I dagarna släpper SVT Play upp den nya dokumentärserien När hiphop tog över. Serien slår tvärsäker fast att hiphop i dag är Sveriges största genre. En tveklös sanning i många aspekter, mer diskutabel i andra. Helt tveklöst är faktumet att det som sker i Melodifestivalen inte är en motkandidat till epitetet.
Det som sker i det parallella universum som av invigda kallas Mello är numera i ingen aspekt vare sig tidsmarkör eller massornas musik. Mello bara existerar som en stor, fascinerande, ständigt närvarande koloss, en sorts populärkulturens eviga nyårsfest. Så långt från genomsnittligt format hos public service att redan det i sig är värt en doktorsavhandling i valfritt ämne.
När jag till sist gav mig in i årets lek, vid episod tre, visade det sig efteråt att 2,5 miljoner tittade. Det var visserligen ett fall från 2,8 i premiären, men med dagens tv-tittande beaktat ändå en aktningsvärd siffra, bara På spåret hade fler tittare förra veckan.
Känslan blev omedelbart att vara ensam bland 2,5 miljoner invigda.
Den känslan har gällt i många år nu – exempelvis 2007 års omgång med slutliga vinnarna The Ark ihop med Magnus Uggla, Måns Zelmerlöw, Sanna Nielsen och Svante Thuresson i samma årgång – känns som lika långt tillbaka som det som utspelat sig i serien Händelser vid vatten.
Men det blir ändå varje år mer och mer påtagligt hur festivalen grasserar i en egen zon, både formmässigt och musikaliskt. Det är länge sedan den kontemporära musiken, tidsmarkörerna, fanns med.
Det är bara att inse att det inslaget i tävlingen placerats på historiens dammigaste hylla. Det närmaste vi lär komma sådant framöver är nog när en som Lisa Miskovsky dök upp förra året. På detta de obligatoriska seniorerna, i övrigt är det formsydda melloakter som gäller.
Att åtminstone någon i generation Maggio/Styrke/Larsson/Miss Li/Bryant/Darin/Leksell/Stenström dök upp skulle krydda anrättningen. Inte minst skulle det bättre motivera att public service spenderar en smärre nations BNP på showen. Men nu har tävlingen vandrat alltför långt in i showskuggornas dal för att sådana namn ska kännas ens tänkbara.
Det som nu istället faktiskt serveras blir vid en tillfällig smygtitt ofta för abstrakt för att recensera. Det är som att zappa bortom kanalerna 3 och 5 och inse att det faktiskt existerar ännu mer av flamsigt brus och bus. En tyckare i veckan jämförde med barn-TV från Pixar, där tycker jag inte att Mello befinner sig, men riktningen är ditåt.
Samtidigt är föreställningen oftast extremt proffsig. Jag ryckte därför till när Jonas Gardell twittrade att skylten ”Tillfälligt avbrott” var det bästa i ett tidigare avsnitt. Jag chockades nu av tycka att programledaren Jesper Rönndahl är helt snett ute.
För trots alla dubier: Melodifestivalen flyter allt som oftast sömlöst på; effektiv, distinkt, skicklig TV – det kan de flesta lördagar ingen ta från den.
Och i den delfinal jag bevittnade dök det faktiskt upp något som klev ur mellobubblan som kunde ha klarat sig på egna ben på den verkliga popscenen.
Det var bara att svälja att det då handlade om två norrmän, Marcus & Martinus.
Deras Air (med svenska låtskrivare bör tilläggas) har till och med chansen att synes i topp av Spotify 50.
Där lär den från årets upplaga av vår mest folkkära såpopera bli relativt ensam bland hiphop, EPA-dunk och andra nämnda delar av tidsandan.
*
Är då hiphop Sveriges största genre? Som tidsmarkör är det ju tveklöst så, oomkullrunkelig sanning. I många aspekter även ledande i streaming. Som livefenomen däremot definitivt inte. Slutsats: den långa svansens era är den en rimlig kandidat vad du än kommer att se i diverse kommentarsfält närmaste tiden.
*
Märkligt att musiken inte fått hop en motsvarighet till böckernas BookTok.
*
In Flames dominerar inte bara albumlistorna, dom gör det rejält: på stora listan är man tre gånger större än tvåan, på fysiska listan tio gånger större, på rocklistan tio gånger större, på vinylditon mäktiga 21 gånger större.
*
Baserat en lyssning låter Marit Bergmans nya platta tidvis mycket lovande.
*
Spännande att Fever Ray är tillbaka. Nytt album 10 mars.
*
Är Stockholmsbandet Division 7 nya Broder Daniel/Hästpojken/Bad Cash Quartet? Mycket talar för det. Ännu ett lysande exempel på att konceptet rock av vissa är begravt långt i förtid.
*
Att The Soundtrack of our Lives är tillbaka ska vi bara inte tala om. Landets bästa liveband ska åter visa hur en spaceboogie ska dras.
*
29-30 april firar countryikonen Willie Nelson 90 år med två helkvällar på Hollywood Bowl i Los Angeles. Klara gästartister: Allison Russell, Beck, Billy Strings, Bob Weir, Charlie Crockett, Chris Stapleton, Edie Brickell, Kacey Musgraves, Leon Bridges, Lukas Nelson, Lyle Lovett, Margo Price, Miranda Lambert, Nathaniel Rateliff, Neil Young, Norah Jones, Orville Peck, Particle Kid, Rosanne Cash, Sheryl Crow, Snoop Dogg, Sturgill Simpson, the Avett Brothers, the Chicks, the Lumineers, Tom Jones, Tyler Childers, Warren Haynes och Ziggy Marley. Hyfsad line-up.
Lars Nylin
