Grammis firar 40 på onsdag. MI kikar i backspegeln. Hur startade det? Vad hände vid pausen 1972? Hur var nystarten 1988? Inte minst: vilka har varit mest framgångsrika – en lista som innehåller en smärre skräll.
Onsdag 3 maj ger dubbla skäl att fira för skivbolagen och alla vi ringar på vattnet kring dessa bolag.
Det är inte bara lilla julafton i form av Grammis. Det är också ett jubileum. Grammis fyller jämna 40 år.
Men korrekt, Grammis startade 1969, för 54 år sedan. Hur kan det då firas jämnt? Vi har svaret, häng med!
Berns salonger i Stockholm september 1969. Den svenska skivbranschen hade bestämt att för första gången skapa ett eget pris, Grammis, för att belöna starka produktioner men också för att göra PR för en bransch som börjat få stadga – och inte minst en svensk profil.
Förebilderna var amerikanska Grammy Awards, men i kategorierna hade inspirationen snarast hämtats från nederländska Edison Award och franska Grand Prix du Disque. I bakgrunden fanns också att en platta i vissa kretsar fått smeknamnet ”grammis”. Influensstarka Bild-journalen hade exempelvis tävlingar där popband kunde vinna en grammis-inspelning. Tillställningen kallades egentligen ”Svenska skivans dag”, där det skulle delas ut priset Grammis 69, men redan från start var det bara ordet Grammis som fastnade.
Under de kristallkronor i Berns salonger som August Strindberg en gång så vasst beskrev samlas smokingklädda, den manliga dominansen var påtaglig, men även några av tidens mest hyllade artister och kompositörer. Där fanns totalt drygt 500 närvarande. Några av dem var en jury som bestod av journalister, de mest kända kanske Oscar Hedlund (Dagens Nyheter), Hans Fridlund (Expressen) och Karin Falck (Sveriges Radio, men även några från andra fält, som filmregissören Janne Halldoff. Jurun hade bedömt totalt 112 LP och 425 singlar/EP.
Kvällens värd var TV-mannen Pekka Langer medan Alice Babs delade ut priserna. Det bjöds även på show med Siw Malmkvist, Eva Rydberg, Sten Ardenstam och Tommy Körberg. Allt avslutades med dans till Lasse Samuelssons orkester.
Vid ett bord bröt Cornelis Vreeswijk totalt mot klädkoden genom att bära orange polotröja under en beige seglarjacka. Men han har rätt att stå ut, av 14 kategorier var han nominerad i tre och vann två.
Han blev årets vissångare för sitt ”aparta alternativ till den svenska visans förnyelse”, som det sades i motiveringen. Hans ”musikaliska egensinne och underfundiga textkvalitet” gav honom priset som bäste kompositör. För albumet Tio vackra visor och Personliga Person och låten Hönan Agda.
Cornelis blev den första Grammiskvällens fixstjärna, ingen ifrågasatte den statusen. När någon frågade Cornelis var han skulle placera de av Claes Giertta formgivna priserna blev svaret att han inte visste, han visste helt enkelt inte var han skulle bo efter att ha veckan innan Grammis fått besked på att han åkt på en rejäl restskatt.
Men utöver Cornelis bryderier var den första Grammistillställningen lyckad i sig.
Att Monica Zetterlund fick priset som årets populärsångerska ansågs i och för sig lite märkligt – hon hade bara gett ut två låtar det året – men att just hon fick ta emot pris lite som för lång och trogen tjänst applåderade alla.
Tommy Körberg vann dubbelt, som populärdebutant för albumet Nature Boy och som medlem i gruppen Made In Sweden. Andra pristagare inkluderade Svante Thuresson, den nyss bortgångne Jan Johansson, textförfattaren Stikkan Anderson, liksom skivbolaget Metronomes ägare Anders Burman.
SVANTE TURESSON ,Anders Burman och Cornelis Vreeswijk med grammispriser 1969
Bland de nominerade som inte tog hem något pris fanns Olle Adolphson, Peps Persson som Linkin’ Louisiana Peps, och Björn Skifs som medlem i Slam Creepers.
Sammantaget innebar de juryregler som Dag Häggqvist och Per-Anders Boquist satt ihop över en middag på Operakällaren att utfallet blev ett bra tvärsnitt av en skivbransch som växt ur det värsta imiterandet av utländska förlagor men som börjat hitta en svensk identitet.
Man hade format den markering av självförtroende och bredd som man ansåg behövs i en tid när etermedia innebar SVT och Sveriges Radio. Grammisansvariga som Gunnar Bergström, Eddie Landqvist och Rolf Nygren kunde vara stolta över sin skapelse när 60-tal blev 70-tal.
Men bara två år senare, 1972, bestämdes att Grammis skulle läggas ner. Först 1988 arrangerades nästa gala.
I historieskrivningen har det oftast sagts att det var den svenska musikrörelsen som kom mellan och utlöste beslutet. Det och en radikalisering av musikjournalistiken i SR och SVT.
