Dagens Nyheter hade i veckan rubriken ”Taylor Swift kan vara en av de sista popstjärnorna”. MI:s Lars Nylin reflekterar över om detta i så fall måste vara ett problem.
Vi satt i en cirkel runt den enkla grammofonen. Min kusin lade på en singel och tryckte på ”play”. En sensation i sig för en som inte ens hade en grammofon därhemma. Men detta överskreds vida av det spektakulära i det som sedan hördes.
Marc Bolan i T.Rex hetsade fram Get It On och plötsligt var det lilla jag hört av pop, Hep Stars och annat, som bortraderat. När vi efter semestern kom hem till byn i Norrland skaffades både grammofon och singlar. I förlängningen lästes på om Marc Bolan så snart tillfälle gavs, inte lätt i den tidens mediesituation. Ett par år senare tågluffade jag i hasorna på bandet.
Jag hade fixerats vid en popstjärna.
Marc Bolan illustrerar nog knappast begreppet popstjärna nuförtiden. T.Rex är en nostalgi-akt bland tusen andra. Men då uppfyllde han konceptet med råge. Bolan och T.Rex hade gått från sökande psykedeliskt poesiflum med bongotrummor, till rak explosiv top-10-boogie-pop som smattrade in topp av listorna, lite som när vissa av dagens indieartister når de stora scenerna. Han var sexig, han hade en stark story, han syntes bland de rätta människorna, han levde tufft och dog så småningom ung.
Minnet for tillbaka till Bolan när Dagens Nyheter i veckan lät en trio branschtyckare diskutera på temat ” Taylor Swift kan vara en av de sista popstjärnorna”. Bolan var knappast en av de första, detta var ändå 15 år efter Elvis, men det var en tid där mönstret bra låtar, bra story, stark liveupplevelse och en intressant personlighet ännu lade grunden för skapandet av popstjärnor. På 1980-talet lades rörlig bild till när MTV kom, men det var sedan i runda tal samma regler som gällde fram till starten för sociala medier och streaming.
Med det har vi en helt annan situation.
Trion Ebba Lindqvist (pr-konsult), Niclas Jonsson (livearrangör) och Daniel Johansson (branschforskare och MI-medarbetare), kommer med många intressanta inspel när reportaget mellan raderna ger rubriken och ingressen rätt: ”Popstjärnans tid är över. I en tid av snabbkonsumerad strömmad musik skapas det knappt några nya stora artister med hållbara karriärer längre.”
Jag rycker inte minst till inför något Ebba Lindqvist säger:
– Musiken är något som bara flödar förbi i olika spellistor. Man lyssnar en halv låt, hoppar över ett intro, man vet kanske inte ens vem man lyssnar på. Man tar den för given på något vis.
Detta beteende är numera fakta för den som följer musikens sociologi. Med den synen hos merparten av lyssnare är det svårt, för att inte säga omöjligt att det uppstår popstjärna av den klassiska sorten.
Jag är här och nu beredd att påstå att Taylor Swift därför BLIR den sista popstjärnan av det gängse slaget, det som gällt sedan rock’n’roll bröt genom i slutet på 1950-talet samtidigt som televisionen.
Trots att återstår för Swift att bli ett ”brand” i hela världen på det sätt hon blivit i USA. Därtill har hon turnerat globalt med för långa mellanrum. Eras Tour kommer att bli pricken över i.
Men DN-reportaget diskuterar samtidigt äpplen och päron.
Popstjärna är inte synonymt med storsäljare. Eventuell avsaknad av popstjärnor måste inte i sig vara ett kristecken för branschen, något som insinueras i artikeln.
Där handlar det i så fall mer om jätteproppen Orvar, för att ta till en liknelse populär bland oss Boomers. I det här fallet: gör gårdagens popstjärnor att vare sig dagens artister eller dagens bransch får en ärlig chans? Det kan vara så och när undertecknad ständigt vurmar för mer fokus på djup katalog, hur den ofta ignoreras, får jag ofta höra just att nostalgi hämmar dagens frontline.
Men där har jag en simpel motreaktion: gör i så fall intressantare produkter, jobba mer på det med story och upplevelse. Bli långvarigare, bli intressantare. Taylor Swift visar att det går. Eller lokalt Veronica Maggio, Håkan Hellström, Darin, Benjamin Ingrosso.
Som någon i artikeln säger: det har verkligen uppstått ett streamingsound. Det är inte en väg att bli popstjärna av klassiskt mått, även om såväl The Weeknd som Miss Li skulle protestera inför den analysen.
Inte minst: var mindre av influencers och mer av kreatörer, i det långa loppet kommer det att löna sig, vi boomers får ta till reträtt.
Johan Lagerlöf på Pophouse Entertianment skriver intressant hos mig på Facebook:
”Bra artikel men jag tycker att det finns några fler underliggande poänger rörande konkurrensen om utrymmet nu:
- Det som händer nu och inte för 20 år sen är att man tävlar med all musik som någonsin skapats, på butikshyllan. Allt är tillgängligt, då är det tuffare att vara ny och att få det utrymme som behövs.
- När nyhetsvärdet tappar sin viktighet och betydelse måste man också vara bättre än allt det gamla för att vinna. Förut behövdes inte alltid det.
- Den internationella konkurrensen är 100 gånger större. Förr i tiden hade vi inte tillgång till mycket av musiken från andra länder, vi kunde slå igenom som lokala versioner av ett globalt fenomen. Detta fungerar numera bra inom hip-hop men i övrigt är det tuffare.”
Tre reflektioner som vi nog alla tänkt, men när Johan samlar dem blir de en del av en summering av ett läge där min konklusion blir:
Det är bara att gilla läget.
Och med tanke på att det aldrig funnits så många sätt att nå ut med musik kan vi nog överleva även utan nya ikoniska popstjärnor. Men jag kommer att sakna lägereldskänslan kring dem.
Som den där gången 1971 i Östra Ryd utanför Söderköping.
DN-artikeln (bakom betalvägg): https://www.dn.se/kultur/taylor-swift-kan-vara-en-av-de-sista-popstjarnorna/
Lars Nylin
