ännu större helhet. Blur visar om möjligt ännu tydligare att gruppen som koncept ändå inte är helt över i en tidsanda där soloartisten helt råder. Där fanns två album som jag trots allt lätt gå på repeat.
Att Beatles gjorde årets retro och Beyoncé glänste blir pricksäkra bonus i sammanhanget. Taylor Swift bör in, men hon är så mycket A att jag får stanna där.
På hemmaplan får jag helt släppa bokstaven för annat.
Christian Kjellvander utkristalliserar sig alltmer som samtidens starkaste och mest genreöverskridande. Han kom i form av Hold Your Love Still med ännu ett mästerstycke.
Årets live: utan tvivel Kite på Dalhalla. Tala om att låta musikens kraft vara formulan. Knappt några av mina vänner vet vilka det är, men dom säljer ut den magiska arenan nära Siljan.
Mitt album för året gräver ännu djupare. Irländska Lankum går på sitt enorma album False Lankum djupt i valven för såväl brittisk folkmusik som droneklanger som associerar till Velvet Underground och kraut.
False Lankum har mycket rättvist synts i topp av årslistor även i europeiska nufixerade populärmedier.
Det ger mig ett visst hopp.
God fortsättning från solstrålen bak i bilen.
Lars Nylin