På ena sidan fanns bolag i en svensk skivbransch som i decennier lånat inspiration – och licenser – från i synnerhet amerikanska, engelska och tyska branschkollegor.
Men i början av 1970-talet växte sig en andra sida allt starkare. Från Gärdesfesterna och framåt grasserade en annan sorts svenska bolag, drivna av nykomlingar i sammanhanget, med en politisk agenda utöver själva musikutgivningen. Flera av ansvariga för de nya bolagen arbetade på de nämnda medieredaktionerna, varifrån juryn till delar hämtades. Idékrocken blev ofta hård.
Börje Ekberg, då tillsammans med Burman ägare till skivbolaget Metronome och inblandad i skapandet av Grammis, gick bort häromåret. Innan det hann han säga till MI att han alla år senare fortfarande var besviken på att priset av kritikerna ansågs kommersiellt styrt:
– Vänstervågen gjorde allt för misskreditera grammofonindustrin och även Grammis. Vi tyckte att Grammis gjorde allt för att uppmärksamma kreativa och kvalitativa produktioner och inte bara framhålla storsäljare, sa Ekberg.
I grunden hade kritiken funnits redan innan premiären. I Dagens Nyheter skrev Ludvig Rasmusson redan innan den första utdelningen en lång krönika om att han tyckte att det var absurt att skivbolagen belönade sig själva, att han hoppades att det skulle misslyckas. När de nya bolagen med åren fick allt större utdelning vid galorna blev missnöjet större och större hos de som tagit initiativet.
Vad som direkt utlöste Grammis långa paus var när den hemliga gruppen Philemon Arthur And The Dung 1972 vann kategorin årets bandproduktion för ett album utgivet av bolaget Silence. Detta efter att representanter för musikrörelsens bolag stått utanför Folkets Hus och delat ut flygblad mot galan.
Då ansåg representanter för några av de etablerade bolagen att måttet var rågat. I synnerhet vissa bolag som inte hade särskilt mycket svensk utgivning drev på mot en paus. Efter galan skrev samma Dagens Nyheter: ”Ingen är nöjd med Grammis. Återstår att se vad som händer nästa år.”
Det skulle inte bli något nästa år. Galan 1973 ställdes in. Det skulle alltså ta hela 15 år innan man startade igen.
I backspegeln kan det tyckas märkligt att man inte snarare ändrade i kategorier och möjligen jurysammansättning. Det var också på gång. Stim och Skap kontaktades med frågan om de ville bidra till en mer branschneutral jury. Eddie Landqvist på Ifpi sa til Expressen: ”Kritiken är inte värd 150.000”. Det var vad galan kostade vid tiden.
Sonets Dag Häggqvist tillhörde de som var inne på den vägen redan då. Han har sagt till MI:
– Jag minns att jag och Gunnar Bergström (också Sonet) reagerade starkt mot beslutet att lägga ned Grammis av de skäl du nämner. Vår uppfattning var att vi borde kört vidare med vissa regeländringar. Minns jag rätt var ett av de dåvarande storbolagen drivande i att lägga ned. Säkert var Sveriges Radios och SVT:s ”vänstervridning” ett skäl till att det bolaget fick som dom ville.
Runt hörnet vid nedläggningen fanns artister som Ted Gärdestad, Ulf Lundell, Magnus Uggla, Nationalteatern, Monica Törnell, nämnde Peps Persson solo, liksom andra artister som skulle komma att förena fans från alla samhällsinriktningar. Dessutom kom ABBA med en status som så småningom stod över den hårda kritik kvartetten initialt fick från proggrörelsen.
1975 startade den svenska topplistan bland annat som en ny markering från de stora svenska bolagen att det inte var fult att sälja. Bara några år senare krigade band som Gyllene Tider och Secret Service i toppen av de svenska listorna med alternativsidans Ebba Grön och Dag Vag.
Men tonläget i debatten 1972 satte snöpligt punkt för Grammis innan allt detta hade hunnit hända.
Ironiskt nog innebar det att namn som Magnus Uggla och Secret Service aldrig fick några grammisar och att Gyllene Tider fick vänta till 1996. ABBA fick vänta ända till 2020.
Först 1988 återkom Grammis, med priser till 1987 års utgivning. Branschen – och samhället – hade förändrats i grunden. Kommersiell pop var av världsklass och gick på export i mängder. Progg och punk hade sållat ut agnarna från vetet till artister som vare sig dom ville det eller inte var en del av etablissemanget.
Detta var innan svensk indievåg och hiphop. Första kvällen av återkomst blev en vänlighetens och ryggdunkarnas afton. Att Grammis nu fanns i Vinterträdgården på Grand Hotel var illustrerande.
Pristagarna var också de en illustrerande bild av hur gamla frontlinjer fallit. Nationalteatern blev vinnare sida vid sida med Benny Andersson. Cornelis Vreeswijk hade vunnit alla år 1969-72. Nu vann han postumt.
Eva Dahlgren
Grammis
1992
Orup och Eva Dahlgren var bilder av en ny era. Men kanske lika mycket Eldkvarn, som gått från att vara Piska mig hårt på MNW till att nu vinna som EMI-grupp.
