Alla nyheter på kort tid kring Spotify blev för mycket för krönikör Nylin. Det blev istället ett lappkast till en TV-serie som han plötsligt älskar.
Denna veckokrönika skulle egentligen ha handlat om Spotify i negativ och positiv bemärkelse. Från reaktionerna på Wrapped över nya stormar kring den påstått låga ersättningen per stream till de överraskande ljusa siffrorna i den senaste kvartalsrapporten. Men så kom måndagen med beskeden om nedskärningar av 1500 tjänster – ämnet Spotify kändes plötsligt för komplext med för många om och men. Framförallt fanns där för lite av svar på frågan: vad händer nu?
Sagt och gjort, det fick bli ett lappkast till en renodlad ljuspunkt i branschtillvaron. Det kändes plötsligt nödvändigt. Och för att verkligen förtydliga lappkastet valdes Så mycket bättre att som en sådan.
Undertecknad har i snart tio säsonger lagt många krönikemil på besvikelser över en serie som lovat så mycket, men alltför ofta gått vilse i en mix av märkliga artistval, slarviga covers, ansträngda pusskalas efter tolkningar och – inte minst – pinsamma lekövningar i det gotländska landskapet. Skämskudden har slitits till trådar.
Så sent som häromveckan användes detta krönikeutrymme till att muttra över hur pass illa programmet använts för att hjälpa mogna artister, i princip övergivna av streamingekonomin och rimligen bra namn för linjära tittare, till olika slags livlinor och nystarter.
Men så i helgen drabbades jag av en lidnersk knäpp och tyckte plötsligt att Så mycket bättre är ett alldeles utmärkt underhållningsprogram. Och faktiskt mer än så, pusselbitar föll på plats till ett högkvalitativt folkbildningsprogram i ämnet svensk populärmusik. Balsam i bruset.
I veckans episod uppstod ett antal möten som aktiverade allt från tårkanaler och ljuvligt pophistoriskt nörderi till känslan att vilja grabba efter närmaste basebollträ för att gå ut och spöa upp dårar värre än en själv.
I det sista fallet handlar det givetvis om Peg Parnevik. Det hatdrev som hon drabbats av är ett av de hittills värsta exemplen i popkulturen på vad som händer när dårarnas vaktparad släpps fria vid sina datorer och smartphones (får det ens kallas så i händerna på slika karaktärer?).
Aftonbladets Jan-Olof Anderson skrev utmärkt om det i sin krönika. Jan-Olof, ”Gossen” kallad i branschen, summerade ner vansinnet till det enkla ordet ”Varför?”
Svaret är väl tyvärr det lika simpla ”Därför”. Därför att man kan. Därför att man i anonymitet får utrymme att ösa på om Pegs bakgrund, tatueringar, allmänna utseende, uttalanden, och därefter en lördagskväll låta lågt IQ, folköl, testosteron och NPS samverka till hatattacker som gör en tvivlande på om nätet bör få existera.
Men det skiftade snabbt till ljus när samma Peg mötte och tolkade favoriten Marit Bergman. Då är vi inne på det där med folkbildning. För det kom mer, mycket mer.
Innan säsongen visset knappast ens den genomsnittligt uppdaterade vilka Pär Wiksten och Staffan Hellstrand var. Nu anar jag åtminstone konturer av folkets kärlek kring båda två, trots att programmet inte alls har de tittarsiffror som gällde när namn som Petter och Miss Li lyfte.
När Omar Rudberg i ett möte mellan generationer gjort en fin version av Staffans Fanfar fantiserade jag om att det ska bli en motsvarighet till när Magnus Uggla en gång gjorde Olle Ljungströms Jag och min far. Det kommer knappaste att ske, men bara känslan av öppning åt det håller räcker bra i det rådande topp 50-muzak-bruset.
Kaj Kindvall och Fredrik Strage adderar sedan med ren folkbildning av det mer skrivna slaget.
Jag älskar det, fäller nästan en tår.
Om Så mycket bättre håller denna nivå får det gärna fortsätta i 13 år till.
*
Missa inte att Daniel Johansson i sin Spotify-krönika, som vanligt hyperuppdaterad, tar upp en hel del av det jag tänkt ta upp här om missförstånden kring:
1) 1000-tröskeln. 2) Att svaret på frågan ”betalar Spotify minst per stream?” inte är fullt så uppenbart som många tycks tro.
*
Daniel Eks halvmiljardhus i Djursholm sticker alltmer i ögonen ju längre tiden går.
*
Pophouse-teamet går vidare från ABBA-avatarer till Kiss-diton. Det konceptet osar braksuccé.
*
Jenny Hermansson kommer att bli mycket saknad som Nordisk VD på Spotify. Lycka till med vad du än ska göra nu.
*
Jag känner inte igen många namn bland de nominerade till P3 Guld. Det är precis som det ska vara.
Lars Nylin
