MI:s Lars Nylin recenserar årets val av mottagare, ”laureates”, av Polar Music Prize. Det blir högt betyg. Det högsta hittills.
”Dom gör det inte lätt för sig, folk på gatan har väl inte hört talas om någon?”
Det hann inte gå många minuter efter att årets mottagare av Polar Music Prize tillkännagivits innan de årliga protesterna kom från omgivningen.
Men till skillnad från tidigare år när jag nickat förstående till förslag på alternativa vinnare som Aretha Franklin, David Bowie, Dolly Parton. Kraftwerk, Prince eller Rolling Stones var jag på tisdagsmorgonen orubblig.
Trion Chris Blackwell, Angelique Kidjo och Arvo Pärt är inte bara välvald. Den är helt lysande. När TT ringde och intervjuade strax senare sa jag utan minsta darr: ”Det är dom starkaste vinnarna hittills.”
För det famösa folket på gatan – har dessa ens hört talas om Polarpriset? – är ingen självklar, alla måste troligen Googlas.
Men man kan lätt vända på det: det behövs bara en copymening för att den som är det minsta intresserad av musikhistoria ska kunna respektera valen.
Om Chris Blackwell kan det om man så önskar sägas att han är den mest remarkabla skivbolagsägaren inom populärmusiken.
Visst, det finns skivbolagsnamn hos exempelvis Columbia och Sony som haft väl så mycket påverkan på populärmusiken. Men få har känts så nära den musik han vurmat för som engelsmannen som gjorde Karibien till sin fyndlåda. Ingen enstaka majorbolagsman – jag väljer att kalla honom det trots att han sålde Island Records till PolyGram tidigt – är så kopplad till en genre som han. I det fallet handlar det givetvis om reggae. Den musiken och dess förlagor/paralleller hade bubblat i nästan ett årtionde när Blackwell på allvar klev in på scenen. Men hans engagemang i Bob Marley ändrade sedan scenariot totalt.
Personligen har jag dock haft ännu mer glädje av Blackwell i en helt annan, kritvit, genre. Det var via Island Records som jag nåddes av Nick Drake, John Martyn, Sandy Denny och alla andra i den brittiska folkvågen. Tror knappt jag ägde en folkplatta från annat bolag.
Men ska jag sälja in Chris Blackwell till gatan blir det ändå:
Det var han som öppnade slussportarna för reggaemusiken.
Angelique Kidjo behöver egentligen bara summeras: En kvinna i populärmusiken, från Afrika.
Det bör liksom räcka. Polar Music Prize har gjort mycket gott, men inget hittills har ens varit nära den beskrivningen, det har tvärtom varit ett mycket manligt och mycket västerländskt pris.
Men det finns givetvis mer, så mycket mer, att berätta om 62-åringen från Benin och Paris. Som så många andra föll jag pladask för hennes afrobeatpop på 1990-talet. Det gick till och med att höra henne på P3, hon nämndes intill sina egna favoriter från amerikansk soul och R&B.
Vad som tyvärr är mindre känt är att hon på senare år gjort sina kanske starkaste inspelningar i karriären. Som tolkningen av Talking Heads ikoniska Remain In Light 2019. Här och nu kan jag inte minnas en så konsekvent och stark hyllningsplatta (eller vad man ska kalla den).
Slutligen: Arvo Pärt. Var ska jag börja, var ska jag sluta?
För att ni ska slippa en uppsats nöjer jag med en copy och ett minne. Copyn lyder: ”Arvo Pärt är den nu levande kompositören som har störst möjlighet att bli framtidens Bach eller Beethoven.”
Minnet utspelar sig i Vasakyrkan i Stockholm på 00-talet. Jag hade i ett decennium lyssnat sönder hans verk Te Deum och Fratres när han plötsligt befann sig i huvudstaden som närvarande kompositlör, som det heter i konstmusiken.
Efter att ett av hans mäktiga verk framförts i kyrkan blev det autografskrivning i ett hörn. Jag lufsade ivrigt fram med programbladet och en penna.
Från en position snett bakom estlänadaren sa jag sedan ivrigt: ”Mr Pärt, You’ve changed my life!”
Det var meningen att det skulle låta entusiastiskt beundrande. Arvo själv blev tyvärr livrädd. Han hoppade till med en skrämd blick som kunde tolkas som han var övertygad om att jag skulle fortsätta: ”And now I’m gonna change yours!”
Det krävdes en servil ursäkt och ett samtal med Pärts assistent innan jag åter fick komma nära och få hans namnteckning.
Att så ha skärrat mannen bakom det senaste seklets vackraste musik är inget jag är särskilt stolt över. Jag är desto gladare över alla timmar med hans överjordiska musik. Start för den nyinvigde: Fratres eller Cantus in Memoriam Benjamin Britten.
Lars Nylin
