David Ritschard ställer in resten av sina datum i år, skrev Aftonbladet i går måndag. Stämmer det är det både klokt och självklart, tycker MI:s Lars Nylin.
David Ritschard har på relativt kort tid gått från att vara de södra Stockholmsförorternas kultige countrykung till de lite större scenernas mest omtalade outsider. En sådan som är offentlig med alla sina känslor och bränner ut sig för sin egen skull, men också ”för oss”, som det tenderar heta.
Det har uppenbarligen kostat på. Det kunde anas efter smärre kollapser vid spelningar 2022, det blev mer offentligt efter hans medverkan i Jills veranda i år. Det blev allmängods efter den så obehagliga kollapsen vid Allsång på Skansen i förra veckan.
Vi var många som kände starka känslor av illamående när Ritschard rasade ihop i direktsändning. Efteråt uppstod ett mummel som kring en populärartist kanske inte hört sedan Ulf Lundels famösa ”en inställd spelning är också en spelning” på 1990-talet. Det blev en tidsfråga innan kloka människor, inklusive Ritschard själv, strök resten av årets kalender.
Men det som kan tyckas klokt och självklart för denne tyckare, och troligen en överväldigande majoritet, är inte lika glasklart för andra.
Ritschard meddelade själv häromdagen att han ställt in sina spelningar på Liseberg och i Danmark den närmaste tiden och skrev då på sociala medier: ”Tror ingen tidigare havererat två gånger i public service inom loppet av ett svenskt halvår. Men mår under omständigheterna bra. Tack och förlåt”.
Att han bad om ursäkt triggade åtskilliga. En del för att det antogs att det var andra som skulle be om ursäkt, mer om det strax, andra för att man var besvikna för att Ritschard klev ner från offeraltaret.
Det kunde heta: ”Vi behöver fler offentliga kollapser”, ”Någon måste bära flaggan efter de som gick sin egen väg”, eller: ”Innerst inne vill vi ju att några offrar sig för oss”.
För mig är allt sådant totalt nonsens. Vi är många som fascinerats av den hårt förbrännande artisten/konstnären, det som Neil Young beskrev ”It’s better to burn out than to slowly fade away”. Men det är bisarrt att önska, i vissa fall kräva det av en artist så uppenbart i problem.
Nästa fråga blir: vem som ska förhindra drastiska följder om inte artisten själv stampar på bromsen oavsett om det handlar om stress, press, depression, alkohol och andra droger, medicin – eller allt detta i en osalig mix?
Det enkla svaret brukar vara: musikbolag eller managers. Eller som i fallet Ritschard och allsången, SVT. Detta är också nonsens. Alla som varit nära en artist som lever på gränsen vet att det också innebär konstnärer som vill maximera allt. Som har en vision som inte ska hindras av något, inte ens den egna hälsan.
Framför allt: det är extremt lätt att vara efterklok. Exakt när nås smärtgränsen? En till synes alert artist kan vandra upp på en scen och lämna den i ett eländigt skick. Gränsen kan passeras precis närsomhelst.
Självklart är det korrekta – men så svåra – svaret att ALLA involverade har en del i beslut som i grunden är kloka och självklara men i ögonblicket vansinnigt svåra att fatta. Och då har jag så här långt inte ens nämnt faktorn ekonomi. Det som nu stryks är bland annat en lång turné med Lars Winnerbäck, det kostar på, fast på ett annat sätt. Krasst har Ritschard heller aldrig fått så mycket press som nu. Svaren är aldrig givna.
Däremot är det extremt lätt att konstatera att ingen ska offra sig på något satans altare. Musik är livet, inte något som ska knuffa en mot döden.
Jag hoppas på snart bättring David Erik Ritschard. Du är bara 34 år, du ska underhålla oss länge än. På rätt sida gränsen.
Lars Nylin
