Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt har avlidit 76 år gammal. MI:s Lars Nylin har arbetat med Pugh i långa perioder och tecknar ett vänporträtt.
Sjukdomen var så oresonlig att allt var en tidsfråga. Men ändå smällde det till rejält när beskedet på måndagen kom att Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt somnat in. Nu är resan slut som började på Stora Gatan 51 i Västerås strax efter andra världskriget och slutade på norra Gotland.
Du gick när gullvivan blommar. Ditt arv är ytterst konkret: det var du som uppfann rock på svenska. Visst, det fanns varianter av rock’n’roll på svenska, men det var när du anlände på scenen sent 1960-tal som 60-talets pop och rock-våg fick en helt svensk skrud: med lika delar Rolling Stones och Captain Beefheart i blågul härligt galen kostym.
Det var 1968 som en då 21-årig Torbjörn Rogefeldt tog mod till sig och skickade en demo till en rad skivbolag. Men bara ett bolag nappade på det som han fångat på sin Tandbergbandspelare, Metronomes A&R och producent Anders Burman. Inte minst stod orden ut, tyckte Burman. Den unge Rogefeldt struntade fullständigt i konventioner. När andra svenskar sjöng pop på engelska eller visa på svenska tog han ett helt eget grepp och gjorde det på bredaste Västeråsdialekt. Orden vrängdes, lektes med, språkregler fick stryka på foten för hetta och funktion.
Först på singeln Haru vart på cirkus sent 1968 och i juli året efter albumet Ja dä ä dä, där han ihop med Jojje Wadenius och Jan ”Loffe” Carlsson gjorde ett av de stora svenska albumen alla kategorier.
Men det stannade inte där. I en kreativ metamorfos staplade han upp storverk på storverk med en liten platå först efter albumen Bolla och rulla och liveplattan Ett steg till i mitten av decenniet. De senare båda med gruppen Rainrock.
Pugh har gjort stor musik även senare. På egen hand, under några år även med supergruppen Grymlings, och uttrycken har skiftat. Men det har hela tiden funnits en röd tråd i just kombination av ordekvilibrism och tidlöst popsmideri och larmiga gitarrer. Det finns knappt en svenskspråkig artist i hans fält som inte har direkta eller indirekta influenser från honom. Thåström, Ola Salo och Hurula är bara tre som påverkats. Ulf Lundell skrev tidigt en text till favoriten Pugh.
Pugh hade perioder på andra bolag, Polar och EMI, men han återkom alltid till, och avrundade sedan, karriären på Metronome/Warner.
Inte minst hans avslut med låten Fasta klippa förra året sammanfogade allt. Den är hans version av en evig angloamerikansk psalm med temat ur en av hans största låtar, Här kommer natten. Ett extremt värdigt avslut innan sjukdomen – en obotlig nervsjukdom besläktad med ALS – helt tog över. Jag ser redan Fasta klippa som en klassiker.
Bortom sorgen känner jag personligen en enorm värme över att ha fått göra en hel del saker ihop med ”Tobbe”.
Som albumet Maraton, den Grammis-vinnande boxen Pugh, som jag trodde så mycket på att det bidrog till att starta skivbolaget National, otaliga presstexter och andra idébollningar genom åren, fram och förbi den fantastiska avskedsgalan på Cirkus i Stockholm i oktober 2019. Där han backades av ett all-star-band inklusive Jojje Wadenius.
Inte minst gjorde vi en bok ihop, han självbiografi Från Stora Gatan 51 till ”Hog Fram”. Tobbe skrev texten för hand, skickade drösvis med kuvert med A4-luntor, och jag skrev in i datorn. Det fanns en plan på en andra halva av biografin, mer om allt som hände från 80-talet och framåt. Men det blir nu tyvärr aldrig av.
Jag saknar dig redan djupt Torbjörn, vän och geni, men vet att du utöver din enorma låtskatt kommer att bli ihågkommen även för saker som ännu inte släppts: musik, ord, bilder. Du är evig.
Lars Nylin
