En av pophistoriens allra största gästade Stockholm i lördags. MI:s Christel Valsinger är glad över en barndomsidol som finns kvar och som bjuder sin publik på det de verkligen vill ha – hits.
Jag hade kunnat börja den här krönikan på samma sätt som Lars Nylin gjorde förra veckan, när han skrev om hur han rusade för att se The Rolling Stones live 1982, för att få uppleva dem på scen innan de lägger av. Det verkade rimligt att de skulle göra det i närtid eftersom de bildats under tidigt 60-tal.
Själv rusade jag nämligen för att köpa biljetter till Madonnas Ullevigig 2012, eftersom hon vid något tillfälle sagt att hon skulle sluta göra världsturnéer. Jag hade följt hennes karriär sedan 1984 men inte sett henne live och tänkte att det kunde vara sista chansen.
Men så blev det ju inte som vi vet. Tack och lov – för lördagens besök av popdrottningen innehöll allt det som hon inte var beredd att bjuda på 2012, nämligen hits, hits hits. Från 1983 och framåt. Även om vi som älskar Madonna gör det för hennes eviga framåtrörelse, så vill vi gärna bli påminda om låtarna som gjort att hon drivit på popmusikens utveckling.
Men vid det här laget är vi ju dessutom glada över det faktum att hon över huvud taget finns kvar också. Kollegorna och 80-talsikonerna Prince, Michael Jackson och Whitney Houston lämnade oss alldeles för tidigt och i somras kom plötsligt rapporter om att Madonna låg på sjukhus med en allvarlig bakterieinfektion. Vad höll på att hända?
Av hennes omskrivna ”health scare” märktes dock inget under konserten på Tele2 Arena, som alltså ingår i den Greatest hits-turné som hon så länge motsatt sig, men alla andra längtat efter. Hitkatalogen är så omfattande att låtar som kunde fått egna nummer, swishar förbi i små brottstycken inmixade i annat, såsom Papa don’t preach. En rad favoriter (Dress you up, Hollywood, I’m sorry, Frozen etc) vidrörs inte alls. Däremot får vi Into the groove, Hung up, Like a prayer, Live to tell, Open your heart, Holiday och Vogue mfl.
Och showen är inte bara en uppvisning av hits. Den berättar Madonnas historia: från hennes första kämpande år i New York via genombrottet, kontroverserna och den artistiska utvecklingen.
Ska jag ha synpunkter på något så är det att fokuset på det visuella inte riktigt kommer till glädje för oss som sitter långt bak, trots flitig användning av videoskärmar. Inte heller de genomarbetade musikproduktionerna (som domineras av backing tracks) kommer till sin rätt på min sektion. Showens musikaliske producent Stuart Price (samarbetsparnter på flera av Madonnas album) har bearbetat originalinspelningar, plockat fram ljudspår som inte kom med på albumen, mixat in delar av andra låtar och tal och moderniserat vissa bitar. Där jag sitter drunknar ganska mycket av detta i beats. (Borde man inte kunna få ljudet från mixerbordet direkt till sina lurar snart? Kanske personligt tweakat t.o.m.? )
Men det är ändå lyckokänslorna som blir kvar. Att det här händer nästan 40 år efter att jag dansade runt i flickrummet till Into the groove är dessutom smått overkligt. Vem vore jag ens utan Madonna?
—
Apropå The Rolling Stones, som för övrigt toppar både svenska och brittiska albumlistan med nya albumet Hackeny Diamonds den här veckan, så släpps en “ny” låt med The Beatles på torsdag. Om man känner förvirring över vilket år det egentligen är just nu, klarnar det kanske om man vet att den tidigare outgivna låten Now and then förverkligats med hjälp av AI. Dock inte genom att någons röst återskapats, utan genom att John Lennons sångtagning frigjorts från ett pianospår. Äkta vara med andra ord. Låten innefattar också gitarrspel av George Harrison som är inspelat för 30 år sedan, samt nyinspelade instrumentspår av Paul McCartney och Ringo Starr. Stråkarrangemanget är gjort tillsammans med Giles Martin, som till Beatlesproducenten George Martin. Gissar att det blir vaka natten till den 2 november för fans över hela världen.
—
Som nämns på annan plats på MI så är Patrik Berger en av låtskrivarna på Taylor Swifts nyinspelade version av 1989, som innefattar fem tidigare outgivna spår. Men vi har missat att nämna att en annan av samtidens största – Drake – har jobbat med svensk producenter på nyutkomna albumet For all the dogs. Låten Rich baby daddy (feat Sexxy Red & SZA) innehåller produktion av Mac Felländer-Tsai, Tom Schaeferdik samt Klahr & Liohn (som även var med på Drake-albumet Honestly never mind).
—
Artistens roll som ledare, och därmed förmedlare av värderingar och normer, blir belyst i en uppsats av Victor Forssman inom ramen för masterprogrammet för pedagogiskt ledarskap på Uppsala universitet. Läs Daniel Johanssons intervju med honom här. Superintressant i en tid då många artister blir aktivister, mer eller mindre medvetet.
Christel Valsinger