Det har genom åren varit krigstidsrubriker kring Grammis vid några tillfällen. Mest famöst kanske några skandaler som fått galan att kallas ”firmafest” med en negativ klang. Som när Fredrik Norberg i Popsicle 1992 önskade en bussolycka för Arvingarna. Andra gånger har det handlat om polistillslag kopplat till festen. Eller mer sentida debatter kring gangsterrap, borttagna kategorier och genusfördelning.
Genom åren har några artister vägrat vara med. 2002 hoppade ett helt bolag, MNW, tillfälligt av.
Men lyckligtvis har störst fokus ändå varit på vinnarna. Vi är många fans av Grammis som hellre ser historieskrivningen som att Ifpi hade rätt den gången 1969. Att Grammis åtskilliga gånger fungerat som hävstång för artister som gjort bevisat starka utgivningar, men som därför inte nått spotlight. Plus att kvalitativa storsäljare fått ännu mer rampljus. I de flesta fall ytterst välförtjänt.
Några av vinnarna har blivit mer lyckosamma än andra.
Kent är där i en klass för sig. Från starten som årets popgrupp 1995 blev det till sist mäktiga 23 Grammisar för Jocke Berg och kompani. 2003 tog bandet hem hela sju Grammisar. Möjligen oslagbart.
Tvåan genom tiderna är inte lika självklar att peka ut. Per Gessle brukar anges på denna plats med sina 11 Grammisar som soloartist, med Gyllene Tider och Roxette. Lägger man till Regeringens Exportpris, som Roxette fick som del av Grammis, blir det 12 priser.
Men Per Gessle skuggas av en skräll, basisten Dan Berglund, som har nio Grammisar som medlem i Esbjörn Svensson Trio och Tonbruket. Dan har även fått grammisar som bandmedlem med Lina Nyberg 1995 och 1999 med Per ”Texas” Johansson. Även han har fått ett exportpris, med Esbjörn Svensson Trio. Beroende på hur man räknar kan han alltså komma upp i elva eller 12.
Med i bilden finns även Benny Anderson. Han har med råge tagit igen att ABBA inte fick några grammisar på 70-talet (däremot 2005 och 2022). Han landar på totalt tio, men 12 om man adderar regeringens exportpris vd två tillfällen.
Eva Dahlgren har vunnit totalt tio grammisar och är mest framgångsrika kvinnliga artist i den tävling som på onsdag arrangeras för 40:e gången.
Där fick ni också svaret på hur det här med jubileet kommer sig.
Lars Nylin
Foto: Roger Tillberg Sjöberg Bildbyrå, TT Bild.
VINNARNA 1969
Årets barnskiva: Djungelboken (Odeon)
Årets grupp – alla kategorier: Made in Sweden – With Love (Sonet)
Årets jazzskiva: Jan Johansson – Höstspelor (Sveriges Radios Förlag)
Årets kompositör – text och musik: Cornelis Vreeswijk – Tio vackra visor och Personliga Person (Metronome)
Årets musikal och cabaréinspelning: AB Svenska Ord – Franz Schubert får Spader, Madame! (Svenska Ljud)
Årets populärdebutant: Tommy Körberg – Tom, Nature Boy (Sonet)
Årets populärsångare: Svante Thuresson – Du ser en man (Metronome)
Årets populärsångerska: Monica Zetterlund – Gröna små äpplen (Metronome)
Årets producent: Anders Burman (Metronome)
Årets seriösa skiva – med musik efter 1960: Bengt Hambraeus – Fresque Sonore Transfiguration (Swedish Society Discofil)
Årets seriösa skiva – med musik före 1960: Sven-Erik Bäck – Tranfjädrarna (Swedish Society Discofil)
Årets seriösa skivartist – solist: Margot Rödin – Tre sånger (HMV)
Årets textmakare: Stikkan Anderson – “Gröna små äpplen”, “Mamma är lik sin mamma” samt “Ljuva sextital” (Polar)
Årets vissångare: Cornelis Vreeswijk – Tio vackra visor och Personliga Person samt Hönan Agda (Metronome)
Juryns hederspris: Jan Johansson
VINNARNA 1988
Barn: Nationalteatern – Peter Pan
Bästa producent: Anders Glenmark
Dans: Ingmar Nordströms – Saxparty 14
Folkmusik: Benny Andersson – Klinga mina klockor
Instrumentalt: Björn J:son Lindh – Feather Nights
Jazz: Monica Borrfors Quintet – Your Touch
Klassiskt: Helén Jahren / Hans-Ola Ericsson – Sheng
Pop/rock – Grupp: Eldkvarn – Himmelska dagar
Pop/rock – Kvinnlig: Eva Dahlgren – Ung och stolt
Pop/rock – Manlig: Peter LeMarc – Peter LeMarc
Religiöst: Laila Dahl – Efter regn
Underhållning: Galenskaparna & After Shave – Leif
Visa: Cornelis Vreeswijk Till Fatumeh
Årets artist: Galenskaparna & After Shave
Årets nykomling: Orup
