Kan musikskapande hjälpa högstadielever till ett bättre mående? TV-serien ”Den Blomstertid”, med Linnea Henriksson och Tusse, undersöker saken i ett projekt på en högstadieskola under en termin. MI:s Christel Valsinger blir berörd.
Kanske har musik för mig på sistone handlat lite för mycket om statistik, ekonomi och techutveckling. För serien Den Blomstertid, vars sex avsnitt nu finns på SVTPlay, väcker liv i något på insidan som jag nästan glömt bort – känslan av hur musik ger livet höjd, skapar mening.
I serien, som är skapad av produktionsbolaget Tomma Tunnor, tar sig artisterna Tusse och Linnea Henriksson an ett musikprojekt på en högstadieskola, som ska utmynna i en stor konsert i samband med vårterminens skolavslutning.
Utgångspunkten för serien är det eskalerade pyskiska ohälsan hos unga, ofta baserad i pressen från skolsystem, samhälle, kanske familjen, att lyckas. För en del hotar en tillvaro helt utan skola efter högstadiet, för andra är rädslan för att göra omgivningen besviken stor.
Det är här musiken kan komma in, lyder premissen för TV-produktionen. Som tillflyktsort från prestation och en möjlighet att ingå i ett sammanhang tillsammans med andra.
Tusse och Linnea är, som de själva säger, inga pedagoger. Engagerade musiklärare finns redan på skolan, men självklart kan ett tv-team och kändisskap verka mer lockande på skoltrötta och vanligtvis skeptiska elever.
Samtidigt är det också rörande att se hur Tusse och Linnea själva är nervösa och osäkra i starten. Alla elever vill heller inte vara med, synas framför kameror och lämna ut sin sångröst inför publik. Rädslan för vad andra ska tycka är ständigt närvarande, hotet om utanförskap så starkt.
Programledarna hanterar det genom att försöka möta var och en där den är. Några behöver våga höja rösten, några få bekräftelse på att det de skapat i hemlighet har värde, andra få inspiration genom att möta professionella musiker och producenter. Men slutmålet, är att spela tillsammans.
Jag tänker på min egen skoltid. Såklart. Att älska musik, men inte våga. En musiklärare av mindre pedagogisk art som blev arg för att jag och en kamrat sjöng för lågt och krävde att vi skulle sjunga inför klassen. En kommunal musikskola som inte passade mitt popintresse och som jag lämnade så fort mina föräldrar tillät. Men så till slut, i en replokal tillhandahållen av ett studieförbund: känslan när gitarriffet satt ihop med basen och refrängen som vi skrivit tillsammans i bandet gav gåshud. Den efterföljande hybrisen och de storslagna planerna. Jag vill att alla ska få uppleva det, eller i alla fall en motsvarighet till det.
Det är rörande att se utvecklingen hos ungdomarna och det äkta engagemanget hos Tusse och Linnea i Den Blomstertid och jag tycker verkligen att det går att hämta hopp här.
Självklart kan det inte göras TV från varenda högstadieskola i Sverige. Kändisar kan inte svepa in och bjuda med elever till lyxiga studior, i alla fall inte överallt och hela tiden.
Men det kanske går att skapa projekt för att koppla ihop skolor med lokala yrkesprofessionella musiker, producenter och artister? Som inspiration? I varje kommun brukar finnas några ledstjärnor.
En hel del liknande satsningar görs ju redan, genom t ex folkbildningen, musikbranschsatsningen You+Music (läs här) och Tim Bergling Foundation (läs här).
Jag hoppas på fler.
Christel Valsinger
