MI:s Lars Nylin har sett en SVT-dokumentär och är nyförälskad.
Dokumentären Tompa Eken – ett liv i punkens tjänst på SVT Play om liveentusiasten Tommy ”Tompa Eken” Ekengren är ljuv balsam i en ofta dubiös era. Det kan tyckas långt från de 80-talistiska punkideal som är grunden i Tompas verk till dagens samhälle. Men när korna går hem finns där en orubblig storhet som gäller i alla eror: den gränslösa kärleken till musik, liksom värmen i att samlas och samverka kring musiken.
Inte ens 2023 vill någon för evigt sitta ensam med sina verk och TikToka i hemmastudion.
Få har som Tompa Eken gjort så mycket aktivt och kreativt gott för Stockholm dom senaste fyra decennierna. Ja, för hela den svenska submusikkulturen. Först med Ultrahuset i söderförorten Handen, sedan med Kafé 44 på Södermalm i Stockholm. Han har serverat medmänsklig värme, vardagsrum, spellokal, ett alternativ, och inte minst välgräddade bullar åt många tusen genom åren.
Dokumentären av Ola Fredholm är i mycket en kärleksförklaring till personen Tompa, liksom till hans ideal från sent 60-tal och till i dag. Men hade det stannat vid detta hade filmen i stort blivit en 08-angelägenhet.
Nu är det allt annat än så. Bland 2000 akter som passerat hans scener under fyra decennier finns åtskilliga som nått både nationell och internationell sprängkraft. Några av dessa syns i dokumentären: Hives, Hellacopters, Weeping Willows, Refused, KSMB, Stefan Sundström, Kajsa Grytt, Teddybears och andra.
Men vidden av genomslaget inser man av några små detaljer: som att Foo Fighters och Nirvanas Dave Grohl en gång trummade i den gistna allaktivitetsvillan i Handen söder om Stockholm. Eller att samma slitna kåk var scenen där fenomenet Ebba Grön på allvar exploderade. I filmen syns också Infinite Mass, som ett tecken på att Tompa Eken ändå inte bara är punk och rock, här har alltid funnits öppningar för andra sorters submusik, för andra alternativ.
Även personligen ser jag Tompa, trots att han säkerligen inte ens vet vem jag är, som en gammal bekant som släppt in mig och sålt sina kanelbullar vid säkert 100 gig genom åren. Hans stil går liksom inte att fejka. Han bara är. Jag tror att även den som aldrig mött mannen, myten, legenden Tommy Ekengren Leijon tycker om honom genom rutan.
Detta är en du-måste-se-dokumentär som är såväl ett fint personporträtt som en kärleksförklaring till livemusik och samhörighet. Inte minst är den en rapp dokumentation av två helt briljanta livekvällar på Kägelbanan i mars för fyra år sedan. Initiativtagaren till dessa, Tony Johansson, borde för övrigt postumt prisbelönas.
I den bästa av världar skulle livedelen från två utsålda kvällar på Kägelbanan i mars 2019 även släppas som en film i sig, eller på YouTube och Spotify.
Men det vi får räcker väldigt långt. Jag blir nyförälskad i både eran och Tompa.
Årets musikprogram hittills.
*
Men Magnus i Weeping Willows stavas alltid Carlson…
*
Madonna och Max Martin. Max Martin och Madonna. Alliterationer som doftar storverk.
*
Eldkvarn gör i en återkomst ett enda framträdande, i ursprungliga hemstaden Norrköping 26 juli. Bandet annonserar att det också blir deras sista.
*
Meta har tagit bort italienska låtskrivare från sin plattform efter en krock med SIAE, Italiens STIM. En tillfällig förhandlingsfnurra eller ett nytt tecken på att tech-giganterna vill testa branschens traditionella rättighetsaktörer?
*
Två MI-krönikor om två SVT-program i samma nyhetsbrev är möjligen en för mycket. Men vad göra när ång-tv skapar snackisar? Och då har vi ändå inte krönikerat det starka aktuella avsnittet av Jills veranda med David Richard. Trots allt detta kommer här en rekommendation till: dokumentärfilmaren Jacob Frössén kommer efter bland annat uppmärksammade krautrockdokumentären The Heart is A Drum och En film om Olle Ljungström tillbaka med sex avsnitt av SVT:s kortformat Hemmakultur, dedikerat till handgjorda skivomslag. Några namn: Sarah Klang/Moa Romanova, Frida Hyvönen/Sara-Vide Ericson och Jocke Åhlund/Jockum Nordström.
*
Jag läste någonstans att låtarna blir allt kortare i den digitala ekonomin. Tittar man på Spotify topp 50 kan det stämma. Bortsett från Babblarnas vaggvisa (5:35) sticker Miriam Bryant och Veronica Maggio ut med 4:08 av Under någon ny. Övriga låtar är i de flesta fall så korta att Melodifestivalens maxlängd 3:00 framstår som symfonilångt…
*
Ifpis årssiffror för 2022 är en annan sorts ljuspunkter när det är dystert på så många håll. Se summering på annan plats.
*
Tack för väl förrättat värv Martin Ingeström – det känns som om du varit med oss alltid – och lycka till Jonas Wikström, med den A&R-aptiten kan det knappast gå fel.
Lars Nylin
