En egofixerad vinkel på ett starkt jubileum. MI:s Lars Nylin på blixtvisit vid SAMI:s 60-årsdag.
Lätt egofixerat i inledningen. Det får bli så, detta är ju ändå en krönika.
Samma dag som undertecknad meddelade läsekretsen min avgång efter 15 år på chefredaktörsstolen firade SAMI prydliga 60 år på Nationalpalatset, mer känt som Nalen, i Stockholm. Det blev med en känsla av mixat avsked och återkomst jag plötsligt hamnade i det sistnämnda.
Sjukdom stoppade vår tänkte reporter och jag tog i sista stund chansen att smita in en stund på det firande Sveriges musikers och artisters intresseorganisation valt att kalla Sami Summit – Get Loud. Ett endagsevent med allt ifrån panelsamtal med musikprofiler och nätverksmingel, till workshops om aktuella ämnen som varumärkesbyggande och musikjuridik, avrundat med en fest toppad av Titiyo med bandet Sunnan på kvällen. Att jag blandar in mig själv är mest en ursäkt för att jag med min slumpmässiga entré inte hade möjlighet att noga följa dagens program. Det blev snarare ett kort insupande av atmosfär innan jag lät sällskapet fira vidare ostörda.
Jag har milt uttryckt följt SAMI från läktaren det senaste decenniet. Det blev därför med ett intryck av nytt ljus och energi jag minglade en timme med utgångspunkt vid SAMI:s egna bord i själva branschdelen i Nalens foajé. Medan jag snattrade med Annelie Nordgren och Lotta Rosenqvist Ahlström från SAMI:s medlemsservice passerade i vimlet ansikten som VD Stefan Lagrell, och paneldeltagarna Karin Inde från Musikerförbundet och Joppe Pihlgren från Svensk Live.
Men trots alla trevliga små samtal: det bestående intrycket av visiten blev att SAMI nu äntligen åter är 100 % på plats igen, understruket av att man nu finns i Nationalpalatset även i kontorshänseende. För en på läktaren har det senaste årtiondets nyheter om SAMI, tycks det, ofta handlat om fastigheter och flyttar. Nu är man i sitt hus på Gata Regerings 74, även anställda tycktes känna a sort of homecoming.
För de involverade är städandet troligen sedan länge avklarat. Men sett utifrån konstateras att SAMI till sist lagt tio eländiga år från 2006 bakom sig. När undertecknad började på MI 2008 var SAMI en surdeg som fräste och bubblade från att dåvarande VD Hans Lindström fick sparken 2006 till långt in i 2010-talet.
Sveriges Radios Mitt i musiken riktade den gången blåslampan mot vad Lindström och indirekt ordförande Thomas Bolme pysslat med under 00-talet. Tidningen Filter gjorde miljonsvindlandet till allmängods. SAMI replikerade. Domstolar fylldes. Det var Nalen hit och Storan dit, medan märkliga miljonsummor och skenande hyreskontrakt radades upp. När dom fallit mot Lindström i februari 2014 skrev jag i MI: ”Äntligen dom i SAMI-härvan” med versaler. Behovet av avslut var uppdämt sedan åratal. Det bemöttes med suckar att ens nämna SAMI.
Jag hör visserligen vänner musiker fortsatt muttra över exempelvis trögheter hos SAMI i jämförelse med STIM och även i inställningen till exempelvis Epidemic Sound. Några ser även märkligheter i just den nämnda hemkomsten till Regeringsgatan – men då söker man frågetecken bortom det rimliga kan jag tycka.
Men när SAMI nu trots detta får undertecknad att uppleva en känsla av återtagna positioner och kraft blir det på sin plats att kika lite på vad som hände INNAN de där dystra åren när Lindström plöjde in musikerpengar i sitt privatliv.
Det första klippet jag hittar i Dagens Nyheters arkiv är från 1965. När Sveriges Radio vid den tiden slutligen skulle börja betala ersättning som nådde artister och musiker spelade SAMI en stor roll. Annars handlar SAMI och 1960-talet mycket om symfoniorkestrar. Det är svårt att tro i dag, men vid den tiden gjorde sig populärmusik inte sig särskilt mycket besvär. SAMI fick positiva rubriker för att man såg till att vidareutbilda orkestermusiker vid internatutbildningar vid LO-skolan Åkers-Runö. Det var först framåt 1967 som dåvarande ordförande Freddy Andersson, även bas för Musikerförbundet, fick in fenomenet ”popband” i spotlight för SAMI.
På 1970-talet spelade SAMI åter en huvudroll i relationen till SR. Public service-ledningen ville slippa kostnader och uppmanade en tid sina producenter att inte spela skyddad musik med de kostnader det innebar. SAMI fanns bland de som protesterade och påbudet försvann så småningom.
Från 1980-talet blev SAMI mer vad det är i dag, en självklarhet för den genomsnittlige artisten, musikern eller producenten. Begreppet SAMI-lista blev något som även en enkel skivbolagsperson och skribent som jag kände till om vi så väcktes i sömnen.
Men viktigare var att SAMI oavsett genretillhörighet blev en hand att hålla i branschvandringen. Åtminstone fram till att SAMI självt fanns mitt i stormen.
Men det var då. Historieskrivning var knappast huvudnumret på Nalen förra veckan. Visst, det var officiellt en 60-årsfest. Men det var radikalt mer känsla av 2023 än 1963. Nu gällde ett välförtjänt firande in i kaklet och blicken stadigt framåt och det var trevligt att kika in.
Grattis SAMI, 60!
Lars Nylin
