Först struntade MI:s Lars Nylin i att minnas Shane MacGowan på Facebook. Sedan ändrade han sig plötsligt. Kondoleansskammen hade gått över.
Dagarna efter Shane MacGowans död dök en bild upp på Facebook som gjorde att jag till sist inte kunde låta bli. Fotografiet föreställde ett tidningsställ i Dublin dagen efter beskedet om Pogues-sångarens bortgång. Varje irländsk dagstidning tycktes ha haft hans bild på framsidan. Ett dussin omslag sörjde honom.
Bilden väckte en del tankar om hur uselt vi svenskar ofta minns våra hjältar från populärmusikfältet. Men inte minst gjorde den att jag inte längre kunde låta bli, låta bli att posta ett inlägg om en död kändis på sociala medier, något som flera krönikörer ifrågasatt på senare tid.
Jag kan respektera tankegången: att det går rutin och rentav trams i kondoleanserna. Plötsligt tycks det som om halva flödet på sociala medier haft en personlig relation till den avlidne, i princip varit tjenis. Som om markeringen att man haft något slags koppling/minne lyfter även ens egen magra vardag.
Jag påverkades helt klart av det när jag först valde att inte minnas Shane MacGowan på Facebook. Trots att jag faktiskt pratat med mannen, till och med hjälpt hans band att få fatt på instrument när dessa fastnat i tullen. Inte för att vi blev vänner för livet den gången, men det var ändå långt mer än det som vanligen ligger bakom när jag slänger upp en reflektion på Facebook kring att någon plötsligt gått till sagorna.
Men jag tänker skaka av mig den lilla skammen.
För mig är att minnas på sociala medier en del i att hylla. I det brus som råder tar jag gärna alla chanser att lyfta fram någon som gjort bra saker och plötsligt är borta. Människan, verket, dom eviga fotspåren. För mig är det en nutidens minivariant av de minnestexter/in memoriam/obituarys som i alla tider varit hörnpelare i alla världens dagstidningar och nyhetsmagasin. Något som sällan ifrågasätts.
Samma sak när Musikindustrin minns branschpersonligheter, artister och entreprenörer. Under 2023 älskvärda namn som Pugh Rogefeldt, Klas Burling, Doris Svensson och Lasse Berghagen. Alltid finns det någon liten reflektion att göra, i bästa fall hjälper det en del i saknaden, mig eller dig.
Det blir mer problematiskt när den bortgångne är mer abstrakt. Skulle jag minnas Roger Whittaker för att jag minns att min far, också bortgången det här året, brukade vissla hans låtar? Jag gjorde det, i efterhand känns det tveksamt, där kom jag in på slentrianhyllandets marker.
Skulle jag minnas Sixto Rodriguez? Det blev aldrig så, jag kom den dagen istället ihåg hans filmskildrare Malik Bendjelloul.
Borde jag gjort inlägg om Rolf Harris, en kär kultgigant när jag var liten, senare fälld pedofil? Jag gjorde det inte, precis som jag inte gjorde det kring Michael Jackson. Jag ångrar ingetdera.
Så där går det att hålla på och väga hit och dit.
För mig kommer det även i fortsättningen att rejält väga över till att hylla. Jag har kommit förbi kondoleansskammen.
Varför inte. Det skadar ingen, det kanske känns bra för mig och några av mina Facebook-vänner. Det räcker långt för mig.
Lars Nylin
