1982 stressade MI:s Lars Nylin till Ullevi för att få se The Rolling Stones innan dom lade av. 40 år senare har bandet gjort sitt starkaste album sedan den tiden.
Allt festligt brukar ha ett slut.
Men så har vi även The Rolling Stones.
Detta unikum från Dartford är återigen skivaktuella och ingen med åtminstone ett marginellt intresse för populärkultur lär ha missat det. I en era när rockmusik ofta anses lika musealt och dammigt som jazz och labyrintspel hetsar ett gäng i 80-årsåldern i gång en debatt som skaffat sig utrymme även under en vecka där världen tycks stå på gränsen till brand.
En genomsnittlig kulturskribent skulle möjligen peka på just vårt behov av ordning och reda i en orolig tid som huvudskäl till all uppmärksamhet för albumet Hackney Diamonds.
Men även om det faktiskt är så att de forna rebellerna Stones numera representerar det tryggt bekanta väljer jag en mycket simplare analys. Denne tyckare anser att Hackney Diamonds helt enkelt är ett förbaskat bra album.
Jag förstår invändningar som gör att exempelvis Andres Lokko lustmördar albumet (och oss positiva) i Svenska Dagbladet. Det går givetvis att hitta en humor i att 80-åringar envist hävdar ”it’s only rock’n’roll but I like it” medan vi med toupé stampar takten så att rullatorn skakar.
Men en enkel boomer som undertecknad hävdar även efter ett dussin lyssningar att det bara finns två saker att ifrågasätta med Hackney Diamonds.
Dels det anskrämliga omslaget – det var länge sedan Stones vann designpriser, men detta? Dels produktionen av Andrew Watt – även jag kan tycka att det är ett för komprimerat ljud, för anpassat till en ny tid som inte nödvändigtvis alltid har rätt (även om branschtyckaren Bob Lefsetz påstår det).
Det faktiska innehållet, låtarna, håller däremot för jämförelser långt tillbaka i tiden.
Det är definitivt bandets bästa låtmaterial på ett par decennier, så länge sedan var det som dom gav ut nya låtar. Det övertrumfar 90-talets The Rolling Stones, som i den eran tycktes bli en renodlad livemaskin.
Hackney Diamonds matchar inte 1970-talets Goats Head Soup, It’s Only Rock’n’Roll och Black And Blue. Det var sensationella album som ansågs mediokra endast i perspektiv av bandets tidigare mästerverk.
Till sist hamnar vi i att nykomlingen utmanar album som Some Girls (1978), Emotional Rescue (1981) och Tattoo You (1981).
Den hypotetiska matchen grejar inte det nya albumet. Här finns inga Miss You, Start Me Up eller Waiting On A Friend. Toppar som Sweet Sounds Of Heaven når högt, men inte ända dit upp.
Men det går utan större rodnad hävda att Hackney Diamonds är gruppens bästa album på 40 år. Ganska häpnadsväckande redan innan albumformatet började tappa sin självklara huvudroll. Helt sensationellt när vi talar 2023 och singelfixeringen är total.
Jag minns hur jag tog mig till Ullevis sommaren 1982 för att få uppleva Stones innan det var för sent. Mick Jagger och Keith Richards skulle året efter fylla 40 och i punkens eftermäle kändes det som en tidsfråga innan dom skulle lägga av.
Fyra decennier senare är bandet kvar. Och engagerar. Och har gjort ett tidvis briljant album.
Jag älskar det.
*
Om vi har något svenskt exempel? Ja, faktiskt. Eldkvarn. För det bandet har inte heller lagt av. Tro mig.
Lars Nylin
