Är tiden inne för en ny typ av musikprogram, med mer fokus på hantverk och mindre på idolskapande? MI:s Christel Valsinger har sett det första avsnittet av Songland, som har premiär i SVT på fredag.
Under det tidiga 00-talet uppstod flera tv-koncept som alla gick ut på att vaska fram nya popstjärnor: Popstars (2001-2002), Fame Factory (2002-2005) och Idol (2004-2011, 2013-). Att det blev Idol i TV4 som blev det vinnande talangformatet vet vi sedan länge. Med undantag för ett par års uppehåll, då program som The Voiceoch The X Factor testades i svenska versioner (men inte förnyades), har programmet tuffat på år efter år.
Att just Idol blev ledande är inte så konstigt. Programmet kunde locka en mycket bredare publik än sina föregångare, tack vare en profilerad jury, välkända hits istället för nyskriven musik, och ett tydligt artistfokus Tillsammans med en röstningsprocess i realtid blev det till stark fredagsunderhållning.
Men som tv-koncept känns Idol numera rätt slitet och det kan vara hög tid för något nytt.
Idén till SVT:s nya musikserie Songland kommer från Dave Stewart (Eurythmics) och sätter ljuset på det grundmaterial som ingen idol klarar sig utan, nämligen låtarna. Det kreativa arbetet bakom en hit har vanligt folk hittills inte erbjudits så stor inblick i och, ärligt talat, kanske heller inte brytt sig så mycket om.
Men i takt med att begreppet “det svenska låtskrivarundret” fått spridning, och Max Martin blivit en del av den svenska identiteten, är tiden kanske mogen för tv-publiken att lära sig om den perfekta längden på ett intro och vikten av pre-chorus.
I varje avsnitt av Songland söker en etablerad svensk artist en ny låt att spela in och ge ut. Fyra nya låtskrivare får pitcha varsin låt för artisten, som väljer ut tre av dem att bearbeta ihop med låtskrivaren samt producenterna Carl Falk, Nea och Elias Capari – som är med i varje avsnitt. I slutänden väljer artisten en vinnande låt, som släpps efter programmet. Deltagande artister är under våren Oscar Zia, Jireel, Cherrie, Cornelia Jacobs, Titiyo och NOTD. Stora namn alltså.
Men hur skapar man egentligen tv-underhållning av låtskrivande? Det räcker att följa en låtskrivare på instagram för att inse att det är ett yrke som inte är särskilt bildmässigt. Vi pratar om bild efter bild av ryggen på en producent framför en skärm med tracks eller en topliner framför en mikrofon med textutkast på mobilen. Alternativt samma sak på video, men utan ljud. Det må skapas magi där och då, men det syns inte.
I Songland har man löst problemet genom att låtskrivarna får sjunga sin låt live framför artist och producenter. Det känns lite bakvänt att låtskrivare som (kanske) valt bort artistspåret, fortfarande måste uppträda, även om det sker nedtonat och utan publik på plats. I programmet säger Nea också det man tänker, att så här pitchar man vanligtvis inte en låt.
Men samtidigt illustreras ju något sant, att låtskrivaren måste våga sig ur sin kokong och visa upp sin musik om något ska hända med den. Det känns skört och ger lite nerv.
Mer märkligt blir det när låtskrivarna sedan ytterligare en gång ska uppträda med låtarna, i den nya versionen, som artisten varit med och arbetat fram.
I bästa fall bidrar det till att tydliggöra för tittarna hur en låt kan utvecklas, vad en duktig producent kan tillföra, vad som är kärnan i en låt och vad artisten tillför. Jag hoppas det, för jag vill gärna att det här programmet ska flyga. Det är så lyxigt att höra Falk, Nea och Kapari identifiera delarna i en låt som kan förstärkas och utveckla den till sin fulla potential. Låtskrivarrollen förtjänar högre status, upphovspersoner ett mycket större erkännande.
Av det första avsnittet att döma är Songland inget nytt Idol. Programmet vänder sig mer till musikintresserade och mindre till den som bara vill bli underhållen.
Men själv kommer jag fortsätta att titta.
Christel Valsinger
