MI:s Lars Nylin tittar gäspande på Så mycket bättre men blir plötsligt klarvaken över en krullhårig Västerbottning.
En stund in i tredje episoden släpper en krullhårig västerbottnisk energigranat en nödvändig krevad i Så mycket bättre. I seriens hittills sömnigaste säsong var det ett nödvändigt lyft att Pär Wiksten från The Wannadies kom in.
Så här långt är de enda uppenbara ljuspunkterna Dogge Dogelitos karisma och Ellen Krauss utstrålning och tolkningar. Men just som Lasse Holm höhö-ade likt en Janne ”Loffe” Carlsson om Dogges rondör hände till sist något.
Med Wikstens inträdde på södra Gotland kom två avgörande ingredienser som hittills oftast saknats: någon som ger oss vassa repliker och som därtill gör tolkningar som hettar till.
I detta fall en version av Eagle-Eye Cherrys Are You Still Having Fun, som hos Wiksten blir Vi lever tills vi dör inklusive giftiga gitarrer och en text om möjliga, omöjliga och…tramsiga drömmar. På köpet fick vi minst sju gråtattacker.
Pär Wiksten kvalificerar sig vid 57 fyllda för en kategori som sällan dragit nytta av Så mycket bättre. Hur många artister över 40 har nyttjat detta enorma spotlight till att revitalisera sin karriär? Det är förenklat, men lätt att stanna vid namnet Magnus Uggla.
Andra har försökt. Men när det lyckats, som Plura Jonsson, har det i princip handlat om att det räckt att vara sig själv, för att parafrasera en annan variant på Norrlands guld än just Wiksten.
Nej, det är under senare år primärt yngre, bubblande artister som framgångsrikt använt TV4:s långkörare som trampolin uppåt. (Ja, jag räknar John Engelbert/Johnossi som yngre trots att han nosade vid 40 vid tiden för programmet.)
I modern tid har namn som Jakob Hellman och Nordman dragit nytta av konceptet som del i en som det tyckts, genomtänkt strategi för karriärmässig återkomst. Annars har generationen som inte syns på Spotify topp 1000 som bäst bevisat sin artistiska storhet: Tommy Körberg, Helen Sjöholm och någon till.
I övrigt har man oftast frågat sig om det funnits andra motiv till medverkan än det relativt furstliga arvodet.
Så mycket bättre blir ett extra intressant fenomen en höst när det stundtals tycks som om alla akter över 30 antingen laddar för julshower eller ska ut på tolkningsturné.
Denne tyckare älskar starka tolkare, tycker det är en gravt försummad svensk tradition.
Men när det mångdubbelt tolkas allt från Bowie – Linus Wahlgren? – till Taube och Ted känns det stundtals som att det sträcks efter halmstrån i en kärv tid.
Om jag väcks mitt i natten har reptilhjärnan bara ett svar på frågan: Vilken är den värdigaste nödvändigaste turnén i vinter? Svaret blir självklart Lars Winnerbäck. Tyvärr snuddar det vid att det är den enda av den digniteten, möjligen kan Albin Lee Meldau få mig på andra tankar.
I det läget känns det ändå tryggt att ha Så mycket bättre. För mitt i det hypercastade flödet kan det ändå hetta till. Som med Pär Wiksten. Det tackar jag för både som tv-tittare, popnörd och värnare om artister som varit med ett tag.
Missa inte att Wikstens The Wannadies turnerar i början av 2024.
Lars Nylin
